Recension

: Bedragaren
Bedragaren Zadie Smith
2023
Albert Bonniers förlag
8/10

Att fängslas av sidohandlingar

Utgiven 2023
ISBN 9789100803391
Sidor 467
Orginaltitel The Fraud
Översättare Niclas Nilsson

Om författaren

Zadie Smith är född 1975 och utbildad vid Cambridge University. Hon bor i London och New York, där hon också undervisar i skrivande. Smith slog igenom med romandebuten Vita tänder 2000. 2002 kom Autografjägaren, 2005 Om skönhet och 2012 NW.

Sök efter boken

En berättelse som utspelar sig under 1800-talet kommer med all säkerhet visa att kvinnor inte hade samma möjligheter som män. Männen hade rösträtt. Männen intog samhällspositioner. Männen ansvarade för ekonomin. De ansåg sig vara berättigade till sitt utrymme och veta vad som var bäst för andra. 
 
Det är därför med stor nyfikenhet jag tar mig an Zadie Smiths roman Bedragaren som utspelar sig i det viktorianska England. Här råder tider när åtskilliga romaner publiceras som följetonger i tidningar. Manliga författare och tidningsmakare dinerar och diskuterar. När portvinet sinat i glasen ber de om påfyllning. Den som förväntas hälla upp drycken i den här romanen är Mrs Eliza Touchet, som lever hos sin kusin, författaren William Ainsworth. Kusinen skriver historiska romaner vars sidor är överlastade med adjektiv på gränsen till det komiska. Eliza har uppdraget att tröska igenom varje romanutkast och så småningom läser hon bara ett kapitel per roman för att inte storkna.
 
Berättelsen vore alltför förutsägbar om den bara cirklade sig kring motpoler, alltså den smarta Eliza och den mediokre Ainsworth. Vid en närmare betraktelse är det Smiths förmåga att väva in sidohandlingar som gör läsningen så fängslande. Bland annat förs läsaren in i en rättsprocess som finns dokumenterad, nämligen Tichborne-rättegången. Adelsmannen Roger Tichborne har försvunnit och allt talar för att han förlist med fartyget Bella. Men en dag dyker en man upp och hävdar att han är den försvunne. Om domen faller till fördel för honom finns ett stort gods att ärva. 
 
Tillsammans med frun i huset åker Eliza till platsen för rättegången. Hon tar med sig skrivdon för att notera sina tankar och i viss mån är hon en journalist-wanna-be. Men framför allt vill hon förstå varför den breda allmänheten inte vill lyssna till sitt förnuft. I stället älskar rättegångens följarskara alla evenemang runtomkring som efterhand får allt större proportioner. Antalet britter som stödjer Pretendenten är häpnadsväckande stort, trots alla tecken på att han är en bedragare. Eliza fascineras mer av vittnet Mr Bogle, som är en tidigare slav från Jamaica. Han intygar i rätten att han känt Pretendenten som han menar är den försvunne adelsmannen. Mr Bogles levnadsöde som vävs in i handlingen är i sig en mycket omskakande läsning.
 
När jag har läst Smith tidigare har jag tagit intryck av hennes förmåga att skriva fram så trovärdiga världar med sina påhittade historier. Prosan är ofta sval och innehåller stänk av ironi på det där sättet som känns igen från annat brittiskt berättande. Hon har också intressanta huvudpersoner som skildras övertygande. Deras personligheter brukar ofta vara sammansatta med motstridiga sidor. 
 
I den här romanen har Smith utgått från personer som har existerat på riktigt och i första rummet sätter hon kvinnan Eliza Touchet, som verkligen var änka efter en kusin till William Ainsworth. Hon har ingen livränta att försörja sig med men får bo hos författaren som också han förlorat sin äktenskapliga halva. Jag noterar hur romanen byggs upp av korta kapitel, som att de ska likna följetongsberättandet i 1800-talstidningarna, inte sant? Det lekfulla illusionstricket får mig på gott humör, eftersom kapitlen också inleds med rubriker som var vanliga i dåtidens romaner. Att berättelsen hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln märker jag knappt av. Som för att illustrera det fullständigt normala med tidshoppande tankar hittar jag också ett stycke som speglar både romanens disposition och hur Eliza upplever allt hon varit med om:

”Det var som på den gamla goda tiden. Hon stod i precis samma stadshus och spannmålsbörser och teatrar där hon hade stått med Frances, fast nu var hon gammal. Att bli gammal visade sig vara en mycket märklig historia. Hon lärde sig så många nya saker om tid. Den kunde vrida och kröka sig tills det förflutna mötte nuet, och vice versa. Hon var både här och där, då och nu, det var uppfriskande, men ibland också förvirrande.
Sid 362

Att bedrägeri och självbedrägeri inte bara är mänskliga egenskaper utan också genomsyrar hela samhällen är ett tema som tydliggörs bredare med romanens engelska titel: The Fraud. Den svenska romantiteln får ett något mer avsmalnat och personinriktat perspektiv som inte fångar det faktum att Englands välbärgade klass har berikat sig på vinster som gjorts i plantagerna i andra delar av världen. Elizas insikter om dessa förhållanden växer med tiden och är intressant gestaltade.
 
Sammanfattningsvis tycker jag att Bedragaren är en roman som ger mycket tillbaka. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Eliza får vara så komplex som hon är. Ena stunden tvehågsen och nästa stund driven. Hon placeras i situationer där hon får fyllas med sinnlighet och intelligens. Däremot anas mellan raderna att hon är tveksam till sin egen rättrådighet. Som jag förstår det kan inte ens den hyggligaste och hjärtligaste människa undgå sitt eget självbedrägeri. Åtminstone inte när en liten bit av ärlighet finns kvar.

Lena Nöjd

Publicerad: 2025-01-19 00:00 / Uppdaterad: 2025-01-15 15:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #9240

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?