Krönika

Våld lönar sig?

Vad skulle få dig att gå ut och tända eld på grannens bil? Ja, det är en bisarr fråga. Förhoppningsvis får du anstränga dig ganska ordentligt för att grubbla ihop ett sådant scenario. Förhoppningsvis slår du ifrån dig. Men varför?

När politiker tävlar med varandra om att fördöma bilbränder och stenkastning i förorter runt om i landet de senaste veckorna, funderar jag lite på det de säger. Vi accepterar inte våld. Våld lönar sig inte. Våld är aldrig okej.

Det finns förstås starka skäl att hålla med. Jag tror sällan våld fört mänskligheten framåt. Det finns inte många framgångrika terrorister (vilket för all del har att göra med att ”terrorist” framför allt är en stämpel för förlorare). Nästan alla revolutioner har urartat i diktatur.

Det vill säga: om man inte räknar till exempel den sexuella revolutionen. Eller jordbruksrevolutionen. Uppfinningen av skriftspråk har jag visserligen aldrig hört talas om som revolution, men det är kanske egentligen den största. Möjligheten att bygga vidare på andras kunskaper i en dittills helt ofattbar omfattning har förmodligen förändrat våra livsvillkor mer än något annat.

Men öppnar du en historiebok så framstår nog mänsklighetens historia just som historien om våld. Herregud, öppnar du en historisk tidskrift så framstår mänsklighetens historia nästintill som andra världskrigets historia. Slår du på tevenyheterna tar det inte lång stund att inse att vägen till uppmärksamhet går via våldet. Är det något vi lär våra barn så är det att våld lönar sig. Åtminstone om det är som telesättet gör gällande, att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

I Hillary Jordans roman Mississippi finns en scen där den vita farmarhustrun blir rädd för sin svarta hemhjälp, som hetsigt söker hjälp att hitta sin son. Plötsligt tycker hon sig se den rasistiska stereotyp som hennes svärfar alltid tjatar om, de svarta vildar som skulle slå ihjäl dem alla om de bara fick chansen. Och lika plötsligt ser hon sig själv igen, som en spegelbild av de båda kvinnornas första möte, när hon själv var utom sig av oro för sina barn. Hon inser att det hon har framför sig inte är någon mordisk vilde. Det är en desperat mamma.

Empati kan vara ett minst lika mäktigt vapen som några stenar. I skönlitteraturen är den grundläggande, ja, kanske faktiskt också i livet. Kanske är mänsklighetens historia snarare en berättelse om makt kontra empati. Om den där insikten om att jag har vissa basala behov, drivkrafter och drömmar – då fungerar kanske du på samma sätt?

Ella Andrén

Publicerad: 2013-06-05 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 11:45

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?