Det handlade mycket om gränser på årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg. Med ett tema som yttrandefrihet är det oundvikligt, och symptomatiskt nog fanns det ett seminarium redan första dagen vars titel var just ”Har yttrandefriheten en gräns?” Svaret på den frågan är kanske inte helt överraskande både ja och nej. Debattörerna visade sig nämligen i gammal god stil vara beredda att försvara andras rätt att säga det mesta, så länge det inte rörde sig om direkta uppmaningar att skada andra. Eller som den turkiske författaren Orhan Pamuk uttryckte sig: ”In good countries you have to defend bad people. In bad countries you have to defend good people.”

Även litterära gränser talades det om. I Sverige blir ungdomsromanerna allt mer explicita, både när det gäller sex och våld, och det finns knappt några gränser kvar att bryta. Men när Mårten Sandén och Katarina von Bredow talade om sina nya böcker (som drar mer åt sex- än våldhållet) var de överens om att det trots allt finns en sak man inte får göra: lämna läsaren helt utan hopp.

Hopp behöver också barnen i Palestina. Barnboksförfattaren Sonia Nimr berättade om det hemland där det är ointressant att bryta tabun och beträda farlig mark med utförliga våldsskildringar. I en tillvaro där barn ser våld varje dag och lever instängda i en värld utan natur och rörelsefrihet, är det andra gränser som behöver brytas. Det är den vanliga vardagen utan bomber och död som är overklig och svår att föreställa sig. Och det är den som behöver skildras.

Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg är två exempel på författare som i sina böcker överträder gränsen mellan det fiktiva och det verkliga. Människors tendens att bli upprörda över sådant här är förvånande, men kanske egentligen ett gott tecken för litteraturens genomslagskraft: om man känner sig sviken av en fiktiv gestalt måste det ju betyda att man engagerat sig väldigt i honom eller henne? De kritiker som identifierade Hassen Khemiri med sin romanfigur Halim i så hög utsträckning att de upplyste honom om felaktiga uppfattningar som Halim hyste, måste ju på allvar bry sig om Halim. Det skulle de knappast ha gjort om det hade rört sig om dålig litteratur.

Och så var det där med samhällets gränser. De som talar om skillnader mellan kvinnor och män, och de som styr vad som är ok och inte i politiska sammanhang. I det första fallet är det ett framsteg bara att tänka tanken att man kan kliva över könsgränsen – länge har det varit antingen eller som gällt på det området. Tiina Rosenberg – vem annars – var överallt på bokmässan, och i varje sammanhang var hon lika benhårt teoretisk och säker på sin sak. Vare sig hon diskuterade lesbiska kvinnors historia eller Judith Butlers senaste bok så stod hon lika fast på den punkt som gäller varje människas rätt att överträda gränser när det gäller vår egen identitet, så länge det inte skadar någon annan. Att vara det Andra och stå på andra sidan gränsen kan dock ha sina sidor, för att utrycka det milt. Tiina Rosenberg står inte längre på de politiska barrikaderna, hon upptäckte att hon inte var tillräckligt diskret för det. När hon ville vara annorlunda och tala högt om de frågor som betydde allt för henne – just rätten att vara annorlunda – slutade det i ett mediedrev som tvingade henne att dra sig tillbaka. I politiken är det mycket som fortfarande ligger utanför gränserna för vad som anses vara ok – på gott och ont.