Det bästa seminariet jag besökte under bokmässan i Göteborg förra året var det med Simon Sebag Montefiore. Inte för att det som avhandlades var så mycket intressantare än det som diskuterades på andra seminarier, utan för att Montefiore är ett proffs. Så trevligt att lyssna på någon som kan uttrycka sig, som kan dra de rätta små anekdoterna och skämta om sig själv och sin växlande popularitet i Kreml (på ett lite kokett sätt med inslag av rätt mycket självgodhet, men ändå). Ja, det är bra med proffs. Excellent.

Den unge Stalin är också helt klart ett resultatet av proffjobb. En hel stab av researchers har tillbringat åtskilliga timmar i arkiv i Georgien som aldrig tidigare öppnats för utomstående. Bland annat har en mängd opublicerade memoarer hittats, skrivna av bland annat Stalins mor och flera gamla flickvänner. Dessa har aldrig kunnat ges ut, av förklarliga skäl.

Det är en oerhört ambitiös biografi, och ett utmärkt komplement till Montefiores förra bok Stalin. Den röde kejsaren och hans hov. Liksom den förra boken lyckas Den unge Stalin hålla uppe läsarens intresse hela vägen. Stalins barndom belyses, och mycket plats används åt spekulationer om vem som egentligen var hans far, en fråga som inte kan besvaras vilket ger ett skönt gammaldags intryck med vilda spekulationer och mer eller mindre underbyggda teorier åt olika håll.

Nu när det är möjligt att fastställa faderskap på foster medan de är kvar i livmodern är det ganska intressant att det enda sättet att ta reda på Stalins härkomst är att läsa mer än 70 år gamla memoarer och brev…uppenbarligen var det här även en fråga som sysselsatte Stalin en hel del. Och nog är det förståeligt att en man som betraktade sig själv som en framtida ledare för det väldiga Ryssland önskade sig en annan far än en alkoholiserad skomakare från Gori, en liten stad i bakvattnen i Georgien.

Intressant är också att följa Stalins karriär som bankrånare och kvinnokarl – här byts det flickvänner oftare än det byts skjortor. Enligt biografin fick Stalin också minst två utomäktenskapliga barn, varav den ene så småningom blev chef för den sovjetiska televisionen. Båda sönerna fick besök av säkerhetstjänsten NKVD, som förmådde dem att skriva på en förbindelse om att ”aldrig prata om sitt ursprung”. Den paranoia och oberäknelighet som senare skulle göra livet surt för miljoner människor hade också börjat framträda redan under den här tiden. Liksom Stalins sätt att skoninglöst utnyttja människor för sina egna syften. Detta börjar redan under den korta tiden på prästseminariet.

Den del av Rysslands historia som belyses mest, tiden innan revolutionen och bolsjevikpartiets bildande och Stalins roll i det hela, har tidigare beskrivits på ett delvis annorlunda sätt. Stalins roll i revolutionen 1917 har tidigare inte getts särskilt stort utrymme. Enligt Montefiore beror detta på att han vid denna tid inte var känd utanför den innersta kretsen av revolutionärer.

Liksom i Stalin lyckad Montefiore ge en mer komplex bild av Stalin. Han ser på objektet för sin forskning i en typ av ljus som gör honom mer mänsklig och mer mångfacetterad. Intressant. Det är också mycket intressant att läsa om Stalins mor, av allt att döma den enda person som vågade säga emot honom även i tider då ett sådan beteende var ytterst hälsovådligt. Likväl litade han inte ens på henne.