Det finns så vitt jag vet ingen topplista för de mest frekventa bevingade orden. Om en sådan existerade skulle Hamlets fråga, om inte hamna högst upp så i alla fall på tio i topp. ”Att vara eller inte vara…”, känn på de orden. Trots otaliga parodier och förlöjliganden genom åren väger citatet ganska tungt. Ordens tyngd och fascinationen inför citatet kan delvis förklaras av det ämne som behandlas. Hamlets fråga inleder i Shakespearepjäsen den s.k. självmordsmonologen. En monolog som genom åren diskuterats fram och tillbaka. Ett tag ville man inte låta höra att det var självmord som prins Hamlet behandlade. Självmord var tabu och inget som skulle befläcka den ädle prinsen.

För oss i dagens sekulariserade samhälle kan det verka svårt att förstå att man för inte särskilt många generationer sedan faktiskt straffade självmördare. Naturligtvis handlade det inte om fysiska straff utan om själsliga. Den döde förnekades de traditionella begravningsceremonierna och fick bl.a. inte vila i vigd jord. Själen blev därigenom för alltid fördömd och förvisad från himmelriket. Utan att trampa någon på fötterna kan man kanske påstå att ett sådant straff främst drabbade de kvarlevande släktingarna som fick utstå skammen. Straffen försvann med tiden men faktum kvarstår att intresset för självmördarna finns kvar än idag.

Självmördarna har aldrig varit särskilt många men de har funnits i alla tider och i alla kulturer. Inom litteraturen har man behandlat sin beskärda del av självmördare och Shakespeares Hamlet är kanske det mest kända exemplet vid sidan av Goethes unge Werter. Efter utgivningen av Den unge Werters lidanden år 1774 sägs en våg av självmord ha sköljt över unga män som likt sin idol ändande sina liv. Detta är säkert överdrivit men det viktiga i det här sammanhanget är att det överhuvudtaget uppstått ett rykte. Självmorden har provocerat och kommer antagligen att fortsätta göra det. Otaliga är också de filosofer och tänkare som försökt utröna om varför någon tar sitt liv och om huruvida det är brottsligt. Albert Camus, David Hume och Jean-Jacques Rosseau för att nämna några.

Arne Jarrick presenterar, i den här boken, sin teori om varför fenomenet självmord i så hög grad upprört omgivningen och han bygger sin tes på både litterära självmördare och verkliga historiska fall. Det skall sägas att det inte är något lätt uppdrag att forska kring gångna tiders självmördare. Uppgifterna och källmaterialet är högst begränsat och att företeelsen dessutom varit betraktad som något väldigt skamligt är ytterligare en försvårande omständighet. I kyrkböckerna finns alltså inte mycket att hämta så det är något utav ett detektivarbete som Jarrick utfört. Det resultat han kommer fram till är att valet för en självmördare står mellan att antingen ta sitt eget liv eller att vända sin aggression utåt mot någon annan person. Detta skulle vara en av anledningarna till det provokativa inslaget i självmordet.

Lika lite som Arne Jarrick säger sig kunna bevisa detta fullt ut kan jag bevisa att han har fel. Personligen tror jag att det är betydligt mer individuella processer som styr en människa som tar sitt liv. Vad tycker du? Läs boken och bilda dig en uppfattning. Det är dock ingen bok som kommer gå till historien som ett banbrytande verk men den fyller sin funktion och dessutom är den här typen av historiska undersökningar beundransvärda och får allt som oftast stå i skuggan av den politiska historien.