Luder börjar med ett anonymt ligg för pengar på en grav vid en katedral i Liverpoolnatten. Tjejen som säljer sig själv är tonårig och tämligen nerdrogad, tjejen som köper ungefär likadan. Millie, vår nittonåriga huvudperson, köper sex helt enkelt därför att det lockar henne. Makten, tillfälligheten, distansen.

Hennes ensamstående – och eftertraktade – akademikerpappa mer eller mindre kastar pengar efter henne och Millie söker sig till halvkriminella kretsar och allsköns droger. Känslomässig närhet får henne formligen att implodera. Bästa vännen Jamie å sin sida är nyförlovad och inställd på livslångt engagemang, vilket naturligtvis leder till slitningar dem emellan.

Skitiga skildringar av trippar och själlöst sex känns som det gått närmast tolv på ett dussin de senaste decennierna. I Luder är språket lika rått och rättframt som omslagsbildens stjärt och lår i ikoniskt slampiga underkläder. Men under nervigt talspråk och grovkornigheter – som förmodligen skapar motstånd eller igenkänning beroende på referensramar – vilar en lyhörd och inkännande berättelse om vänskap. Perspektiven växlar, hela tiden i pågående form, mellan Millies och Jamies. Det ger en levande och bitvis väldigt underhållande bild av två personer som känner varandra väl, men också av deras olika syn på sig själva, varandra och andra människor. Inte minst, förstås, Jamies sockersöta fästmö.

Men det är svårt att inte börja och sluta i det rent kroppsliga. Luder stinker och smaskar och enligt baksidestexten ligger romanen på Playboys lista över världen 25 sexigaste böcker någonsin. Det låter oproblematiskt. Walsh skriver medryckande om lust, både av intensiv och övergående fysisk karaktär och om komplicerade känslomässiga förhållanden. Och visst skapar hon en huvudperson som man sällan ser kvinnliga huvudpersoner. Millie är aktiv och utagerande. Millie tar initiativ, Millie utnyttjar och torskar. Millie konsumerar andras kroppar som en avskärmad tonårskille som sett för mycket porr och inte lyckats koppla glappet gentemot verkligheten, och ”sexigt” är nog trots allt inte det ord jag skulle välja. Millie är stundtals riktigt svinig på ett traditionellt manligt sätt. Det är intressant att Walsh placerar en ung kvinna i den rollen – och skickligt att samtidigt göra henne nyanserad, begriplig och, faktiskt, ofta rent omtyckbar.