Det är dags för förändring i Stavangers undre värld. Cecilie, Rudis tjej och Janis syster, väntar barn och huset, liksom livet, behöver snyggas till i grunden. Det finns heller ingen ekonomi i inbrott längre; Stavangerborna har för gott om pengar för att vilja köpa stöldgods nu för tiden. Hillevågsgänget ska alltså dra sig tillbaka. ”Gå […][...]

Det har flyttat in en främling i Elmer Greens hem. En liten marodör som först inte gör så mycket alls, men ändå på något sätt lyckas stjäla uppmärksamheten som Elmer, ensambarn som han är – eller var – är van att få. Snart blir det värre. Den nya lilla personen kräver att få se andra […][...]

Det är de märkliga tecknen i en anteckningsbok hemma hos en skolkamrat som redan från första mötet fångar en tolvårig Bengt Jangfeldt. Tecknen är kyrilliska, språket är ryska och ska bli ett bärande inslag i den blivande författarens och översättarens liv. Ju mer jag läser böcker från språkområden som visserligen kan vara stora men som […][...]

Fängelset eller fånglägret verkar ha en alldeles särskild plats i rysk litteratur och samhällsliv. I Ryssland, skriver Michail Chodorkovskij i förordet till boken Mina medfångar, ”har alla som läst Solzjenitsyn eller Sjalamov, liksom de som aldrig hört talas om dessa stora författare, med modersmjölken insupit det ordspråk som ligger djupt inbäddat i varje ryss undermedvetna: […][...]

Hopplösheten finns egentligen där redan från början. Känslan av att ha missat en chans man aldrig riktigt hann notera. Det är väl det som är det nya Ryssland, kapitalismens alla möjligheter. Att man borde ha köpt en lägenhet medan de gick att ha råd med. Att man borde, borde. Att man får skylla sig själv. […][...]

Få saker är möjligen så förknippade med öststaterna som att stå i kö. Eviga, inte sällan fruktlösa köer för livsmedel och andra förnödenheter. Också Lidia Tjukovskajas roman Det tomma hemmet är fylld av köer, men här köar inte kvinnorna för bröd eller kött. Här är de mödrar och hustrur och vänner som köar för att […][...]

I en tågkupé någonstans i 1880-talets Ryssland börjar resenärerna samtala och kommer in på äktenskapet, kärleken och relationerna mellan könen. Plötsligt lägger sig en man som tidigare suttit tyst och avskärmad i samtalet. Han presenterar sig som Pozdnysjev, en man som har dödat sin hustru. För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten […][...]

Bengt Jangfeldts nyöversättning av Leo Tolstojs kortroman Ivan Iljitjs död (från 1974, i den här utgåvan reviderad) har en rätt speciell tillkomsthistoria: boken var på Radiumhemmets sjukhusbibliotek så populär och sönderläst att man helt enkelt bad förlaget om en ny. Vilket utbyte döende cancerpatienter haft och har av Tolstojs visserligen drabbande roman är åtminstone för […][...]

Paris. Je t’aime! Voulez-vous cocher avec moi? Huvudpersonen i Moa Eriksson Sandbergs nya roman är i Paris med bästisen Lola. De går i sexan och ser fallosar överallt. Eiffeltornet och alla andra höga byggnader som stretar mot skyn. Läppstift. Och de själva syns. Oj, vad de syns! Pojkar, gubbar, män i alla åldrar verkar se […][...]

Vargen tog den. Det har alltid varit den officiella förklaringen till varför Hirka inte är som alla andra. Som folk. Hon minns det visserligen inte själv, men hon var också bara ett spädbarn när det hände. Pappa har berättat, och ärret sitter ju där i ryggslutet. Så varför skulle hon tvivla? Självklart måste även Hirka […][...]