Kan Sverigedemokraterna vara det politiska parti som genererat flest böcker i Sverige de senaste åren? Det är inte omöjligt. Helt säkert skulle de åtminstone hamna på pallen ifall det var en tävling, även om både Socialdemokraternas kris och Moderaternas re-make väckt betydande boklig uppmärksamhet under samma period. Att nya partier tar sig in i riksdagen […][...]

”Löntagarfonder är ett jävla skit/ nu har vi baxat dem ändå hit.” De nedklottrade raderna på finansminister Kjell-Olof Feldts riksdagsbänk, fångade av en pressfotograf i början av 1980-talet, brukar få symbolisera en vändpunkt i svensk politisk historia. LO-förslaget om att gradvis överta ägandet av företag genom löntagarfonder gillades av långt ifrån alla inom de styrande […][...]

Det finns två skäl till att jag plockar upp den här boken. Nej, tre. Det första är nog i uppriktighetens namn att titeln får mig att associera till teveserien Veronica Mars, och det är ju sällan fel. Det andra är att jag hört Maria Nilson och hennes kollegor diskutera ”queera monster” på Växjö Pride, vilket […][...]

Huvudpersonen i Ruta Sepetys Färgen på drömmar, 17-åriga Josie, är döpt efter ”den flottaste bordellmamman som någonsin funnits”. En ära, tycker hennes prostituerade mamma, men Josie känner sig allt annat än hedrad. Det är 1950-tal i New Orleans ruffiga franska kvarter och Josie har bestämt sig för att ta sig därifrån. Bort från bordellen hon […][...]

2009 blev en ny kulturutredning klar. I samband med det skickade Helsingborgs Dagblad ut en enkät till riksdag och regering om deras ”kulturella livsbagage”, som sedan publicerades och analyserades i tidningen. I den här boken har själva enkätsvaren samlats (av någon anledning inte det andra materialet) och frågorna våra folkvalda har besvarat är följande: Vad […][...]

Ska vi arbeta för att leva eller leva för att arbeta? Frågan finns där hela tiden, men liksom i skuggan av Den enda vägens politik: arbetslinjen. Deviser om att ta ekonomiskt ansvar, att politikens viktigaste uppgift måste vara att ”skapa jobb” präglar allt, ljuder så högt att ingen annan riktigt lyckas komma till tals. Men […][...]

Jovisst. Det känns ju som att vi ältat de här frågorna ganska många gånger nu, vi på vänsterkanten. Hur kunde högern inte bara vinna valet 2006 utan också behålla makten i valet 2010? Handlade det verkligen bara om en stilistisk re-make? Om att lämna pärlhalsbanden hemma och säga ”valfrihet” istället för ”privatiseringar”? Ältandet till trots: […][...]

När Fredrik Reinfeldt härom året berättade att han tillbringat semestern med att läsa Camilla Läckberg-deckare uppstod en ganska stormig debatt kring politikers förhållande till kultur. Borde man kunna förvänta sig mer av en toppolitiker? Är det tvärtom bra ifall de inte har snofsigare referensramar än folk har mest (vad nu det betyder)? Var det ren […][...]

Det är inte så lätt att få grepp om Åsa Grennvall. När hon besöker Göteborgs universitets seminarieserie ”Det gäller livet! Samtalsserie om livsberättelser” kretsar samtalet ofta kring det självbiografiska i hennes serier. Det är för den skull inte helt enkelt att säga hur hon förhåller sig till det självbiografiska konceptet, det som blivit en så […][...]

Maja Lundgren, Lars Norén, Ann Heberlein, P O Enguist, Bodil Malmsten, Liza Marklund och bloggarna Kissie och Blondinbella – alla har de på något sätt gestaltat ett jag. Med lite olika resultat och respons, men också i olika medier. Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, […][...]