Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.

Similar Posts:

• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• De välfödda stundernas Sverige
• Elegier med ett lovande bildspråk
• Obscenity, who really cares?
• Övergripande bok om förlag

I det ögonblicket insåg Rick exakt hur mycket han älskade Oliver, och Oliver insåg exakt hur mycket han älskade Rick, och insikten i detta ögonblick skulle leda dem vidare till mycket av den glädje och de äventyr som de skulle få uppleva i framtiden.

Hon kontaktar rektorn för att hon finner boken olämplig för barn och så är det igång.* Böckerna samlas in i väntan på att en kommitté ska läsa dem och ett öppet möte ska hållas men för första gången har alla eleverna tagit med sig sina böcker hem. Donovan har bara hunnit läsa några sidor men lånar boken på biblioteket och läser i smyg för att få veta vad det är som är så upprörande.

Som tur är, förstår klasskamraterna att det inte är Donovan som på något sätt varit drivande och att han hamnar i kläm i det här. Han tar dock på sig att kontakta författaren och fråga om hur den där meningen egentligen ska tolkas och väntar spänt på svar.

En förbjuden bok innehåller ytterligare två historier; ”Äventyrarna”, som är boken allt kretsar kring, och berättelsen om Gideon, som har ett speciellt förhållande till ord och sköldpaddor. Han får en ny klasskamrat och en ny värld av samhörighet öppnar sig. Han har visserligen haft andra vänner tidigare men inte alls på samma sätt.

Som så ofta är det barnen som är mer förståndiga än många av de vuxna men även om polariseringen finns där blir det inte så hårt och hätskt. Det nedtonade läget gör i stället att argumenten framstår än tydligare. För egentligen är det väl inte väsentligt om den kärlek Rick och Oliver känner är vänskaplig eller mer än så, och oavsett om de hindras från att läsa vissa böcker finns det en verklighet som barnen lever i.

Det är fint att läsa om hur klasskamraterna stöttar sin lärare – och varandra – när den valda boken skapar kaos i det lilla samhället och skönt att de flesta behåller lugn och sans och i slutänden faktiskt är beredda att lyssna på varandra.

* En förbjuden bok är naturligtvis ett inlägg i debatten kring förbjudna böcker, banned books, i framför allt U.S.A., där allt fler skolor förbjuder vissa böcker utifrån resonemang om att innehållet är stötande eller på andra sätt olämpligt på grund av tematik kring sexualitet, rasism och våld – eller bara barn som inte beter sig som föräldrar vill (man kan jämföra med debatten kring Pippi Långstrump på 1940-talet). ”Äventyrarna” är ett fiktivt verk men Gideons klass läser Harriet, spion, en bok jag själv läste och älskade på 1980-talet, och som hamnar i kategorin barn som inte beter sig önskvärt.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Medan de kysstes
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Världens bästa mamma (nykter)

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Joyce’s novel represented not a finished monument of high culture but an ongoing fight for freedom.

Delvis är detta en ren, omsorgsfullt utforskad och välskriven biografi av Ulysses och mullen den sprang ur; Joyces ungdom, de tidiga modernisterna och den omgivande världen med nya politiska och literära idéer som inte alltid var helt behagliga eller fridfulla, Joyces förälskelse i Nora Barnacle, hans exil och hälsoproblem, och alla de osannolika karaktärer som agerade barnmorska åt romanen (påfallande många kvinnor, fast Hemingway och Pound passerar förstås också). Det finns bättre böcker om Ulysses litterära kvaliteter, men det är heller inte Birminghams mål; för det han vill åt utöver det biografiska är hur en experimentell bok för mindre än 100 år sedan kunde bli stämplad som obscen, pornografisk, livsfarlig, och bli så totalförbjuden att en hel industri byggdes upp för att trycka hemliga (och ofta urusla) faksimil och smuggla dem över gränser. Ironin i att en bok som ofta stämplats som nästan oläsbar blev en hit genom att bli något förbjudet, och därigenom sparkade upp alla möjliga dörrar.

What’s uncanny about censorship in a liberal society is that sooner or later the government’s goal is not just to ban objectionable books. It is to act as if they don’t exist. The bans themselves should, whenever possible, remain secret.

Det är där boken hittar sin titel. Frågan om exakt vilka idéer det var Ulysses klappade mothårs, och hur det kunde ta mer än tio år för boken att bli laglig i engelskspråkiga länder (Birmingham är ju amerikan, så världen består av USA, Storbritannien och Paris). När han gräver ner sig i den historiska bakgrunden till tryckfrihetslagar och de idéer och metoder som lades på censur i en tid där brevbärare förväntades vara Big Brother, de allt snirkligare försöken att definiera ”obscen” är det enormt underhållande, och allt ihopkopplat med en djup kärlek till Ulysses självt som får mig att vilja läsa om tegelstenen direkt igen.

