Jag kan inte längre minnas när jag läste min första dikt av Werner Aspenström. Troligtvis var jag alldeles för liten för att förstå vad den handlade om. Aspenström är, tillsammans med Dan Andersson, en av de litterära giganter jag växt upp med, under påverkan från min morfar. Att Aspenström föddes och växte upp två kilometer från mitt barndomshem bidrar till att hans böcker är en naturlig del av min bokhylla. När jag ser en bild av honom slås jag av hur lik han är alla andra farbröder som lever i byarna kring mitt barndomshem. Skillnaden är att Aspenström oftast var välklädd och har skrivit ett tjugotal diktsamlingar, som borde ha gett honom ett Nobelpris.

I Månpockets utgåva Samlade dikter 1946-1997 finner vi samtliga av Aspenströms diktsamlingar från Skriket och tystnaden och den postumt utgivna Israpport. Aspenström debuterade redan 1943 med Förberedelse, en samling han senare inte ville kännas vid, varför den inte finns med här. Antalet dikter i denna volym överstiger 500, vilket imponerar när man upptäcker vilken kvalité dikterna genomgående håller. Om man inte läst Aspenström tidigare har man möjlighet att berika sitt andefattiga liv med en lyrisk produktion som, vid sidan av Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf, är 1900-talets viktigaste i Sverige.

Av våra modernistiska diktare är Aspenström den mest lästa, vilket knappast förvånar. Detta beror, brukar man säga, på vad vissa skulle kalla Aspenströms ”närhet till det låga” (”det låga” skall ej ses som någonting negativt), hans ironiserande över och kritik mot det samhälle vi tvingas leva i och, fram för allt, hans kirurgiskt precisa formuleringar.

Nina Burton har i sin bok om Aspenströms författarskap, Mellan eld och skugga, spårat vad hon kallar en lyrisk motsägelse i Aspenströms författarskap. En av dessa motsägelser är den mellan det nära (”det låga”) och det universella. Ett exempel på detta är den ofta citerade dikten ”Mätarlarven” ur Litania (1952):

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Det nära eller det låga ställs ofta i Aspenströms dikter mot ett evighetsperspektiv. Allt liv ställs på samma nivå. Människan är lika förgänglig som en larv. Aspenström kan också göra tvärtom; det stora kan bli litet, som i ”Panteisten” ur Snölegend (1949), vars första strof lyder:

De fyra väderstrecken böjer han varlig samman
till en vallmo. Floderna och havsströmmarna
lockar han in i handens fåror.
Snöbergen, stäpperna och djungeln,
Virvelstormen före en regntid,
Alla dessa väldiga prologer
Stillnar till ett leende
Eller den spröda tonen i en herdepipa.

Vid sådana tillfällen är det inte långt ifrån att Aspenström tangerar den buddistiska tanken om världsalltet och varje enskild livsforms egenvärde. Det är också i dikter som denna vi möter Aspenströms storhet som författare, en storhet som alla litterärt intresserade bör ta del av, och som gett Aspenström en självklar plats i den svenska kanon.