Recension

: Intifada
Intifada Tobias Berggren
2008
Albert Bonniers förlag
6/10

Verkliga eller symboliska stenar?

Utgiven 2008
ISBN 9100111589
Sidor 69

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

f. 1940, verksam som författare och har sedan debuten 1969 skrivit nio böcker. Han har bland annat fått Svenska Dagbladets litteraturpris, Bellmanpriset och De Nios stora pris. Intifada är hans åttonde diktsamling.

Sök efter boken

I efterordet till Intifada skriver Tobias Berggren att han ser sin dikt som en palimpsest, dvs. skrift ovanpå bara delvis utsuddad skrift. Detta är ju knappast något nytt, fortsätter han, men ger ändå friheten att ange några riktningar, alls inga noter, men något litet för att vidga läsarens behållning. Därefter följer något som i mina ögon liknar en notapparat men som författaren kallar "direkta undertexter". Dessa kan vara hänvisningar och ordförklaringar men också mera kryptiska anvisningar som exempelvis denna: "s. 56: Till Schuberts ’Der Tod und das Mädchen’. Detta D-moll är styckets ledtonart". Betyder det att det är skrivet till Schuberts stycke eller att det ska läsas till det? Vad menas med att D-moll är styckets ledtonart? Frågorna hopar sig snarare än skingras.

Jag skulle uppskatta Berggrens notapparat, om den hade varit till någon hjälp, för Intifada är en svår diktsamling. Den är på ett plan en skildring av det palestinska upproret, som kallas för "Intifadan" och som ledde till Palestinas självständighetsförklaring, och dess konsekvenser. Men den är också, på ett annat plan, en skildring av ett inre uppror och ofta är gränsen mellan det inre och det yttre bräcklig. Detta leder till att man som läsare ständigt är på osäker mark: är stenarna som slungas symboliska eller verkliga? Brinner oljefaten på riktigt eller i själen? Hör vi verkligen ett skrikande barn eller rör det sig om förträngda minnen? Återigen hopar sig frågorna.

Jag läser diktsamlingen tre gånger, långsamt, men blir ändå inte riktigt klok på den. Oftast upplever jag den som spretig och svårgenomtränglig men så kommer ett stycke som detta och plötsligt kan jag inte värja mig:

och fortsätter, "minne och drömmar"
ja som möbler som välter och ramlar runt
av sig själva
Går längs stranden
I kvällningen, kväljningen, tänker på
våldtäktÂ… hur man vill bita och knulla
i någon melankoli, i något odrägligt
bostadsområde i kvantvärden, hur man aldrig
är skuldfri, hur man är varg i sitt eget veum

Jag grips av uppriktigheten, av självtvivlet och plötsligt spelar inte gränsen mellan inre och yttre så stor roll längre. Istället blir det rösten som hamnar i centrum, de bilder som kastas emot en och som aldrig riktigt får tid att sjunka in. Vid dessa tillfällen förstår man att den mur som delar Gaza också går rakt igenom oss själva:

Ebro, Elbe, Mekong, Jordan
vad förlorade vi äntligt där?
Du mur, du vatten, du ljusstänk?

Kanske inte visionen
Men tron på att den kan beskrivas

Men, jo, den också

Tyvärr är dessa tillfällen ganska få och oftast sitter jag som ett frågetecken och tänker att "Intifada" hade behövt en tydligare struktur och lite bättre fotnoter. Eller förlåt, jag menar förstås "direkta undertexter".

Textutdrag (Visa/göm)

Rasmus Landström

Publicerad: 2008-10-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 11:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3075

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?