Krönika

Människorna bakom diktaturens våld och verken i revolutionens kölvatten – en intervju med Hisham Matar

Stockholm i sin vinterskrud visar sig från sin allra bästa sida när jag och Hisham Matar slår oss ner för ett samtal på Hotell Lydmar.

För 22 år sen blev Hishams pappa tillfångatagen av den libyska säkerhetspolisen och under den senaste tiden har han kommit att bli en talesperson för den revolution som bröt ut i Libyen för snart ett år sen. Därför kretsar också de flesta intervjuer med Hisham och många recensioner av hans senaste roman Analys av ett försvinnande kring Libyen, revolutionen och den störtade diktatorn Muammar Khadaffi. Han ser därför glad ut när jag meddelar att fokus för vår intervju snarare kommer att vara han som författare och hans verk.

Foto: Diana Matar

Foto: Diana Matar

Eftersom Hisham har bott på så många olika ställen (han är född i New York och därefter uppvuxen Tripoli i Libyen och Kairo i Egypten och sen han var 15 år är han bosatt i London) undrar jag vart han känner sig mest hemma, om han ens tänker på hemmet på det sättet.

Det är ett intressant ämne för jag tänker inte på det förrän jag får frågan. En viss längtan har jag men jag skulle inte säga att jag har ett behov av att bekräfta och framhålla min identitet. Jag antar att jag kan se min familj som mitt land. Jag menar inte sentimentalt sett, vad jag menar är att det är därifrån jag har fått mina verktyg för att hantera mänskliga verkligheter och relationer, det var med min familj jag fick mina första kontakter. Så när jag tänker på Libyen tänker jag på min familj. Jag vet inte ens vad Libyen betyder på ett abstrakt plan. Praktiskt sett är mitt skrivande också mitt hem. Där känner jag mig hemma. Det är andra författare och konstnärer som jag känner mig närmast.

I debutboken Ingen i världen skickas huvudkaraktären Suleiman iväg till vänner i Kairo och tvingas lämna Libyen. Efter ett tag i den nya staden och det nya landet slutar han längta tillbaka till Libyen, däremot längtar han efter sin familj. Endast familjen betyder något. Hisham berättar att han tvärtom, till skillnad från Suleiman, längtade passionerat efter Libyen när han flyttade ifrån landet tillsammans med sin familj. Han berättar att han när han var runt 9-11 år drömde om att återvända till Libyen och kyssa marken. ”Jag kände en så våldsam passion för Libyen och jag antar att en del av den känslan finns kvar hos mig.” När han tänker på Libyen tänker han på sin familj men också på landskapet, bergen, havet, öknen och det särskilda ljuset i landet.

Han berättar att han inte är särskilt förtjust i och rent misstänksam mot nationella identiteter.

De här nationella identiteterna är på ett plan något absurda genom att man lägger beslag på ett land på det här sättet, men det är samtidigt den plats man tror sig känna till bäst. Jag har inte varit i Libyen på 33 år men jag har ändå en väldigt klar bild av hur det är.

I båda böckerna försvinner Nuris och Suleimans pappor, i likhet med Hishams pappa är de politiskt aktiva. Hisham är ändå noga med att poängtera att hans böcker inte är självbiografiska men medger att det finns inre likheter mellan honom och flera av karaktärerna i böckerna. De är alla symboler för vad han känner.

Jag är intresserad av personer som följer sina känslor och som är väldigt observerande. Jag är själv på sätt och viss sådan. Det som är starkast förmedlat är sällan det språkliga. Jag är intresserad av hur en karaktär uttrycker sig utan att faktiskt säga sådant som ”Jag känner så här”. Nuri och Suleiman klagar aldrig på ett sätt, om du förstår vad jag menar.

hisham-matar-2

Jag påpekar att Analys av ett försvinnande ofta diskuteras i en kontext av politiskt våld vilket Hisham ser som ett problem. ”Jag är mer intresserad av de privata stunderna, hur människor lever tillsammans, hur människor älskar och existerar under de här villkoren.” Han poängterar däremot att det inte går att styra hur folk läser böcker och att det är det underbara med litteratur. Det finns de läsare som ser böckerna som en kommentar till politiken och läser dem för att få reda på hur det är i den delen av världen (Mellanöstern) men det finns också läsare som ser att det som böckerna handlar om inte är knutet till en viss tid eller en viss plats utan skildrar mänsklig erfarenhet och passion.

Jag säger inte att boken inte säger något om livet i den delen av världen. På sätt och vis gör den det, men mer signifikant handlar den om hur människor lever, hur människor älskar, hur människor minns och hur människor njuter. Det är inte exklusivt för den tid då romanen utspelar sig eller för den delen av världen.

Böckerna, särskilt Ingen i världen riktar kritik mot Khaddafis styre av Libyen. Av den anledningen har Hishams arbete varit bannlyst i landet. Frågan är om hans böcker kommer att publiceras där nu. De är översatta till arabiska och om ungefär 2-3 månader ges Analys av ett försvinnande ut i Egypten. Det är där och i Libanon som Mellanösterns stora förlag finns och därifrån brukar böcker spridas och disponeras till fler länder, berättar Hisham.

