Finns det en skillnad mellan liv och litteratur? Bör litteraturen i så fall sträva efter att likna livet eller är det tvärtom? Finns det en roman om varje människas liv, eller om inte annat i alla fall fragment av det, och är i så fall människors liv ibland lika misslyckade som dåliga romaner och ibland lika ändamålsenliga, lika dramaturgiskt väluppbyggda med lika sanna och meningsfulla slut som de bästa böckerna? Eller är det så att de bästa romanerna är de där livet inte är meningsfullt och linjärt, där man inte dör med bevingade ord på sina läppar utan med en neslig flämtning?

Lucio är bibliotekarie i den lilla mexikanska byn Icamole, där inget hänt på 150 år, kanske på grund av avsaknaden av vatten; romaner blir alltid bättre där det finns en flod än där det är öken – en flod kan man vandra längs, resa nerför, översvämmas av, bada och dränkas i. Världens stora skeenden finns någon annanstans, och ingen har lånat en bok på flera år, men när Lucios son Remigio finner en död flicka i sin brunn vet Lucio genast vad som har hänt – han känner igen handlingen från en av sina favoritböcker; Babettes död. Han fortsätter söka i sina böcker efter svar på vad som kan ha hänt, men alltför ofta verkar det som i förstone ser ut att passa in perfekt i verkligheten lite annorlunda, han förutser saker som bara nästan blir som han trott, sluten på händelsekedjorna är ibland otillfredsställande, börjorna svåra att få in i berättelsen.

Lucio är bitvis en ganska outhärdlig, gubbsjuk besserwisser. Men man känner också sympati för honom när han åker på bibliotekariekonferenser och känner sig totalt utanför (de andra diskuterar klassifikationssystem, han lägger fram ett förslag om att alla franska översättare ska börja översätta ordet ”rue”), och när byborna ser ner på honom och hans böcker. Ett ömsesidigt förakt råder mellan honom och Icamoles övriga invånare, och även av sina böcker kräver Lucio en hög intellektuell nivå: de böcker som inte finner nåd hos honom på grund av för utförliga beskrivningar, klicheártade vändningar eller dåliga liknelser kasserar han omedelbart istället för att placera på hyllan för utlån.

Litteraturen kan kanske vara både bättre och sämre än livet. Den kan vara välkomponerad och meningsfull, och länge tjänar den som ett bättre exempel av verklighet för Lucio. Men kan den verkligen återge känslan av Lucios döda hustrus lena hud, berättar den verkligen något om hans sons kluvna känslor inför den döda flickan och återger den verkligen människors känsla inför döden? Kanske fortsätter man att läsa böcker just för att man söker den där känslan av total igenkänning och rättmätigt återgivande som man så sällan finner. Eller så gör man det just för att konstatera hur fel ute böckerna kan vara, hur lite en uppburen författare kanske vet om den tillvaro en fattig bybo för. Det finns all anledning att tro att båda delarna gör livet meningsfullt.