Kennets Klemets femte diktsamling Kling Kling gestaltar en associativ och symbolisk tankeprocess, som i synnerhet kretsar kring diktjagets försoning med sina närmaste.
Sinnligheten är starkt närvarande och anger diktsvitens poetiska karaktär: känsel, doft, syn och hörsel fungerar som känselspröt att ta in den omgivande, svårgripbara verkligheten med. Klemets beskriver tillstånd som snarare har en drömbildslogik än en verklig logik, som ofta tycks vara undermedvetna, men som han med sin fingertoppskänsliga registrering lyckas ge bild åt:

Detta sjunker in i mig. Att det inte finns något att sakna.
Att det är det du säger. Att regn faller och du förblir torr.
Att du åldras i ansiktet. Att jag åldras i ditt ansikte. I
skuggan. I den tysta rösten. I ansiktets prakt.

Slående i denna musikaliska och psykologiskt inkännande diktsvit är mängden symboler. Ordet ”ansikte” har genom hela diktsviten laddats med oerhörd betydelse. Jag uppfattar det som om Klemets vill benämna ansiktet såsom själens spegel, det som inte går att dölja, som vi varje dag tvingas bära upp och det som avslöjar vilka vi egentligen är. Även ansiktet som ett sätt att verkligen nå varandra i mängden av kroppar som finns runt omkring oss. Såsom tidigare i Klemets författarskap framträder själva kroppen här som en ingång till det själsliga och verkliga. De ”ansikten” som dyker upp i denna svit är inte statiska, tycks inte sitta fast på någon speciell person, utan symboliserar kanske snarare jagets olika ansikten i denna förändelseprocess som han verkar inom.

”Fader” är ett annat ord som dyker upp i flertaliga formationer. En slags undermedveten försoning med en fader uppenbaras, kanske i samband med att själv bli fader: ”Sugs in i faderlivet. Långt in i faderblomman.” En av Klemets verkliga styrkor i Kling Kling är hur han i sina fragmentariska bilder lyckas bemästra att sammanföra människans djupt rotade drifter med en intellektuell sinnlighet, vilket skapar en trovärdig tyngd åt det egentligen ganska abstrakta innehållet. Även i betraktadet av ett ”du”, som i diktjagets tankevärld ter sig väldigt betydelsefull, ges liv åt denna välfångade dynamik:

Världen rasar över mig. De underbara ögonblicken. Att
du är så verklig. Att du kommer till mig. Grymt utskuren.
På höga, vingliga klackar. Svart och under det svarta
den nästan totala avsaknaden av svärta.

En av Klemets främsta kännetecken som poet är hans osvikliga sinne för rytm och ljud. I Kling Kling fungerar den musikaliska gången som ett sätt att ytterligare närma sig diktjagets rörliga tankeprocess, den ger så att säga ljud åt det ”klang- och sjukrika” som poeten vill förmedla med sina drömska sinnevärldsbilder. Upprepningar av fraser sker titt som tätt, placeras i nya sammanhang för att skifta i betydelse, alltihop i ett slags litterärt-musikaliskt kollage. Vad jag kan sakna i en sådan här rytmisk och estetisk liten pärla, är nog det mer ögonbrynshöjande. Ord som bryter av och väcker upp, oväntade inslag och textuella skiftningar, här bildas ett slags transliknande jämnmod som jag kan ha svårt att acceptera då poeten faktiskt kunnat göra exakt vad som helst med sina blanka boksidor.