Det verkar aldrig sluta snöa den här vintern. Även i det påhittade samhället Skogli, någonstans i Kongsvingertrakten, dit Levi Henriksen förlagt handlingen i sin första roman, lägger snöfallen sordin på all mänsklig aktivitet. Nya spår måste prepareras.

Det handlar bygdens slagskämpe och problembarn Dan Kaspersen. Han återvänder till sin fädernesgård efter två år på kåken för knarksmuggling. Båda föräldrarna, bygdens kända frimicklare, är sedan länge döda och brodern ska precis begravas efter att ha hittats avgasförgiftad i sin bil på gården. De hann aldrig träffas efter fängelset. Många frågor är obesvarade. Dans förlorarstämpel blir lika svår att tvätta som en tatuering och han anstränger sig inte mer än att leva upp till allas förväntningar på honom. När sedan granngubben hittas brutalt misshandlad riktas allas misstankar åt ett håll.

Men handlingens yttre ram till trots handlar det här om längtan efter att få och ge kärlek och att förlikas med sin barndom. Kort och gott om att återvända hem, ställa sig rakryggad upp, se nyktert på sig själv och sin situation, skrota det gamla rostiga för något nytt. Men att ta till flykten är inte förenligt med den här typen av glesbygdsrealism. Det är nämligen vad Henriksen ansluter sig till och det har sina stående inslag: överklassen är de onda medan de som kämpar och har rent mjöl i påsen blir offer för blickar och förtal; kvinnorna är passiva och representerar kåthet, moderskap och trygghet.

Men för den skull är det orättvist att förkasta Snö ska falla över snö som fallit. Henriksen skriver med stor inlevelse och har ett vackert och målande språk. Det finns många scener som sätter sig på näthinnan. Exempelvis den inledande brutala grisslakten och det oförglömliga julfirandet på järnvägshotellet i Charlottenberg med den benlöse farbrodern, huvudpersonens nödvändiga resonör och bollplank. Jag gillar också att översättaren Lotta Eklund har kvar norskan i dialogen för de flesta utom huvudpersonen. Det skapar lokalfärg och trovärdighet hos karaktärerna.

Men precis som Dan Kaspersen har levt ett ryckigt liv och bara har fragmentariska barndomsminnen utan synbar helhet eller mening, varierar bokens tempo. Det är många och långa tillbakablickar, varvat med slagsmål och amazonfärder genom snön. Och handlingen förs allt för många gånger framåt av oväntade besök på gården eller avbrytande telefonsamtal.

I sitt hemland har Levi Henriksens stil kallats för just norsk bygderealism och han anses av andra tillhöra en ny generation antiurbanistiska författare. Här hemma tänker jag på Robert Kangas senaste Den förbannade turen (liknande tematik i samma skogar men på andra sida gränsen) och framför allt Åke Edwardsons båda böcker Genomresa och Jukebox förlagda till Småland.

I mars kommer den i pocket. I Norge fick den pris som årets bästa roman 2004 av de norska bokhandlarna, vilket jag gissar betyder att den har sålt bra och är en publiktillvänd bladvändare. Inte illa.