Oavsett vem du är som läser detta kan jag slå vad om att du då och då tänkt tanken. Inte bara att världen tycks befolkas till övervägande del av idioter, utan också att idioterna verkar vara betydligt lyckligare.

Det är utgångspunkten i Martin Pages Om konsten att bli dum. Antoine är en malplacerad grubblare som kommer till insikt om att hans olycka och oförmåga att slå sig till ro i livet beror på hans intelligens. Därför beslutar han sig för att bli dum.

Och hur blir man dum? Tja, det står inte så himla klart för Antoine heller. Någon brist på idéer lider han inte. Alkohol är ju fördummande, så det första han ger sig på är att bli alkoholist. Han går mycket grundligt till väga, läser allt han kan få tag på i ämnet och skaffar sig en imponerande mentor på en sunkig kvarterskrog. Trots det lyckas han med konststycket att misslyckas kapitalt på fem minuter.

Han försöker ta livet av sig. Han bönfaller sin läkare att lobotomera honom. Men lösningen är både enklare och mer komplex. Antoine skaffar sig ett jobb. Antoine handlar med aktier. Antoine slänger sina böcker, samlar prylar och kollar på TV. Det fungerar. Över förväntan. Snart uppkommer frågan om man inte trots allt kan bli för dum och vad egentligen poängen med att vara lycklig är om det faktiskt inte finns något att vara lycklig över?

Om konsten att bli dum väcker en hel del frågor och slår åt två håll. Mest uppenbart mot mediabilden av lycka, kapitalismen, materialismen, et cetera, et cetera. Men också mot hela föreställningen om intelligens. Vad är det över huvud taget? Vilket förhållande råder mellan förmågan till abstrakt tänkande, filosoferande över världen, förändring och lycka? Det är onekligen tankeväckande.

Men framför allt är det roligt. Jävligt roligt faktiskt. Antoine är en verklig hjälte för det 21:a århundradet, eller snarare en klockren antihjälte. Kanske är han faktiskt deprimerad, kanske bara uttråkad. Skillnaden kan vara hårfin. Martin Page har lyckats skapa en huvudkaraktär som är både lätt att identifiera sig med och att skratta åt. Gärna på en gång. Och det är nyttigt.

Handlingen är vardagligt bisarr. Allt är extremt på ett mycket småtrevligt sätt. Om ingen gjort en film än vill jag skarpt rekommendera det. Vissa scener skulle till och med passa bättre som filmscenerier än som läsning (på vissa stället bli knasigheterna en smula tröttsamma). Jag tänker mig ungefär en kombination av Jean-Pierre Jeunet och hm… The Office? Många coola skådespelare kommer att ställa upp i de skruvade smårollerna. Dialogen är inte särskilt realistisk men kvasifilosoferande störtskön. Det blir skitbra.

Fast det skulle verkligen gälla att fånga tonen i boken. Allting är på en gång väldigt överdrivet och nedtonat, en utsökt väv av ironier. Och så, naturligtvis, en riktigt bra och lyckad berättarröst. För allvetande berättare växer inte på träd nu för tiden, och den här vill vi inte missa. Så mycket mer underhållande än den gamla vanliga individcentrerade subjektiviteten. Jag hoppas stort på en renässans.

Så: ignorera det trista omslaget, läs, skratta, känn igen dig och rannsaka. Och så skratta lite till. Jag är säker på att du förtjänar det. För after all, livet är inte alltid lätt för alla oss missförstådda genier.