The legalization of Ulysses announced the transformation of a culture. A book that the American and British governments had burned en masse a few years earlier was now a modern classic, part of the heritage of Western civilization. Official approval of Ulysses, in prominent federal decisions and behind closed doors, indicated that the culture of the 1910s and 1920s – a culture of experimentation and radicalism, Dada and warfare, little magazines and birth control – was not an aberration. It had taken root. Or, more accurately, it indicated that rootedness itself was a fiction.(…) By sanctioning Ulysses, British and American authorities had, to some small but important degree, become philosophical anarchists. (…) There was no absolute authority, no singular vision for our society, no monolithic ideas towering over us.

Det enda som stör mig något är att Birmingham behandlar frågan om tryckfrihet lite väl enkelt; som om det var något man antingen har eller inte har, och att det var helt och hållet Joyce och hans hejaklack som förde hela världen från den ena sidan till den andra. Som om ”frihet” var en enkel vara, ett ord som betyder något enkelt, odelbart. Men vafan, man kan inte få allt. Utom genom att läsa Ulysses då.

…and the word that shakes it all down is YES.

Similar Posts:

• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel
• Inspirerande snabbläsning
• Nyöversatt Joyce
• Salongskvinnor i skuggan
• På promenad i den språkliga trädgården.

Det är intressanta debatter inte minst därför att de tillskriver kulturen en tyngd den annars sällan ges (vi pratar trots allt om året då Svenskt näringsliv gav ut en skrift med titeln Konsten att strula till sitt liv om att vi måste få färre studenter att vilja läsa humaniora). Det är inte diskrimineringen på arbetsmarknaden vi pratar om, inte varför vi fortfarande har kvinnolöner eller varför de ekonomiska klyftorna och barnfattigdomen ökar. Nej. Istället ägnar vi all navelskådande energi vi kan uppbåda åt hur saker och ting representeras.

Jag säger inte att det är oviktigt. Men för varje sak vi ältar finns ju en mängd saker vi inte pratar om. Ungefär som den här upphaussade censuren.

För när en bibliotekarie på ett bibliotek väljer att plocka bort ett ärligt talat ganska mediokert gammalt seriealbum från barnbokshyllorna (inte ens från biblioteket i sig), kan man förstås ha åsikter om det – men är det verkligen censur? Är det detsamma som händer i Frankrike eller Ungern, där högerextrema ledare systematiskt plockar bort stödet för all kultur som inte hyllar nationen, kärnfamiljen och en minst sagt snäv definition av folket? Är det ett steg på vägen mot bokbål och koncentrationsläger?

Min personliga favorit, den djupt ironiska nyheten att svenska banker ”censurerar” handel de bedömer som omoralisk (företrädesvis sex- och skräckfilmsrelaterade småföretag), passerade ganska obemärkt förbi, medan däremot Hergés kanske sämsta album dag ut och dag in framställs som det enda som står emellan oss och diktaturen.

Lika lite som det passar in i debatten att det faktiskt är Disney (inte SVT) som väljer att klippa om sin egen kortfilm, den som blivit den svenskaste av jultraditioner, passar det in att diskutera bankers moraluppfattning. Det stämmer helt enkelt inte med vår självbild av (liberal men) ängslig politisk korrekthet. Det går inte att klämma in ett ”Men det får man väl inte säga i det här landet!” i den diskussionen.

Fast utan ett rasistiskt samhälle är en tecknad sprallig docka faktiskt bara en sprallig docka. Förlag ger ut en liten, liten del av alla manus de kommer i kontakt med, och bibliotek köper in en liten del av alla böcker som ges ut. Traditioner ändras hela tiden. Det brukar bara inte kallas censur, utan snarare … urval.

Similar Posts:

• Allt vi inte hör och ser
• Titta en gång till
• Astrids skimmer
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En bok som väcker många tankar

Inte heller många tunisiska medier har rapporterat om händelserna men som Lina Ben Mhenni också skrev i ett blogginlägg:

Några av dessa händelser har fått medial uppmärksamhet – och med media menar jag medborgarnas mediekanaler (bloggar, Facebook och Twitter) eftersom våra officiella medier nöjer sig med att redogöra för presidentens, presidentpartiets och de regimtrognas förehavanden samt visa utrikesnyheterna och sporten m.m. – inget annat har rapporterats.

Som Yasmine El Rafie skriver i förordet har oppositionella journalister fängslats och tystats ner. Bloggarna har därmed varit de som har kunnat föra kampen, sprida information om demonstrationer och rapportera om dem. Givetvis har försök gjorts för att stoppa även dem. Lina Ben Mhenni skriver om vänner som har skadats, förts bort och fängslats, bloggar som censureras och stängs ner, och (tillfälliga) blockeringar av sociala medier som Twitter och Facebook.

