Det var en gång en mamma som inte älskade sin dotter. Det var en gång en dotter som vantrivdes med sin mor.

Här har Claire Castillon i 19 noveller konsekvent genomfört en studie av moderskapet och dotterskapet. Varje novell handlar om en mor och en dotter, oftast i de mest destruktiva konstellationer. Det är som om Castillon, precis som man skulle göra för att undersöka en insekt, har fört ett skoningslöst förstoringsglas över dessa relationer och förstorat allt det sjuka till 25 gånger storleken.

Visst finns det oönskade barn, men i novellen om kvinnan i "En rosa bebis" som fött en dotter medan pojkvännen är bortrest skruvas det upp till de absurda när hon bestämmer sig för att adoptera bort flickan och fettsuga sig fort så att inte pojkvännen kommer att märka något. Och visst finns det mammor som är alltför mycket "kompis" med sina döttrar men kanske inte till den grad att de som i "Min bästa vän" smyger in i flickrummet och fotograferar dottern som sitter gränsle över sin första pojkvän. I "Insekten" förstår och accepterar en kvinna sin mans incestuösa förbindelse med dottern. Och det slår åt andra hållet också, i "Anorak och pälsfodrade stövlar" tycker en vuxen dotter att hennes döende mor borde rycka upp sig.

Claire Castillon skriver om det ohyggliga med stilistiskt säker och kylig röst. Moralen och förfasningen placeras hos läsaren, aldrig i texten. Novellerna är övervägande berättade i jagform men även i tredje person ligger berättarperspektivet och sympatierna entydigt hos karaktärerna och aldrig hos en iakttagare. I novellernas verklighet blir det normalt för en mor att bli kränkt över att dottern dog med fett hår ("Du ska bli kvinna, lilla vän").

Novellerna är så uppskruvade och överdrivna att jag ibland rycks med i distanseringen och då blir novellerna tråkiga. De blir en nästan repetitiv uppvisning i det groteska, ett frossande i det förbjudna, men ständigt berättat med samma oreflekterande skuldfria röst. De få noveller som ändå visar upp en viss mänsklighet som "Postutdelningen", där en flicka beskriver den första plågsamma separationen från sin mamma, bryter av och ger värme till samlingen.

I en jämförelse med Amélie Nothomb (Underkastelsen sötma och Antichrista), en annan ung kvinnlig och fransk författarinna som skriver om förnedring och grymhet på ett surrealistiskt sätt, är Castillon skarpare och mer experimentell. Som i "En rosa bebis" där mamman till en nyfödd inte kan bestämma sig för ett namn utan konstant provar olika:

När jag sedan lade tillbaka Corine i sängen var min mage alldeles våt. Jag hade blivit varm när Edwige sög på bröstet. Inès sov men det var jag som var trött.

Det påminner om Todd Solondz film Palindromes där huvudpersonen spelas av åtta olika skådespelare och ger en träffande bild av hur mamman hela tiden undviker att ge barnet den identitet som skulle tvinga henne att behålla det.

19 noveller på samma tema blir repetitivt men i små doser är detta oroande, roande läsning.