Att gå på högstadiet skall per definition vara en pina. Jag är den enda i min bekantskapskrets som inte ser den tiden av mitt liv som totalt traumatisk. Antingen beror det på att jag varit känslomässigt bedövad under dessa år eller att jag är en av få som inte råkade ut för gängbildningar, millitanta elever eller ens speciellt obehagliga lärare. Antagligen är jag bara en individ med tur. Mina vänner berättar hårresande historier om rädsla, utsatthet och våld. Inställningen verkar vara att klarar man sig igenom högstadiet så är man säker.

I boken Såpa förflyttas jag tillbaka till femtonårsåldern. Jalle går i nian. Egentligen heter han Hjalmar men det vill han helst inte kännas vid. Hans bästa vän Kino har heller inget lyckat förnamn men med tiden har Karl-Inge bytts ut.

Killarnas intresse är film. De har sett allt värt att se i filmväg och har hela tiden nya filmidéer på gång. Men ett filmintresse är inte lönande när det kommer till popularitet. Skall man ha en chans att hävda sig i skolan skall man vara snygg eller bra på sport. Helst skall man vara båda. Har man sedan ett kommunalråd med trassliga kontokortsaffärer till pappa blir livet inte direkt lättare.

Det är en kul bok. Mats Wahl kan livfullt beskriva pojkar i tidiga tonår. Men boken är i huvudsak en såpa. Allt händer och det med en hastighet som skulle kunna ge domedagsstämning om jag som läsare inte hela tiden kunde förlita mig på det som filmer och såpor oftast garanterar, nämligen ett lyckligt slut.

Texten är lättsam och innehåller en stor del dialog. Det gör samanhanget lättillgängligt och förstärker känslan av att läsa ett manus. Dock gör manusgreppet att handlingen gå för fort. När Jalle hinner förälska sig, få kärleken besvarad, stöta på yttre hot mot gemensam lycka och dessutom besegrat hotet utan att för den delen undanhålla sig från att ha ett dussin sidospår, känns det korvstoppat.

Bra böcker blir ju sällan bra på film. Det samma gäller ju även omvänt. I denna hybrid har fördelar från två genrer samlats men också nackdelar. Det är en bra story som avhandlas och jag har skrattat. Killarna är genuina och deras öde fantastiskt i ordets rätta bemärkelse. Nackdelen blir att för mycket händer för att reaktioner och känslor skall kännas äkta.

Det är alltid svårt att läsa ungdomsböcker och göra dem rättvisa. Kanske kräver jag en för stor litterärupplevelse för att se poängerna som fångar en yngre läsare. Dock gillar jag boken men skulle hellre se den som film. Detta kan ju i sig ligga hos mig. Jag skall be min yngre syster att läsa den. Hon kanske har en annan syn på saken.