Liten är liten, och som alla små beroende av stora. I Litens fall heter de Ena och Andra och de bråkar mycket. Alldeles för mycket. Ibland när Liten blir hämtad på förskolan vilar ett svart, kompakt moln över Andras huvud. Då vet Liten att snart blir det skäll och bråk och stora som stormar ut […][...]

För ett tag sen gjorde vi en temasida här på dagensbok.com om de genrer som brukar betecknas som autofiktiva, Att skriva liv. Självbiografiska romaner, självbiografier, biografier, fiktiva biografier och allt vad det är – ofta med luddiga gränser sinsemellan. Anne B Ragdes nya, Jag har ett täcke i tusen färger, får väl räknas till denna […][...]

Cheryl Glickman har ett system. Hon har rutiner, ett arbete och en hopplös förälskelse i en tjugo år äldre man som i sin tur visar sig vara besatt av en sextonåring. Det är kanske inte så mycket för att mota bort den bokstavliga, psykosomatiska klumpen hon har i halsen, men Cheryl har ett system. Det […][...]

Miranda July håller på att avsluta manuset till sin andra långfilm, den som ska bli The Future. Eller rättare sagt: hon håller på att inte avsluta det. Hon skjuter upp och gör allting annat. Hon googlar sig själv, och hon läser The PennySaver, ett otidsenligt litet annonshäfte som delas ut gratis varje tisdag till hushåll […][...]

Learning to love you more är ett deltagarbaserat konstprojekt som pågick på nätet mellan 2002 och 2009 (sajten finns fortfarande kvar, men tar inte längre emot bidrag). Konstnärerna Harrell Fletcher och Miranda July lade upp ett antal uppdrag, och alla som ville utförde dem och skickade in resultat i bild-, video- eller textform, som i […][...]

”Ja. Jag är en av dem.” Journalisten Jenny Nordberg har genast lagt märke till den unga kvinnan i det lilla förrådsutrymme dit matställets kvinnliga kunder är hänvisade. Hon i den konservativa sjalen som inte viker med blicken utan till och med inleder ett samtal. Nordberg berättar att hon skriver om bacha posh, de afghanska flickor […][...]

Inge Lohmark är inte den typen av lärare som gullar med sina elever. Inte den typ som engagerar sig i dem alls, faktiskt. De ambitiösa, lika väl som de uppstudsiga, sätter hon en ära i att tillrättavisa och trycka till. Hennes undervisning är en envägskommunikation, renodlad katederundervisning, för det är ju bara hon som har […][...]

Ett spöke går genom den svenska skolan – kommunaliseringens spöke. Ja, förlåt min parafras, men jag kan faktiskt inte komma på någon bättre bild. Vart man än vänder sig kring skolans problem vilar den där som en mörk skugga. Kommunaliseringen. I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på […][...]

Säg ”Amerikaemigrationen” och de flesta svenskar tänker förmodligen på Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina, på bönder som lämnade den karga svenska jorden och en förtryckande överhet för att få räta på ryggen och spana ut över nybrutna, fruktbara åkrar i Mellanvästerns svenskbygder. De fanns naturligtvis också, men framåt slutet av 1800-talet var det inte […][...]

Jag läser ju att den är rolig. I recension efter recension, faktiskt. Stefan Norrthons debutroman, Det är alldeles för få som ger upp, om skådespelaren Jocke som bara fått mindre och mindre roller på den stora Stockholmsteater där han arbetar, men som inte desto mindre lägger en oerhörd prestige i det han gör. Jocke spelar […][...]