Lina Ben Mhenni reser nu världen runt och pratar om demokrati. Hon var i Stockholm den 8 mars i år och deltog i arrangemanget Samtal och storm på Dramaten, ett samarbete mellan tidskriften 10TAL och svenska PEN. Hon är dock ingen politisk expert. Hon är en helt vanlig människa, som bryr sig och vill skapa förändring. Förändring har hon och andra, det påpekar hon noga, skapat genom sina bloggar. Det är med ett enkelt, begripligt språk hon levererar sina texter och åsikter. Det märks också att många texter är skrivna i all hast och i stundens hetta. Det gör dem rappa och skarpa men gör också att de saknar en viss tyngd. Det stör mig att man (från förlaget) har klippt i vissa av texterna, när det är det de har kämpat för att undvika.

Det finns en nackdel med att Lina Ben Mhenni inte är den där experten på politik. Bloggtexterna blir inte så djuplodande och jag ställer mig en del frågor under läsningens gång. Å andra sidan har experterna avlöst varandra i dagstidningar och morgonsoffor under och efter den arabiska våren. En fråga som jag ställer mig får jag också svar på i en av de sista texterna i Tunisian girl: Varför gjorde Tunisiens folk revolution när de gjorde det? Svaret är givetvis komplicerat men en del av det stavas Internet.

I oktober 2009 var 860 000 tunisier medlemmar i Facebook. I februari 2010 hade siffran stigit till 1 125 000. I januari 2011, efter alla händelser, fanns det inte mindre än 2 400 000 Facebookanvändare i Tunisien. På två år hade siffran så gott som tredubblats! Av de elva miljoner invånarna i vårt land som är tillräckligt gamla för att demonstrera eller rösta, har nästan alla direkt eller indirekt tillgång till internetvärlden.

Nu strävar Lina Ben Mhenni och övriga medborgare i Tunisien efter ett land och en värld utan tortyr, våld och censur. Än är det inte helt självklart. Diktatorn är borta men det är samma medier som har jobbat för honom som nu ska rapportera i ett fritt Tunisien.

För oss är det självklart att vi ska få uttrycka oss fritt; därför är det nyttigt att läsa om människor som har erfarit motsatsen men inte gett upp.

Uppdatering 22/4: I recensionen har jag skrivit att jag stör mig på att förlaget har klippt ut delar av texten. Jag har nu uppmärksammats på att Lina Ben Mhenni har gjort det själv och det handlar om delar av citat som har tagits bort i originaltexten. Det är förvisso fortfarande något jag stör mig på men det är inte förlagets fel.

Similar Posts:

• Förbjudna böcker – special om censur och ordets frihet
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Bloggbråk blir poesibattle
• Informativt om en pågående process
• Den långa vägen mot demokrati

Ord är det mäktigaste människan äger. Så sprider man idéer, så sprider man frihet. Det är inte så konstigt att de som vill förtrycka också vill stjäla orden. Censur är ett stort problem i många diktaturer. Inte bara för att oppositionella hindras att säga det de vill utan också för att det hindrar konsten från att utvecklas.

I år är det elva år sen Dawit Isaak fängslades i Eritrea. I den här listan hittar ni en recension av en bok med några av hans texter, för första gången utgivna på svenska. Texter som han fängslades för. Här finns också recensioner av två av Faraj Bayrakdars böcker. Han är en syrisk poet som satt fängslad i 14 år för det han skriver. Numera bor han i Stockholm.

Igår rapporterade de på nyheterna om hur syriska myndigheter har utfört en cyberattack i syfte att stänga ner bloggar och andra sidor som kritiserar regimen. Förra året drog den arabiska våren med en våg av revolutioner fram igenom mellanöstern. Folket har slagit sig fria. Om det skriver Lina Ben Mhenni vars bok Tunisian girl vi recenserar. I den har hon samlat texter från sin blogg, en blogg som flera gånger har stängts ner och censurerats av tunisiska myndigheter.

Censur är inte alltid så svart och vitt. Ella och Oscar resonerar i varsin krönika om Tintin i Kongo som på senare tid har anklagats för att vara rasistisk. Samma diskussion har förts om Astrid Lindgrens Pippi i Söderhavet där man får träffa Pippis pappa som är negerkung på Kurrekurreduttön. Har vi rätt att ändra en författares verk bara för att det inte passar in i vårt samhälle? Förmodligen bör vi helt enkelt bara föra en diskussion kring vilka värderingar det signalerar.

Vi har samlat böcker och texter som har varit censurerade, och fortfarande är det i delar av världen och texter som diskuterar censur. Jag hoppas att ni genom de här böckerna kan se varför ordets frihet är så viktig.

Länge leve det fria ordet!

