Pesten.

Det mest skrämmande vi kan föreställa oss: en sjukdom som raderar ut urskillningslöst, tar hög och låg, rik och fattig, man och kvinna, gammal och barn. Ingenting hjälper, ingen är immun. Tiden slutar som den moderna eran började, Istanbul faller efter en strid mellan kristna och muslimer, men när segrarna tågar in finns bara en invånare kvar: Pesten.

Och från Istanbuls sprängda portar tränger sjukdomen ut, och alla börjar dö. Här finns ingen immun procent som hos King, ingen säker tidsresenär som hos Wells, och döden behöver inte smyga sig in med mask som hos Poe. Det här är inte en nystart, det är slutet: Mänskligheten sopas bort från jordens yta, stad för stad, land för land, familj för familj. Den allra siste människan har bara att skriva ner sin arts sista historia och sedan ta ett kliv ut ur bilden. Det är hans berättelse vi får här.

Det är ett oerhört tungt ämne. Så hur kommer det sig att jag kommer ifrån "Den sista människan" med ett leende på läpparna?

När Mary Shelley skrev detta var hon 29 år gammal, hon hade efter ett stormigt äktenskap blivit änka och dessutom lagt två barn i graven. Och hela boken genomströmmas av kärlek, ett klagoskri över att de man älskar dör ifrån en, en sorg som känns lika stark som hela världens undergång. Men trots de många och smärtsamt detaljerade bilderna av tomma städer, panik, skräck, galenskap och död är det ändå en kärleksfull skildring. Människan dör, men mänskligheten dör inte. Den sista människan kuvas inte, han fortsätter tro på det han trodde på trots allt. All denna ädla storvulenhet är naturligtvis typiskt romantisk, men den är inte mindre tilltalande för det. Hon tar tid på sig, bygger upp en hel levande värld innan hon skickar in liemannen och låter honom sudda ut den, och i allt det hemska finns också skönhet. Det sista som dör är inte hoppet.

Givetvis måste en science fiction-roman från 1826 vara daterad. Den är alltså så gammal att den industriella revolutionen inte ens kommit igång på allvar när detta skrevs – trots att den utspelar sig på 2090-talet ser allt ut ungefär som i början av 1800-talet, teknisk utveckling var helt enkelt inte en faktor i framtidsskildringarna än.

Men en del utdöda seder och ett ålderdomligt (och lysande översatt) språk till trots törs man aldrig tänka att ämnet är inaktuellt. Bara titta på löpsedlarna så fort en thailändsk höna får snuva: skräcken lever kvar. Jag kan inte läsa detta utan att tänka på AIDS, fågelinfluensa, ebola, cancer. Vi lämnar aldrig riktigt det där stadiet. Pesten kommer med råttor, med fåglar, med andra människor, med själva luften vi andas. Pesten kommer. Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike faller som dominobrickor. Amerika är redan borta. Vi klamrar oss fast här uppe i norr och tackar högre makter för våra kalla vintrar, men de skjuter bara upp det oundvikliga. Pesten kommer. Vi har klarat oss flera gånger, när kommer den som vi inte fixar, kulan med vårt namn på, och vad gör vi med oss innan dess? Mary Shelley såg den, och lät hela mänskligheten dansa bort i skymningen, avtecknas en sista gång mot himlen och försvinna för evigt. Men in i det sista dansar hon.