Recension

: Karavellernas återkomst
Karavellernas återkomst António Lobo Antunes
2006
Forum
9/10

Vilse i Lixboa

Utgiven 2006
ISBN 9137127543
Sidor 190
Orginaltitel As Naus
Översättare Marianne Eyre
Först utgiven 1988

Om författaren

Fotograf: Angelika Stauss-Fischer

António Lobo Antunes, född 1942 i Lissabon, kommer från högreståndsstadsdelen Benfica, utbildade sig till läkare liksom sin far och gjorde sin militärtjänst inom sjukvården i Angola i början av 60-talet. António Lobo Antunes är vid sidan av den tjugo år äldre José Saramago, den store förnyaren av portugisisk prosa. Hans romankonst kännetecknas av stor episk kraft i kombination med ett avancerat modernistiskt formspråk.

Forum Förlag – Här kan du läsa en text om Antunes och se vad för böcker Forum har gett ut av honom.

Sök efter boken

Året är 1975 och i Lissabon samlas en skara personer, som alla har någonting gemensamt. De har alla på något sätt påverkat Portugals historia, vissa genom sina upptäckter, vissa genom det de har berättat för folk i utlandet om Portugal. Bland dem återfinns t.ex. Francisco Xavier och Pedro Alvaro, upptäckare av Brasilien respektive missionär i Indien och Japan.

Berättelsen i sig är snarast små glimtar av hur dessa personer från det förflutna vänder hem och hur de försöker anpassa sig i det "nya" Portugal med sina åstadkommanden i ryggen. Eftersom romanen tar fasta i Portugals storhetstid förväntar sig alla något stort när de återvänder, men det står klart redan från början att många av de som återvänder återvänder till ett söndrigt land, inte alls likt det grandiosa Portugal de lämnade. Hur karaktärerna har hamnat i "framtiden" diskuteras inte i romanen.

Romanen känns nästan homerisk i det hur historiska personer glider in och ut i dess blad. Småsaker som händer karaktärerna känns mer, eftersom vi som läsare anknyter mer till dem då vi redan vet vilka det är. Dessutom anser jag att det är en rolig idé, och som utförs med stor precision. Persongalleriet är utomordentligt, och jag som läsare ifrågasätter inte att karaktärerna är där de är, utan finner mig medryckt i Antunes poetiska flöde. Det känns aldrig krystat, utan det känns som att personerna alla har sin roll att spela. Inga karaktärer är överflödiga eller onödiga, och allas öden känns mycket påträngande, såväl de positiva som de negativa.

Boken kan läsas som små stycken poesi, då varje "kapitel" består av ett par sidor med några av de mest fantasifulla beskrivningar av vardagliga fenomen, eller objekt. Jag skulle nästan vilja säga att det känns som att boken, i sina porträtt av portugiser och rena mänskliga känslor, nästan dryper av färg. Det den saknar rent strukturmässigt tar den igen i ren och skär fantasi och berättarglädje. Formuleringar som den här är vanligt förekommande, och kan kännas ovant i början, men känns helt på sin plats efter en tio-tjugo sidor:

och oansenliga små speceriaffärer fyllda av arbetare med brännvinets veke brinnande i handens ljusstake. En briljantinglänsande råtta rusade upp ur en avloppsränna, flydde nerför en trappa och smet in i en grushög.

Jag måste också berömma hans språkbruk, som känns väldigt fritt och annorlunda. Vardagliga betraktelser ges ofta en poetisk kant, som gärna är mjuk och bidrar till att skänka föremålet i fråga en extra dimension, nästan så att Antunes levandegör de döda tingen, och ger djuren i romanen mänskliga förmågor. Senare talas det om "en väckarklockas yrvakna raseri" och i slutet av historien förekommer formuleringen "lyssnade till flöjttoner, som tystades av havets inälvor". Denna besatthet med det organiska löper som en röd tråd genom Antunes bok, allting känns levande och pulserande, som att det när som helst, precis som i verkliga livet, kan ändras. Den mjuka, poetiska kanten förvandlas med lätthet till något mörkt och hårt, som i följande formulering:

Eller fladdermössen. Eller tågen. Eller Torre de Belém som skulle besegra spanjorerna. Eller far som hade fått bly i sig i Loanda och långsamt höll på att förvandlas till en dypöl av inälvor.

Det är en mycket mörk bok, men samtidigt väldigt vacker, och författaren räds aldrig att hoppa mellan det fula och det fina som finns i världen, och just denna kontrasten mellan mörkt och ljust samt mellan framtiden och det förflutna, gör att boken känns som att den hela tiden skiftar. Därmed inte sagt att det är en väldigt tung bok, en svår bok. Nej, António Lobo Antunes skriver ofta och gärna med glimten i ögat, och även i de mest mörka stunder finns det stundtals alldeles lysande komik instoppad, som gör att man nästan glömmer bort det mörka som alltid tycks finnas där, såväl då som nu.

Nina Saric

Publicerad: 2007-08-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 14:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2584

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?