Av: Camilla Hällbom

Dawit Isaak: Hopp – Historien om Moses och Mannas kärlek & andra texter
För Dawit Isaak

”Den 23 september 2001 fängslades elva av Eritreas oppositionella politiker och tio av landets ledande journalister, däribland Dawit Isaak. Samtliga fängslade stämplas som landsförrädare och ingen av dem har fått någon rättegång. Svenska myndigheter har inte fått möjlighet att hälsa på Dawit i fängelset…” Läs mer

Lina Ben Mhenni: Tunisian Girl
Rappt om upptakten till den arabiska vårn

”Lina Ben Mhenni är en av Tunisiens största bloggare. Hon har sedan länge skrivit och slagits för de tunisiska medborgarnas rättigheter på sin blogg A Tunisian Girl. Boken Tunisian Girl samlar blogginlägg och texter skrivna av Lina. Texter som skildrar upproren i Tunisien, upprinnelsen till den arabiska våren 2011…” Läs mer

Faraj Bayrakdar: Brev från isoleringscell 13
Den fängslades erfarenheter

”Att läsa Faraj Bayrakdars dikter i Brev från isoleringscell 13 är att kliva in i värld av sorg, hopplöshet och förtvivlan. Stundtals känns det som att sitta i fängelsecellen tillsammans med diktaren och dela hans smärta. Det är en jobbig känsla men dikterna bjuder inte bara in till smärtan de erbjuder också en flykt från den…” Läs mer

Faraj Bayrakdar: Språkets och tystnadens otaliga svek
Med livsgnistan i behåll

”Att nedteckna sin historia på cigarettpapper, blir att sätta samman fragment i både bokstavlig och vidare bemärkelse och i den här bokens lilla format ryms det mycket. Här trängs existentiella frågor med konkreta ögonblicksbilder, dröm- eller mardrömslika sekvenser med sakliga beskrivningar av en fängelsemiljö…” Läs mer

Hisham Matar: Analys av ett försvinnande
Livet bakom det politiska våldet

”Efter den hyllade debuten Ingen i världen från 2006 kommer nu Hisham Matars andra roman Analys av ett försvinnande. Många recensioner av boken har fastnat i en diskussion kring den arabiska våren och revolutionen i Libyen där man störtade och dödade diktatorn Muhammar Khadaffi. När jag läser boken ser jag främst helt andra saker…” Läs mer

Hisham Matar: Ingen i världen
I männens värld?

”När jag tänker på diktaturer tänker jag ofta på stora väggmålningar, kitschiga porträtt av Ledaren som upptar det offentliga rummets husfasader och byggnader.

I Hisham Matars debutroman Ingen i världen hänger Sloomas mamma upp en kolossal tavla…” Läs mer

Nawal El Saadawi: Den stulna romanen
Om kvinnors maktlöshet i Mubaraks Egypten

”För ett drygt år sedan utökades vår vokabulär och med det vårt sätt att prata om och förstå delar av världen. Folket i Egypten reste sig tillsammans och krävde jämlikhet, frihet och social rättvisa, och stora delar av världen stod överraskade vid sidan och hejade på. Tahir-torget, eller Befrielsetorget, och Den arabiska våren är numer förankrade begrepp…” Läs mer

Azar Nafisi: Att läsa Lolita i Teheran
Små fickor av frihet

”Vi befinner oss i Teheran 1995. Azar, som tidigare undervisat i engelsk litteratur, har lämnat universitetsvärlden helt och valt att bjuda in några av sina mest engagerade studenter till en privat litteraturcirkel i sitt eget hem. Där träffas de sedan en gång i veckan i två års tid. De är sju kvinnor som knappast självmant skulle ha valt varandras sällskap… ” Läs mer

Rajaa Alsanea: Flickorna från Riyadh
Saudiarabisk bestseller

”Den senaste tiden har det varit ett himla hallahballoo här i Malmö, i alla fall på Sydsvenskans kultursidor och i andra medier, om en planerad skol-/utbytesresa för en grupp mellanstadieelever till Saudiarabien. Får man verkligen resa till ett land där mäns/killars och kvinnors/tjejers rättigheter och förutsättningar ser så diamentralt olika ut?…” Läs mer

Herta Müller: Flackland
Kritiken lyser stark efter censurens fall

”Vissa författare och vissa verk kräver tid, långsam läsning och långsam tanke. Herta Müllers verk räknar jag till dem och jag önskar att jag alltid kunde ge verk av den här typen mycket tid och långsamma tankar. Nu när jag har läst Flackland har jag inte haft så mycket tid. Istället har jag läst överallt, hela tiden…” Läs mer

Herta Müller: Redan då var räven jägare
När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

”För några timmar sedan tilldelades Herta Müller årets Nobelpris i litteratur. Det är inte svårt att förstå varför. Utan att på något sätt påstå att Müller är min absoluta favoritförfattare måste jag tillstå att hon är något helt Särskilt. Hon är inte utbytbar…” Läs mer

Herta Müller: Atemschaukel
På originalspråk

”“En kreatursvagnsblues, en kilometersång av tid som satts i rörelse.”

