Jag har gått runt Åke Mokvists De ovanliga-böcker ett bra tag. Det finns helt enkelt en väldig massa dokumentärskildringar i omlopp, inte minst på de mindre erkända tevekanalerna, och de flesta av dem verkar helt i klass med antikens gladiatorspel eller 1800-talets missfosterscirkusar. Garva, äcklas och känn dig trygg och normal i din tevesoffa. Onekligen ett framgångskoncept.

Men Mokvists böcker hör inte till den kategorin. Snarare hör de till själva litteraturens kärna: de är en unik möjlighet att uppleva och i någon mån förstå något annorlunda, att möta alternativ till hur man själv har det och tänker.

Precis som i den första De ovanliga består uppföljaren av en rad möten med ”original” av olika slag, människor som av en eller annan anledning sticker ut och har valt en tillvaro utanför samhällets mainstreamfåra. Många bor i skogen och umgås mest med djur, husdjur eller vilda, och många saknar el, vatten och avlopp. En del är elallergiker, många är skeptiska mot mobiltelefoner, datorer, mikrovågsugnar och liknande. En del ser småfolk och troll, någon kan prata med djur. De röstar åt alla håll och kanter eller inte alls, håller sig för sig själva eller försöker sprida sitt budskap på olika sätt.

Konceptet är alltså precis detsamma som i den första boken. Intervjuobjekten är också delvis desamma. En del har dött sedan sist, andra har kommit till. Något fler yngre har det blivit, även om medelåldern fortfarande är hög, och Mokvist oroar sig lite för återväxten bland de ovanliga. Är det så att den yngre generationen är mindre alternativ än de tidigare? Där finns definitivt material till en tredje bok, om man bara kan hitta det. Inte minst eftersom Mokvists original är ganska ensamma – kan man inte tänka sig ett alternativt levnadssätt som också har plats för något mer traditionella kärleksförhållanden och familjebildning? Här lyser sådant med sin frånvaro.

Lite märkligt förhåller sig den här uppföljaren till den första boken. Eftersom personerna från ”ettan” till stor del kommer igen, också tämligen ordagrant i en hel del faktauppgifter och citat, ger boken, om man som jag läser båda i sträck, mer déjà vu-känsla än vad som är riktigt behagligt. Lägger man å andra sidan några år emellan dem fungerar påminnelsen förmodligen ganska fint. Och tanken är god – visst vill man veta hur det går för de här människorna.

Är det någon skillnad i tonläge mellan böckerna så är det att författaren med åren blivit mer provocerad. Han har följt många av sina objekt under lång tid och är genuint förbannad över det mottagande de allt som oftast får ute i samhället. Tydligast gäller det en gammal kvinna som hela tiden trakasserats av sina grannar och som, sedan den första boken kom, bränts till döds i sitt eget hem. Mokvist är övertygad om att det är mordbrand, men polisen bara rycker på axlarna. Han jämför med resurserna som ungefär samtidigt läggs på den kidnappade SIBA-direktören – ”Det är skillnad på folk och folk!”

Men också Mokvists själva intervjuteknik är värd att notera. De ovanliga har långt till de klassiska journalisthjältarnas korsförhörsteknik och skjutjärnsjournalistik. Den här ickekonfrontativa stilen går mig i början på nerverna ibland. Nästan aldrig ifrågasätter Mokvist när hans intervjuobjekt påstår något konstigt eller agerar på något tveksamt sätt. Han bara lyssnar. Och genom det här sättet att lyssna och vara på de intervjuades sida får han tillgång till och kan delge sina läsare något alldeles speciellt. Här finns plats för människor som sällan annars bereds någon plats.