Jag är nyfiken på hur det var för Hisham att flytta från Kairo till London som 15-åring och blir än mer nyfiken och förvånad när han svarar att det var något han gjorde och beslutade om ensam. ”Mina föräldrar var inte särskilt entusiastiska över att jag flyttade” säger han men berättar samtidigt att det som hans bror och flera av kusinerna, som alla bodde på internatskolor i Europa berättade om när de var hemma på loven gjorde honom nyfiken och intresserad. Det här är något han också låter Nuri uppleva i Analys av ett försvinnande.

Egypten är en väldigt fri plats för barn och ungdomar eftersom man tillbringar så mycket tid ute på gatan och träffar en massa människor. Man tar den friheten för given och tror att hela världen är sådan, men det är den inte. Vi åkte motorcykel, vi spelade fotboll på gatan, vi spelade tennis. Det var ett aktivt och vackert liv, jag älskade det. På så sätt var det konstigt att säga ”Jag ska åka till det här ’fängelset’ i England” men jag hade en romantisk föreställning om det. Jag trodde att det skulle var annorlunda och insåg att det var ett misstag när jag väl kom dit men då hade jag redan tagit mitt beslut.

Han berättar hans föräldrar förvisso inte skulle säga nej om han ville flytta tillbaka till Egypten, de uppmuntrade honom snarare att göra det.

Han tror att familjens attityd till Egypten spelade en roll när han valde att flytta. Varje år sa man till honom att de skulle flytta tillbaka till Libyen året därpå, sen året därpå och året efter det.

Jag ville ha en fast, stabil grund att stå på som jag var i kontroll över… även om det var en engelsk internatskola. Den engelska miljön där man inte är tvungen att deklarera sina känslor tilltalade mig. Samtidigt är människorna där väldigt insiktsfulla. Det passade mig, det passade mig väldigt bra.

Med ett leende, givetvis lite ironiskt, säger han också att han såklart ”gillade tjejerna där.”

hisham-matar

Mot slutet av intervjun kommer vi in på skrivandet som hantverk och författande som yrke. För många är det en dröm att bli författare så jag frågade när han bestämde sig för att bli det men han svarar att det inte var något han bestämde sig för att bli.

Jag skrev mycket när jag var ung, jag har alltid skrivit. För mig var det som att andas så att bestämma sig för att skriva skulle vara som att bestämma sig för att andas eller bestämma sig för att gå. Det var så nära att jag inte kände det.

Till en början provade han på andra saker. Han utbildade sig till arkeolog och jobbade på en massa olika ställen, bland annat teatern men inget av det han gjorde kändes rätt. ”Jag ville att mitt jobb skulle vara en passion, jag behövde det. Jag kunde inte göra något som bara var ett jobb för mig.”

Han är glad att han inte bestämde sig för att bli en författare när han var ung för då hade han inte gjort allt det andra som har gett honom så mycket erfarenhet. Författare måste spendera tid med att leva och läsa. De av dagens unga författare, vars ambition är att skriva originellt tycker han är absurda. Man skriver originellt för att man är originell och den originaliteten utvecklas med tiden. ”Jag kanske har fel men för mig innebär det att vara att författare att göra andra saker. Man läser, försöker skriva som sin favoritförfattare och sen kanske man hittar sin egen röst. Även om det såklart finns undantag för allting” tillägger han.

”I engelskan finns det en underbar fras”, säger han “the onward of art”. Det betyder kort att i allt man gör som konstnär är man med i en marsch som utvecklar och puttar allt en liten bit längre från den position det redan har. Konsten utvecklas genom att man bygger vidare på tidigare arbete. För att delta i marschen ska man känna till litteratur och läsa bra litteratur från hela världen. Man ska känna till musik och film. Man ska känna till många olika saker, berättar han. ”Inget ska vara ointressant för dig. Som författare är din nyfikenhet den intelligens som du tar dig fram i världen med.”

Hisham Matars språk är väldigt vackert, vilket förmodligen kommer sig av att han har två språk som kompletterar varandra. Språk intresserar mig så jag frågar varför han väljer att skriva på engelska framför det mer bildrika och för litteraturen, enligt mig, bättre lämpade arabiska språket.

Hans svar är att hans engelska är bättre än hans arabiska och när man skriver vill man givetvis använda sitt bästa språkliga verktyg. Men han säger samtidigt att det inte är den huvudsakliga orsaken till att han skriver på engelska.

Att skriva på ett annat språk, som jag kan väldigt bra, ger mig ett sorts nödvändigt avstånd som paradoxalt nog gör mig modigare. Det gör att jag kan skriva om saker som jag verkligen intresserar mig för och kan samtidigt skriva om dem med en nödvändig avskildhet och en nödvändig återhållsamhet. Avskildhet kanske är fel ord men återhållsamhet är ett intressant litterärt verktyg. Det är det som gör Nuri och Suleiman till dem de är. De har en känslomässig kraft som jag tror kommer från en viss återhållsamhet. Jag kommer från en plats där det jag är intresserad pratas om väldigt högljutt och med stor passion, naturligt. Så jag har alltid tänkt att det vore intressant, konstnärligt sett att prata om dem extremt precist och lugnt. Det är en slags konstnärlig återhållsamhet. Att skriva på ett annat språk har gjort det möjligt för mig.

Jag hoppas att Hisham fortsätter att skriva om de mänskliga känslor som intresserar honom och att han skriver fler böcker som är lika hemska som underbara att läsa.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-02-04 13:00 / Uppdaterad: 2012-02-04 11:26

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?