Den här boken utspelar sig i framtiden. Tyvärr märks det alltför lite. Intressanta framtidsvisioner prejas åt sidan av vardagar i november och lågmäldhet, sorg och leda skildrad genom fyra människors liv i fyra olika historier.

Första berättelsen behandlar den bedagade kolumnisten, vars material börjar sina och vars hals börjar bli rynkig. Tandköttet blöder när hon borstar tänderna och det moderna karriärslivet i vilket man firar högtiderna ensam verkar ha förlorat sin tjusning. Hon vaknar, resonerar och minns, hon ger en intervju, resonerar och minns, hon träffar väninnan, resonerar och minns. I utkanten, och främst mot slutet av historien, växer ett relationsdrama.

Andra berättelsen tar plats på ett flygplan där den tidspressade affärsmannen väntar på att få lyfta mot USA, dels i affärer, dels för att följa upp en relation till en prostituerad kvinna. Parallellt med detta löper bakgrundshistorierna, den ena om frun, den andra om hur han träffade den prostituerade. Efterhand börjar scenen på flygplanet utvecklas till ett gisslandrama.

I tredje berättelsen skildras den unga kvinnan från Österbotten som är anställd på kundserviceavdelningen hos en amerikansk bank. Anställningen bottnar i hennes utseende – kunderna som loggar in och får bilden av henne direktsänd ska själva få välja hur deras handläggare ska se ut. Olika utseenden finns representerade hos banken, hon själv jobbar i avdelningen för nordiskt yttre. Så småningom får hon ett förslag från en kund om att föda dennes barn.

Huvudpersonen i fjärde och sista berättelsen är en nypensionerad lärare, som minns sina döda föräldrar medan han själv är på väg till thanatologen. En thanatolog är en person som hjälper en att dö, ja en dödolog, för att översätta. Här arrangeras allt inför händelsen: datum, ceremoni, närvarande, tablett eller spruta. Vid sidan av detta berättas om gången när han bjöd hem en hemlös kvinna att bo hos sig.

Så ser det ut. Ingen av historierna är särskilt fängslande. Däremot finns annat att berömma: exempelvis är människoporträtten trovärdiga och väl genomförda, likaså är kompositionen med parallellhistorier som binds samman mycket skickligt hanterad. Men allra bäst är Mazzarellas bild av framtiden, det är en lika skrämmande som rimlig vision man konfronteras med. Bara idén om thanatologen är värd applåder, men också annat som rör medier, politik och samhällsklimat.

Dessvärre är Mazzarella inte så generös med sina framtidsvisioner som man hade velat, för det är dessa som är behållningen och som håller uppe intresset. Att det verkligen utspelar sig i framtiden märks mest i de två sista av historierna. Kanske var Mazzarella rädd för att bli sorterad som science fiction.