När boken börjar lever flickan i en jordkällare. Hon talar inget språk, och vet inget om någon annan värld. Den värld hon lever i handlar om mat i små portioner vid oregelbundna tider, om mörker som bara bryts genom en liten glugg där hon kan se ut på ett träd utanför, om män som kommer till henne och utför ritualer hon inte förstår.

Men sedan bryts isoleringen av att en pojke börjar besöka henne. Han heter Gabriel och visar sig vara hennes bror. Han lär henne tala och visar henne vänlighet, och plötsligt är hon inte längre intressant för männen som håller henne fången – det var just hennes isolering som gjorde henne intressant för dem. Nu får hon ett namn – Sara – och släpps ut i världen utanför, en liten by där människor lever i enkelhet, helt avskärmade från den större omvärlden, och hängivna tron på Frälsaren som de tillber. Men Sara passar inte in. Hon förstår sig inte på viljan att leva isolerad, hon får ingen plats i gemenskapen eftersom hon från början varit utanför. Med sin bror pratar hon om den ännu större värld som finns på andra sidan skogen, och hon undrar hur man tar sig dit.

Jag skulle vilja beskriva den här boken som stillsamt intensiv. Meningarna är korta och sakliga men med en fundersam underton, och de är skrivna på ett sätt som skapar närvaro – ofta skippas exempelvis det inledande pronominet i meningar, som i andra och tredje här: ”…Sara satte sig ned med dörren som ryggstöd. Ögonen varma och våta. Synfältet som gungade i vågor”. Känslor ligger ofta outtalade, mer anade än kända för läsaren, och det bidrar också till att båda de världar där Sara är instängd, i tur och ordning, känns just stumma och känslolösa, som en vägg hon inte kan tränga igenom. Boken är också överraskande på ett stillsamt sätt; det råder ingen större dramatik men det händer ändå oväntade saker: Historien tar vändningar som man inte väntat sig, den tillåter sig ibland att dra ut på skeenden, den låter ibland ganska upprörande händelser inträffa på ett just stillsamt sätt.

Jag har svårt att formulera min egen åsikt rent värderingsmässigt om boken. Det är en fin och ganska annorlunda berättelse, den är bitvis ganska klaustrofobisk men det ligger ju i sakens natur. Jag tycker om stillsamheten men den stör mig också. Fast mest på ett bra sätt, tror jag.