Det är ett intressant ordval Müller låter sin huvudperson göra för att beskriva den långa resan i godsvagn i slutet av andra världskriget, inpackade som sillar…” Läs mer

Herta Müller: Hjärtdjur
Diktaturens sönderslagna poesi

”Jag gillar inte riktigt Hjärtdjur första gången jag läser den. Jag har gillat andra böcker av Müller direkt; jag blev djupt fascinerad av Kungen bugar och dödar för några år sedan, men Hjärtdjur tycker jag bara är för konstig, sådär på ett sökt och irriterande sätt.

Och så läser jag den igen…” Läs mer

Herta Müller: Kungen bugar och dödar
En förtryckets poesi

”Vi väljer böcker på många olika sätt. Efter omslag, författarnamn, efter olika typer av genererad uppmärksamhet. Själv är jag svag för vackra titlar, och det har än så länge visat sig vara en ganska idiotsäker väg till bra böcker. Herta Müllers Kungen bugar och dödar är en sådan titel, som dessutom väcker associationer till den obehagliga drottningen…” Läs mer

Anna Politkovskaja: Sanningen – inget annat
På plats i hotfullt Ryssland

”Varje år dödas enligt International Press Institute omkring hundra journalister världen över på grund av sitt arbete. Bland de mest namnkunniga finns den ryska journalisten Anna Politkovskaja, vars skarpa journalistik har funnits tillgänglig på svenska i närmare ett decennium – senast aktuell med artikelsamlingen Sanningen – inget annat…” Läs mer

Anna Politkovskaja: Putins Ryssland
Rysslands baksida

”När Anna Politkovskaja skrev Putins Ryssland 2004 skulle Vladimir Putin just inleda sin andra period som Rysslands president. När jag skriver det här är denna andra period nyligen avslutad. Rysk president är numera Dmitrij Medvedev, en ny generation politiker som beskrivits som en mer liberaldemokratisk “vd för AB Ryssland”…” Läs mer

Phillip Knightley: Krigets första offer är sanningen
Sanningen om sanningen

”Under första världskrigets mest intensiva skede, när tjugotusen människor kunde gå åt på några timmar (vilket var fallet vid Somme), svävade en majoritet av den europeiska befolkningen i total ovetskap om detta. Visst förstod man att kriget krävde offer. Onekligen. Man såg ju invaliderna komma hem…” Läs mer

Tobias Ljungvall: Kontroll – Rapport från Vitryssland
Europas sista diktatur

”Sovjetunionen har inte upphört i Europa. Inte helt i varje fall. Ännu finns det en liten spillra kvar, i landet Vitryssland. Här styr president Lukasjenko fortfarande med järnhand.

I den här boken skildrar journalisten Tobias Ljungvall utvecklingen i landet från Sovjetunionens kollaps…” Läs mer

Ma Jian: Rött damm
På luffen i Kina

”Kinesisk konstnär och författare med västerländska ideal förtrycks av regimen, tröttnar och ger sig av på luffen. Så skulle den här reseskildringen kunna sammanfattas.

En alternativ synopsis: djupt olycklig man söker frälsning…” Läs mer

Ma Jian: Nudelbagaren
Staten knådar medborgarna

”Nej, det handlar inte om en nudelbagare. Det handlar om Författaren, Blodgivaren, Aktrisen, Övergivaren, Överlevanden och alla de andra som tagit sig in i Författarens huvud.

Ma Jian flyttade till Hong Kong efter att hans första bok förbjöds…” Läs mer

Gao Xingjian: Andarnas berg & en ensam människas bibel
Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst

”I sin roman Andarnas berg skildrar Gao Xinggian sin resa i sydvästra och södra Kina. Där finner han spår av urgamla kulter och sedvänjor. Det är en längtan efter mystik och magi hos befolkningen som får gamla kulturer att behålla sitt grepp. Författaren ger röst åt en generation som drabbats av kulturrevolutionens obarmhärtiga brutalitet…” Läs mer

André Schiffrin: Förlag utan förläggare
Övergripande bok om förlag

”Tidigare i somras recenserade jag en bok av Maria-Pia Boëthius. Jag svalde Boëthius med hull och hår. Jag höll med henne när hon sa att massmedia och kapitalism drar fram likt en stor planktonätande val. En val som suger åt sig oliktänkare och ser till att de inte kan yttra sig i den samhälleliga debatten…” Läs mer

Krönikor

Foto: Diana Matar

Människorna i diktaturens våld och verken i revolutionens kölvatten – En intervju med Hisham Matar

Censuren är död

Variation är bra för magen

http://dagensbok.com/2012/04/21/allt-vi-inte-hor-och-ser/

En kontroversiell åttioåring

För hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten – Kontroversen om Dygdens lön

Les Fleurs du Mal

Similar Posts:

• För Dawit Isaak
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Den fängslades erfarenheter
• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här

De flesta dikterna är skrivna under den tid då Faraj Bayrakdar satt fängslad och blev torterad i Syrien. Tiden spänner från 1992 fram till 2010 då han redan hade hunnit bo i trygghet i Stockholm ett par år.

