När tonårige Titus ser gamla bilder på människor som går runt och håller i sina datorer så tänker han att det är som om folk skulle gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Bisarrt. Opraktiskt. Onaturligt. Titus och hans kompisar har, liksom den stora majoriteten av i alla fall amerikanerna, själva hjärnan uppkopplad mot nätet, […][...]

Tänk dig att du tar Kajsa Ekis Ekmans debattbok om surrogatmödraskap från härom året, Varat och varan, och slänger den i en mixer ihop med Francine Pascals menlösa flickboksserie som åtminstone jag slukade i början av 90-talet, Tvillingarna på Sweet Valley High. Strössla med lite science fiction, och tadaa: Bumped. I Megan McCaffertys framtida USA […][...]

I åtminstone min utgåva av Reqiuem, den sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi, finns en bonusnovell om karaktären Alex, huvudpersonen Lenas första kärlek. Det stör mig lite. Jag tycker inte att man avslutar en episk dystopisk trilogi bara för att på nästa sida säga ”Jo, och förresten –”. Den texten borde mycket hellre ha funnits […][...]

Det är nästan omöjligt att inte börja från början och citera inledningsraderna till Sofia Nordins En sekund i taget: Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och […][...]

Det är en komplicerad känsla, att läsa sista delen i en trilogi. Man har kanske väntat länge på att författare och förlag ska få ändan ur vagnen, och vill ha ett avslut. Ett bra slut. Ett slut som löser alla knutar, men kanske ändå inte stänger till berättelsen helt? För samtidigt vill man ju inte […][...]

”It’s me she wants to purchase.” Så lyder den allra första meningen i vad som ska bli, om jag fattat rätt, inte en dystopisk trilogi men en dystopisk tetralogi, alltså en serie om fyra böcker (det var ju också en variation). Kvinnan som kommer in den tjusiga butiken på semesterparadiset Demesne bara måste ha den […][...]

Det både firades och lovtalades i början av april när nyheten om att den brittiska före detta premiärministern Margaret Thatcher avlidit kablades ut. Från efterföljaren David Camerons ”Hon räddade Storbritannien” till det mer Facebook-frekventa ”Ding dong, the witch is dead”. Inte visste jag att sången från Trollkarlen från Oz-filmatiseringen användes redan när Thatcher tvingades lämna […][...]

Den finska skolan är en av de mest framgångsrika i världen. I reportage efter reportage efter politiskt inlägg sneglar vi avundsjukt åt öster. Vad har den finska skolan som inte den svenska har? Jo. Den är baserad på den svenska skolan. Före 1990-talet. Det framhäver skolstrategen Per Kornhall i sin bok Barnexperimentet. Svensk skola i […][...]

Den svenska skolan är i kris. Ibland tänker jag att det upprepats så många gånger att det blivit en självuppfyllande profetia. Sedan skolan blev kampanjfråga i valet 2006 har det knappt gått en dag utan att media rapporterar om dåliga resultat, stök och våld och utbrända lärare. Då stod fortfarande många som arbetade i skolan […][...]

Det är en liten by. En gropig grusväg och en skola med sju barn finns det. Hundar i löplinor utanför husen. ”Mirjam är barn här.” Det är sent 60-tal och Jämtland, fast det står ju inte i romanen, för det vet inte sexåriga Mirjam. I Christina Kjellssons romandebut Solknepet är barnperspektivet konsekvent. En vuxen läsare […][...]