Det börjar nästan som en saga: ”Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet.” Okej, en saga med besvärande övertydlig fallossymbolik, kanske. Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger. Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i […][...]

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]

Efter tre alltmer irriterade mejl om att Emmi vill säga upp sin tidskriftsprenumeration, känner sig Leo tvungen att upplysa henne om att han heter Leike, medan hon försöker mejla tidskriften Like. ”Du är den tredje som skriver till mig för att säga upp sin prenumeration. Tidningen måste verkligen ha blivit dålig.” Nio månader senare lyckas […][...]

När Pats mamma hämtar hem honom från kliniken har han bara ett mål i sikte: att förbereda sig för det lyckliga slutet. Pat tänker sig livet som en film, med Gud som regissör. Just nu ser det mörkt ut, men om han bara anstränger sig för att bli en bättre människa så kan han lägga […][...]

Det händer att man läser böcker som gör en avundsjuk. I alla fall mig. Jag önskar helt enkelt att jag hade skrivit den här romanen. Hillary Jordans Mississippi – eller Mudbound i original – är vackert och ohyggligt hantverksskickligt skriven, och det helt utan att ta fokus från de enormt berörande karaktärerna och den drabbande, […][...]

Vad skulle få dig att gå ut och tända eld på grannens bil? Ja, det är en bisarr fråga. Förhoppningsvis får du anstränga dig ganska ordentligt för att grubbla ihop ett sådant scenario. Förhoppningsvis slår du ifrån dig. Men varför? När politiker tävlar med varandra om att fördöma bilbränder och stenkastning i förorter runt om […][...]

Det är svårt att inte få den gamla slagdängan om hur verkligheten överträffar dikten i huvudet när man läser journalisten Christoph Anderssons bok om den östtyska säkerhetstjänsten Stasis relationer med Sverige. Intrigen känns ofta som hämtad från en James Bond-film – ibland faktiskt som en Bond-film på LSD. Bara baksidestexten skulle räcka till kanske sju […][...]

Efter att ha tillbringat några dagar i 1980-talets Storbritannien, med Gunnela Björks biografi över Margaret Thatcher, verkar steget över till regelrätta dystopier ganska litet. Thatcher myntade många bevingade ord, allra mest kanske hennes kompromisslösa ”There is no alternative!”, så ofta upprepat att det förkortades TINA. Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi […][...]

Det var en gång en gubbe som hette Marx och en gubbe som hette Engels. Och sen kom det en gubbe som hette Stalin och han var riktigt elak. Och innan dess fanns det en gubbe som hette Lenin och han var nog inte så elak, åtminstone inte lika elak som Stalin. Och i vilket […][...]

”Hat” tycks vara nyckelordet den här säsongen. Från Magnus Lintons De hatade till Maria Svelands Hatet och Johanna Langhorsts Förortshat. Sticker någon boktitel ut verkar det vara med ironisk svärta som hos Henrik Arnstads Älskade fascism eller Marcus Priftis synbart schlagerkäcka Främling, vad döljer du för mig? – båda handlar inte desto mindre om hat. […][...]