Thomas Engström fick lysande kritik för debuten "Mörker som gör gott". "Dirty Dancer" är hans andra roman, en sorts uppgörelse med vuxenlivet. En roman om den manliga livsledan, om medelålderskrisen. Det obligatoriska komplicerade förhållanden till pappan, och svårigheterna att kommunicera med sonen. Faderns bevikelse över honom blir till hans över den egna sonen. Barnslig svartsjuka för att fadern älskar barnbarnet mer än sin egen son. Oförmögen att nå fram till vare sig sonen eller den iskalla hustrun.

Framgångsrik advokat med äktenskapsproblem genomgår en livskris och förlorar allt. Kan man väl sammanfatta. En bok med mycket tydligt manligt perspektiv. Märkligt grabbigt och kuken i fokus. Han upplever det som att han förlorat sin manlighet, sin betydelse. Hustrun föredrar fadern vilket ger utrymme för en av de snyggaste verbala kastreringarna på länge. Han förlorar sin plats som familjens överhuvud, en plats han egentligen aldrig haft men hett efterlängtat.

Är det här resultatet av jämställdhetens inträde i Sverige? Om männen inte kan vara riktiga män längre, vad ska de vara då? Som en studie över den nonchalante och chauvinistiske karriärmannen är "Dirty Dancer" mycket intressant. Väldigt intressant är det också att huvudpersonen tycker så synd om sig själv när han upplever att de egenskaper han upplever som nödvändiga för att kunna vara man ifrågasätts och inte längre efterfrågas. Självömkan följer. Vill Engström göra den medelålders mannen till den nya "unga självdestruktiva tjejen"? Är han det nya offret i litteraturen? En mycket intressant utveckling i så fall.

Romanens stora behållning är språket, Engström är en skicklig stilist, har en egen stil och ett fantastiskt språk. Tyvärr kan intrigen inte matcha språket. Stilisten tar över och förlorar läsaren någonstans i de evighetslånga utläggningarna om livets svårigheter. Det blir för tjatigt, för långdraget. Trots alla grubblerier och filosofiska utläggningar kommer vi aldrig huvudpersonen in på livet, det skrapas bara på den glättiga ytan. Som om författaren saknar engagemang för sin egen skapelse.