Det är inte alltid jag förstår det rika symbolspråket och de många metaforerna i dikterna som bottnar i den arabiska lyriken, en tradition jag inte har så många erfarenheter av. Då räcker det gott att vila i de vackra formuleringarna och de starka bilderna.

[…]
jag har ännu inte fullbordat mina sånger
och ännu inte kommit över min död
så varför lade fågeln ner sitt huvud på sina vingar
i drömmen
och dog?
(Ur dikten Fågeln … flyg sedan till min bror Mahmoud Darwish)

Faraj Bayrakdars erfarenheter i dikterna liknar de erfarenheter som genljuder i skönlitteraturen från alla fängslade och instängda författare. Jag ser likheter med Emily Dickinson, inte i uttrycket men i denna erfarenhet. Faraj Bayrakdar fängslades för sina dikter av den syriska säkerhetspolisen. Emily Dickinson stängdes in av konventioner och ett alltför stort ansvar i hemmet. De skriver båda om ensamhet, en tro på Gud trots att han ser ut att ha svikit, känslan av att vara någon annan – ett tudelat jag. Båda vänder sig till dikterna med sin förtvivlan och sin längtan efter frihet.

15
Jag gömmer mig
inuti dikten
och letar efter mig själv
utanför den
men ibland händer det
att vi kollaborerar
Den bjuder in mig
till sin bädd
och jag besvarar inviten
Den klär av sig naken
och jag också
Då sveper den mig över sig
som ett täcke
och jag förblir naken.
(Ur dikten Frånvarons speglar)

Dikterna som han har skrivit i frihet har en annan karaktär, ett annat tilltal än det tidigare så ofta förtvivlade uttrycket. De rör sig däremot kring samma erfarenheter: den fängslades. Den stora skillnaden ligger i att friheten och tryggheten gör dikterna skarpare och tydligare. Här behöver ingen diktare vara rädd.

Tack herr president
Ditt tal fick mig att skratta så mycket
Du är verkligen din fars son
Jag menar
den förre diktatorn.

Det här är ett mästerverk!

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Förbjudna böcker – special om censur och ordets frihet
• Pendlarpoesi för ovana lyrikläsare
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Riktig ”kylskåpspoesi”

För hur många tystnar när en fängslas, en mördas? Hundra? Tusen? Hur många tänker sig för en extra gång, slipar ner formuleringarna lite till? Vänjer sig vid självcensuren så mycket att de knappt kan skilja de egna åsikterna från de påbjudna längre?

Det är en glidande skala, från våld och censur till ren slentrianmässig brist på andra röster.

Idag skriver Oscar om Tintin i Kongo, Hergés seriealbum från 1930 som nyligen ställts inför rätta i Belgien för sin rasistiska skildring av invånarna i den dåvarande belgiska kolonin. Boken friades ju till slut, men vad jag förstår med utgångspunkten att Hergé inte var mer rasistisk än sin samtid, som helt klart var rasistisk.

Om just Belgien kanske mer än något annat europeiskt land blivit symbol för den här rasismen beror det förmodligen, som många påpekat, mer på att Belgien är ett litet land och vi gärna pekar på någon annan än oss själva, än på att just de bestialiska koloniala aktiviteterna i Belgiska Kongo var så mycket mer bestialiska än på många andra platser.

Innan Kongo såldes till belgiska staten 1908 var hela området privat egendom och tillhörde den belgiske kungen, Leopold II. Han satte förstås aldrig sin fot i Kongo, men genom skickligt politiskt navigerande i Europa och USA och med den berömda ”upptäcktsresanden” Henry Morton Stanley som sin agent på plats, kunde Leopold bygga upp en koloni som anses ha varit en av de allra mest lönsamma. Priset fick förstås invånarna betala. Genom tvångsarbete och våldsamma repressalier halverades det stora områdets befolkning på några decennier, från uppskattningsvis tjugo till tio miljoner invånare – ”ett av de värsta folkmorden i modern tid”, för att citera Adam Hochschild och hans förträffliga Kung Leopolds vålnad.

I skönlitteraturen fångades kolonialismen i Kongo av bland andra Joseph Conrad, som själv arbetat som sjökapten längs Kongofloden. Hans suggestiva skildring av vad våld och förtryck gör med människor är fortfarande hyllad – och naturligtvis omdiskuterad. Kritiserade Conrad kolonialismen i allmänhet eller bara någon specifikt urspårad belgisk kolonialism? Inte heller han förmådde ju att helt kliva utanför hur människor tänkte under den här tiden.

