Huvudpersonen i Ruta Sepetys Färgen på drömmar, 17-åriga Josie, är döpt efter ”den flottaste bordellmamman som någonsin funnits”. En ära, tycker hennes prostituerade mamma, men Josie känner sig allt annat än hedrad. Det är 1950-tal i New Orleans ruffiga franska kvarter och Josie har bestämt sig för att ta sig därifrån. Bort från bordellen hon städar om mornarna, bort från kvarteren där alla vet vems dotter hon är, från gangsters och utpressare och inte minst bort från sin opålitliga, manipulativa mamma.

Historiska ungdomsromaner har de senaste decennierna kommit helt i skymundan. Först fantasy och sedan dystopiska framtidsversioner har varit och är väl det som gäller, men effekten är på sätt och vis densamma. Världen vi som läsare får tillgång till är en delvis annan än vår egen.

Oavsett vilket tycks den där världen nästan alltid dyster, och man kan ju fråga sig varför. Det gör till exempel litteraturvetaren Maria Nilson i sin Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur. Att också starka hjältinnor är ett bärande inslag i många av de där mörka berättelserna är lika uppenbart, och Josie i Färgen på drömmar är, med sin utsatthet och sin inre drivkraft, på många sätt en av dem.

Sepetys roman har en klar noir-potential. Den har den undre världen, med skuggor och vapen och gangsters och inte minst den svekfulla femme fatale-mamman. Ändå lever boken inte riktigt upp till potentialen och det beror nog på att huvudpersonen helt enkelt är för renodlat god och oskyldig. Trots den rätt jävliga uppväxten tycks Josie leva lite som i en bubbla där hon frambringar det godhjärtade i nästan alla skumma men förvånansvärt hederliga typer hon har omkring sig. Om små tecknade fåglar flätade hennes hår om morgnarna – och hjälpte henne fästa den lilla pistolen i strumpebandet – skulle jag inte bli helt förvånad.

Det blir lätt lite konstigt med en hjältinna som för all del är sympatisk men har väl mycket av Disney-prinsessa över sig, placerad i en miljö där repliker som ”Din mamma är en korkad hora” hör till vardagslivet. Samtidigt som Josie inte kan tänka sig att sänka sig till mammans nivå, framställs de andra prostituerade och småskurkarna som reko typer, på något sätt hederliga och nästan alltid med ett hjärta av guld. Det gäller inte minst bordellmamman Willie, det närmaste en verklig modersfigur Josie har, vilket uppriktigt sagt känns problematiskt. Hon tjänar trots allt en förmögenhet på andra kvinnors kroppar, men framstår samtidigt som både deras och Josies kloka beskyddare.

Amerikanska ungdomsförfattare har nu en alldeles särskild förmåga att skriva om sex. De kan vara hur explicita och pryda som helst på en enda gång. Ofta vet jag inte riktigt hur de gör det, men ibland fungerar det bättre och ibland sämre, kan man väl säga. Å ena sidan kan det bygga upp spänningar som går att skära med kniv. Å den andra blir det lätt enormt hycklande. Inte sällan är det båda alternativen samtidigt, men här lämnar det nog mest en inte riktigt behaglig bismak.

Min känsla är att Sepetys vill skriva New Orleans och 1950-talet och har läst på ordentligt om dem, men inte riktigt lagt den tid på intrigen som hade behövts. Resultatet blir en skildring som ibland kantrar över i det förutsägbara och klichéartade, som berör svåra ämnen men aldrig riktigt ger dem den tyngd de förtjänar och som här och var haltar berättartekniskt. I några av de första scenerna ser vi till exempel bordellen med den nyanlända, sjuåriga Josies ögon och jag har extremt svårt att tänka mig att ens en ovanligt intelligent och observant sjuåring skulle ha en sådan fingertoppskänsla för inredningsdetaljer, material och smycken.

Spänningen i den klassiska kärlekstriangeln – ska Josie falla för den flirtige Jesse eller för Patrick, vars far äger bokhandeln där hon också arbetar (och bor) – blir inte särskilt spännande i och med att jag från ungefär första sidan bara vill skaka henne och ryta: ”Kom ut ur 50-talsbubblan! Han är BÖG!”. Andra trådar – den stilige herrn som Josie fantiserar om skulle kunna vara hennes pappa men som blir rånmördad strax efter sitt besök i bokhandeln, och vad hennes mamma med gangsterpojkvän egentligen har med saken att göra – utvecklas aldrig riktigt som de utlovar och slutet känns lätt ihophastat.

Med allt detta sagt är ändå tiden och platsen överlag väl tecknade. Josies längtan bort och inte minst hennes förkrossande förhållande till den opålitliga mamman berör, trots allt. Även en hel del relationer till birollsfigurer är ömsint skildrade. Jag måste nog ändå hoppas på att historiska ungdomsromaner ska kunna stå sig lite starkare framöver.