Ett grönt djup i människan, det talar Edo Rissen, sanningsdrogen kallocains uppfinnare Leo Kalls chef och upplevda rival, om i Karin Boyes dystopi Kallocain från 1940. Ett grönt djup i människan. Det grönare djupet kallar Johanna Nilsson sin fristående fortsättning på Kallocain, en ”fri litterär fantasi”, för. Här är huvudpersonen inte Leo Kall utan hans […][...]

EU är väl ett fredsprojekt, eller hur? Ett ”aldrig mer” i kölvattnet av andra världskriget? Unionen har ju till och med fått Nobels fredspris. Ja – och ett stort fett nja. En viktig men numera bortglömd, eller kanske snarare förträngd, beståndsdel var också det europeiska koloniala projektet, enligt Peo Hansen och Stefan Jonsson. Det gäller […][...]

De får syn på varandra redan på skärgårdsbåten ut. Anna och Lollo. Anna med den lite luggslitna pappan och det ännu mer luggslitna lilla sommarstället på ön, med utedass, skrotravin och läckande tak. Lollo med det blanka, välordnade håret och den flotta familjen, för första gången på väg ut till sin nyinköpta sommarvilla och sina […][...]

Det finns inte särskilt stora likheter mellan Alice Goffmans Jagade och Piper Kermans Orange is the new black – förutom att jag precis läst båda. Den förstnämnda är baserad på Goffmans doktorsavhandling i sociologi, den senare är en memoar som blivit tv-serie. Båda handlar förstås, om än på olika sätt, om det amerikanska fängelsesystemet, och […][...]

Det har sina nackdelar att köpa böcker på nätet, åtminstone om man inte gör sin research helt ordentligt. En gång var jag ute efter Arthur Millers pjäs The Crucible och lyckades köpa en sådan där fuskversion (”cliff notes”) för amerikanska studenter istället. The Crucible (som inte på något sätt är en svårbegriplig pjäs) for dummies, […][...]

Vad vet vi egentligen om djur? Vet vi något alls? Jag tycker mig själva ha ett på många sätt nära förhållande till djur, men när jag väl grubblar på det inser jag ju precis det som Jenny Diski insett: de allra flesta av de där djuren är faktiskt döda. På olika sätt. De finns bara […][...]

Krokodiler måste ju vara ett av de djur som skiljer sig mest åt i barnboksvärlden och verkligheten. I verkligheten: stora, mörka, grova och farliga bestar. I barnboksvärlden: gladgröna och freaking adorable. What a diference a genre makes! Nu är vi lyckligtvis i barnboksvärlden. Där lever Gemma Merinos lilla krokodil som inte gillar vatten. Alla hans […][...]

Jag tänker på Hitchcock. Jag vet inte var alla fåglarna kommer ifrån, nämligen. Inte för att de är otäcka. De är ganska fina. Förmodligen är det en trend som jag hakat på utan att ens reflektera över det. Men plötsligt slår det mig att de är överallt. Som helt ofunktionella figurer i hyllorna, den lilla […][...]

Pricken är en liten kanin med åtta syskon. Inte helt otippat är han, just det, prickig. Alldeles brunprickig och med blå ögon, fast alla hans syskon och alla andra i familjen är vita med röda ögon. Till en början är det inget han och hans syskon bryr sig särskilt mycket om, men mamma och tant […][...]

Det finns ett antal fina bilderböcker för barn om döden. Alla döda små djur, Adjö, herr Muffin, God natt, min katt och VLMF: Vad lever man för?, till exempel. De handlar inte sällan om vad som konkret händer när man dör – begravningar och sådant – men också naturligtvis hur det känns när någon försvinner […][...]