Men vad tänkte de egentligen? Jag skrev en gång en historieuppsats om svensk människosyn i Kongofristaten, som Leopold II:s koloni hette. För svenskar fanns där, många hundra. De var dels sjömän och militärer, anställda av staten eller privata bolag (gränserna däremellan var minst sagt luddiga), dels missionärer ute för att frälsa de stackars hednatroende.

De här grupperna råkade ibland i konflikt med varandra, vilket inte är så konstigt. Det är ju svårt att kristna och ”civilisera” människor som är alltför upptagna med tvångsarbete, med att bli ihjälslagna eller drivna från sina hem. Flera missionärer kom därför att spela en viktig roll genom att rapportera vad som pågick i kolonin och skapa en europeisk opinion emot det.

Samtidigt är det förstås en kolonial grundtanke, detta att de stackars hedningarna måste frälsas. Här flyter religion och kultur ihop fullkomligt. Att vara kristen var att vara europé, att döpas till ett europeiskt namn och kläs i europeiska kläder. Det handlade även om att gå i skolan och lära sig läsa och skriva, varför missionerandet indirekt faktiskt också ledde till att afrikanska röster kunde bli hörda i nya sammanhang – om än knappast på sina egna villkor.

En hel del svenskar skrev också om sina upplevelser i Kongo. Missionsförbundet publicerade regelbundet brev från sina utsända. Flera löjtnanter skrev om sina äventyr i dagspress eller i bokform – bland annat kunde man i återkommande resebrev i Nya Dagligt Allehanda läsa om nödvändigheten i att bränna ner negerbyar för att få de stackars kräken att förstå värdet av arbete och civilisation – och en svensk sjökapten gav ut flera böcker där han bland annat ger råd om hur små negerbarn bäst används för att locka undan moskiter när man ska sova eller krokodiler när man ska bada.

Allra populärast, det har litteraturvetaren Raoul J Granqvist skrivit om, var Henry Morton Stanleys ”heroiserande, enkelspåriga skildringar av ’det mörkaste Afrika’”. Karriäristen Stanley var en klar bestseller. Joseph Conrads Mörkrets hjärta däremot, som kom ut i original 1902, översattes inte förrän 1949. Den obehagliga granskningen av de europeiska civiliseringssträvandena var inte precis den typ av äventyr de svenska läsarna önskade sig.

Det är en glidande skala, det där. Författare och journalister fängslas och dödas och det är förstås förfärligt. Men det allra mesta vi inte vill höra väljer vi ju faktiskt bara bort. Ingen bryr sig om att översätta det, rapportera om det. Vi zappar bara vidare, märker förmodligen inte ens att det var någon som försökte säga något. Likgiltighet och slentrian kan också vara en sorts censur.

Men det är klart att det är omöjligt att inte också koppla den här diskussionen till kulturminister Blubbys äventyr i veckan. Nog är det lite märkligt om en kulturminister inte reflekterar mer över vilka konstverk hon faktiskt deltar i än vad Lena Adelsohn Liljeroth verkat ha gjort. Men konstverket i sig bli knappast sämre av det. Det är ju svårt att föreställa sig konstnären önska sig en bättre bild än den av den privilegierade, vita medelklassen som leende aningslöst glufsar i sig det stereotypt afrikanska.

Nog finns det här, liksom i många andra sammanhang, grupper som med god historisk grund kan känna sig förorättade. Konsten lever ett insnärjt liv. Men jag måste plocka fram ett citat ur Lena Anderssons textsamling Förnuft och högmod från förra året:

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

Lika lite som man kan bomba fram demokrati tror jag att man kan censurera fram yttrandefrihet. Man lär sig inte att tala genom att hålla käft, man måste prata, pröva. Även om det blir fel ibland. Man måste prata, men också lyssna, diskutera, kompromissa, till och med kanske bli förolämpad ibland. Vara beredd att ta in något annat än det man redan vet.

Det gäller inte minst det förflutna. För hur ska vi någonsin kunna bli bättre, lära oss något, kanske i någon mån kompensera våra historiska misstag om vi censurerar dem? Hur ska vi kunna bli dem vi vill vara om vi inte vet vilka vi varit?

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Det okända folkmordet i Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• En angelägen historia

De två skönlitterära texterna som Dawit har skrivit och som har infogats i boken är i mina ögon oskyldiga. De handlar om kärlek. Men som den norska dramatikern Karl Hoff skriver i sitt förord ”Introduktion till en teaterpjäs” om Dawit Isaaks pjäs Dilly-Dally, är kombinationen av kärlek och död närmast otänkbar i Eritrea.

