…och närhelst jag gav en av mina nyskrivna dikter till EJ att läsa under vår första tid började han skratta, det var ett tecken på att han tyckte om den och det blev en sporre för mig och närhelst jag visade honom en färdig dikt läste han den och började skratta – det var underligt, det tog ett tag innan jag vande mig vid hans sätt att visa uppskattning, i början trodde jag att han skrattade ut mig men så var det inte, jag sitter vid mitt campingbord, ett lönnblad blåser in genom fönstret, ingenstans finns visshet, endast hopp, det är allt, en koncentration av isolation, två små fötter som går framåt, har sett in i mitt innersta i min ständiga innerkropp …

Citatet kommer från den österrikiska författaren Friederike Mayröckers bok Och jag ruskade en älskling, som i år utkommit på svenska. Initialerna EJ står för den österrikiske författaren Ernst Jandl, som varit hennes livskamrat i mer än 45 år. Han avled år 2000 och han finns nästan hela tiden närvarande i texten, som präglas av sorgen och saknaden efter honom och det vardagliga nuet utan honom som hon kämpar för att göra drägligt; hon gråter och minns deras lyckliga tillvaro tillsammans.

Mayröcker föddes 1924, debuterade 1946 och har givit ut ett nittiotal verk. Hon är fortfarande mycket verksam som författare. I år, i maj, kommer ytterligare en bok ut av hennes penna. Dock har endast två böcker av henne hittills översatts till svenska: dikturvalet Indianhår, 2005 och i år alltså Och jag ruskade en älskling, som utkom 2005 i Österrike. Hon har belönats med många priser.

Mayröcker skriver en bok utan kapitel, med långa slingrande meningar med många kommatecken, men få punkter. Liv och skrivande ligger mycket nära i Mayröckers liv. I den svenska översättningens efterord skriver översättaren Ulla Ekblad-Forsgren om Mayröckers författarskap och om arbetet med översättningen. Hon har samarbetat med Mayröcker om denna. Ekblad-Forsgren väljer ibland att förtyska svenskan för språkljudens skull, till exempel väljer hon att använda det påhittade ordet schvittra istället för kvittra i översättningen av det tyska zwitschern, för att komma närmare det tyska ordets ljud. Arbetet med översättningen har med andra ord varit mycket ambitiöst, man hade önskat att förlaget lagt ned lika mycket arbete på korrekturläsning av boken.

Mayröcker skriver inte berättelser. Hon skriver i en fragmentarisk, episodisk form. Hon ”letar efter en stil där berättelsen tiger”, skriver Ekblad-Forsgren. Liksom Montaigne är Mayröcker själv ämnet för sin bok. Hennes mål verkar vara att ärligt visa upp sitt jag. Och därför utforskar hon språkets möjligheter till detta. Läsaren kommer nära henne, en ung läsare anar till exempel hur det är att bli gammal, en äldre känner igen sig. Men frågan är om hon skriver en autobiografi eller om det snarare är autofiktion, det vill säga, man kan inte vara helt säker på om det skrivna grundar sig på faktiska upplevelser eller påhittade. En sådan fragmentarisk, inre monolog som Mayröcker skriver, innehåller också många upprepningar. Och så ser ju tankelivet ut. De är effektfulla när det handlar om betydelsebärande meningar till exempel om hur fort tiden går, något som gäller mångas/allas liv, med meningar som:

och sedan gick den ena dagen efter den andra utan att livets grundläggande frågor blev lösta och mina nerver var i uppror

Andra mer banala meningar fungerar inte lika bra som upprepningar, de blir bara tjatiga och gör det tråkigt att läsa. En mening som etsar sig fast och gärna kunde upprepats är:

och nu få jag snart veta om det finns ett liv efter detta eller inte

Mayröcker tycker alltså att det är viktigt att redovisa även de små, till synes betydelselösa händelserna, och de många tankarna som kommer och går, alla de hit och dit fladdrande känslorna i en människas liv. Texten innehåller också många minnen, drömmar och namn på personer som hon känt eller känner och referenser till sådant hon läst, huvudsakligen från böcker skrivna av Gertrude Stein, hennes böcker har hon läst tre eller fyra gånger, eller från böcker skrivna av filosofen Jacques Derrida.

Mot slutet av boken skriver Mayröcker om ett brev, som hon fått av en Leo N. Det verkar innehålla delar av den programförklaring som gäller hennes författarskap:

Leo N. skriver, det var mycket soligt och varmt. Lätt klädda var vi på väg tillbaka genom bostadsområdet, i skuggan frös vi lite och väl hemma var vi mycket trötta. Egentligen är det underbart, skriver Leo N., att skriva ner dylika banaliteter: det som inte är dokumenterar har inte hänt. Leo N. ger mig anledning att fortsätta mitt arbete