Recension

: Genomresa
Genomresa Åke Edwardson
1999
Norstedts
8/10

Grabbig glesbygd

Utgiven 1999
ISBN 9113006630
Sidor 190

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Åke Edwardson är född 1953 i Småland. Han bor i Göteborg och har tidigare jobbat som journalist och universitetslärare. Han är mest känd för sina deckare om kommisarie Erik Winter, som också har spelats in som tevefilmer. Förutom deckare har han skrivit romaner, noveller och ungdomsböcker. Edwardsons böcker finns översatta till över tjugo språk.

Sök efter boken

Sverige består till största del av småhålor, alla fyllda med sina unika och samtidigt universella berättelser. Samhällen som de flesta bara ser genom bilrutan och fnyser åt, på väg mot platser där det verligen händer något.

Genomresa fångar ett ursvensk vemod i 24 korta berättelser och Edwardson ger sig indirekt in i glesbygdspolitiken. Allt utspelar sig nämligen på det småländska höglandet. Men förstås, det hade lika gärna kunnat ha varit i trakterna runt Sveg, Hasselfors eller Brösarp. Var du vill, det kvittar lika.

Svenska noveller har ofta just landsbygd som bakgrund och många kritiker har beklagat sig och tyckt att det blir både tillkämpat och förutsägbart. Läs bland annat nummer 11 av 00-tal från 2002. Men här stör det inte mig. Edwardson skapar sin värld på ett naturligt och självklart sätt.

Allt utspelar sig mellan 60-talet och idag. Det har inte hänt så mycket. Står utvecklingen still i stora delar av vårt land? Det är en central fråga för Edwardson.

Romanen Jukebox från 2003 är en utveckling av det som tar sin början här. Det är samma landsvägar, järnvägsspår, bensinmackar, kaféer, bilar, torg, kvartingar och jukeboxar. Det är grabbar med valkar och skitiga nagelband, män som gör upp med sina liv och väntande ”fruntimmer” med blickarna i marken.

Men om Jukebox var en nostalgitripp är Genomresa en rad vardagsdramatiska situationer ställda bredvid varandra. De bildar en helhet som handlar om bortomförskap, ursprung och skillnaden mellan vem man borde vara och vem man är.

Många berättelser fastnar i mitt medvetande. Mycket tack vare att Edwardson kan konsten att sluta i tid. Han ger aldrig några lösningar eller berättar hur det gick sen. Det måste kännas befriande för honom att inte skriva deckare där alla trådar måste rätas ut och allt få en förklaring.

Min favorit är när fadern stannar bilen mitt på en bro och lämnar sin familj utan ett ord. Det skilldras ur sonens perspektiv. Vad har hänt? Hur kan pappa bara sticka? Tänker han inte på sin son i baksätet? En annan är paret som väntar på ett försenat tåg och blir störda av några alkoholister. Det får perspektiv på sin tillvaro.

Eller berättelsen om en handelsresande som tar upp en liftare och äntligen får ett vittne till sitt otidsenliga liv. Den har för övrigt blivit dramatiserad för radio och sänts på P1 i höst.

Problemet är bara att helheten blir allt för tillrättalagd. Trots en stil som jag gillar skarpt saknas det överraskningar. Vad skulle hända om det damp ned en transvestit eller flata i en av amazonerna? Nej, det får inte plats.

Å andra sidan skapar hans frysta ögonblick en förrädiskt obehaglig trygghet och vemodet flåsar människorna i nacken. De har inget annat än sig själva. Tiden står still.

Språket är enkelt och stilen stram. Allt är noggrant planerat och säkert genomförd. Genomresa ett skolexempel för en kurs i litterär gestaltning, men knappast i queerteori.

David Enemar

Publicerad: 2003-11-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 15:07

Kategori: Recension | Recension: #967

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?