Titeln på pjäsen Dilly-Dally bygger på karaktären Tesfays karaktär. Han framställs där som en velande, osäker människa: lite dilly-dally. Tesfay flyttar in i ett hus i utkanten av Asmara. Där bor han ensam med den unga kvinnan Tirhas. Läsaren får vet att Tirhas familj vill se henne gift vilket hyresvärden och familjens vän har lovat att hjälpa till med. Läsaren förleds att tro att det är fria till Tirhas som Tesfay ska göra. Den här enaktaren är rätt humoristisk. Tänk er en riktigt nervös ung man, som i en kultur där relationer inte är så fria som här, ska fria till en tjej. Tänk er också publikens förvåning när pjäsen i sin upplösning tar en helt oväntad vändning. Karl Hoff ser pjäsen som en provokation. Han tror att Dawits budskap med texten är att visa att det bakom ordet kan döljas allvar och smärta.

”Hopp – historien om Moses och Mannas kärlek” är en prosalyrisk berättelse om Moses och Manna som blir blixtförälskade när de träffas för första gången. Till en början håller de sin kärlek hemlig eftersom det finns människor i deras närhet och omgivning som skulle stoppa kärleken om de fick veta om den. De pratar till och med om att fly till Sudan för att få vara tillsammans. När Moses och Manna inte längre kan hemlighålla sin kärlek händer mycket riktigt det de fruktat: Manna låses in av sina föräldrar och förbjuds att ens prata med Moses. Vad som händer därefter ska jag inte avslöja.

Berättelsens intrig är ganska enkel, i inledningen skriver Dawit själv att det inte är mer än en kärlekshistoria. Men att den trots det stoppades av censuren när den skulle sättas upp som pjäs på en teater i Asmara.

Berättelsens form, där man inte läser hela meningar i rad, är till synes enkel, men jag ser det som en allegori över det ständiga smygandet, att alltid behöva tänka efter innan man vågar säga något. Att inte kunna leva fullt ut. Se bara i det här exemplet hur försiktigt Moses erkänner sin kärlek till Manna för sig själv. Det råder total brist på interpunktion, vilket också kan läsas som en vilja att inte ge upp, inte sluta kämpa. I Moses och Mannas fall för kärleken, i Dawit Isaaks fall för ordets frihet.

När jag såg henne i det ögonblicket
Stack det till i hjärtat
Och i den stunden
Började jag älska henne
Hennes kropp
Hennes blick
Allt
Blev jag förtjust i

Dawit Isaak var inte bara författare och dramatiker, han var också journalist. I boken finns två av hans journalistiska texter, ursprungligen publicerade i tidningen Setit som grundades i december 1996. Tidningens grundare rekryterade Dawit Isaak då de hade hört talats om hans talang som skribent. Dawit blev själv delägare i tidningen ett år senare. Det är i hans journalistik jag märker hans glöd och känsla för rättvisa.

Han skriver om konflikten mellan invånarna i Shignara och Bet-Gebru. Konflikten rör ett landområde som från början togs av invånarna i Shignara och brukades av den tidigare kolonialmakten Italien. Sedan Eritrea blev fritt från Italien och senare Etiopien har invånarna i Bet-Gebru börjat hävda att marken är deras. Konflikten har drivit bybor på flykt. När texten skrivs har den eritreanska staten tagit marken och förbjudit byborna att bruka den.

Den andra texten handlar om spridningen av HIV/aids i Eritrea. En epidemi som från början såg ut att begränsas till 100 sjuka i Eritrea men som när den här texten var ute var uppe i 100 000 sjuka. Vad Dawit önskade var tydligare information för att stoppa spridningen och bromsmediciner till de redan sjuka.

Det finns flera förord och texter till Dawit i den här boken. Det är många som vill honom väl, men tyvärr hålls han fortfarande fängslad, man tror i lägret Eira norr om Asmara, Eitreas huvudstad. En av texterna är skriven av Peter Englund och Ola Larsmo. De avslutar sin text med orden: ”Dawit – detta är din bok, gjord av dina vänner, för din skull”. Orden anspelar på instiftelseorden till den kristna nattvarden. Jag vill därför tillägga: läs och tänk på Dawit. Hjälp till att sprida hans ord, hjälp till att få hem honom.

Det är för sina texter som Dawit har blivit fängslad, läs dem därför så att hans ord hålls fria tills han själv befrias.

(Den recenserade pocketupplagan finns inte till försäljning. En tidigare inbunden version av boken finns däremot utgiven. Dock är den tillfälligt slut där jag har sökt efter den).

Förutom de förlag, föreningar och organisationer som nämns i länkarna till höger har följande personer, företag och institutioner arbetat med boken och gjort utgivningen möjlig:

Sara R. Acedo (omslag)
Kalle Ahlsén (omslagsfoto)
Håkan Olsson (omslagsrepro)
ScandBook AB (tryck)
Scanpix
Svenska Akademien

Similar Posts:

• Dawit Isaak får nyinstiftat publicistpris
• Kulturchefer i gemensamt upprop. Frige fängslade journalisten Dawit Isaak
• Förbjudna böcker – special om censur och ordets frihet
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet