Att upptäcka en författare rätt långt in i författarskapet kan vara både positivt och negativt. Å ena sidan finns förstås massor mer att läsa redan från början och det är ju bra; å den andra kan det vara svårt att veta var man ska börja med en serie hyggligt fristående romaner. Ska man börja från […][...]

Henrik Bromanders nya serieroman Shahid/Skärvor slutar i mitten. Från ena hållet är det en berättelse om Håkan som blir Hakim, en konverterad IS-terrorist. Från det andra handlar den om Lovisa, konstnär och klassresenär. På mitten, det vill säga i slutet, stöter deras öden samman. Det finns många riktigt bra serietecknare i Sverige, men frågan är […][...]

”Sweet lolita” är en klädstil eller subkultur med rötter i Japan, en extremsöt och dockig stil med ett överflöd av pastellfärger, rosetter och volanger. Kawaii så det bara smäller om det. Att döma av namnet, Lolita, är det lätt att dra slutsatsen att det finns något perverterat över alltsammans, en vilja att behaga en gubbsjuk […][...]

Att nätet kan vara en farlig plats för unga kvinnor kretsade redan Kicki Sehlstedts debutroman Sweet Lolita kring. Då handlade det främst om prostitution, sexuell posering och grooming. I den fristående uppföljaren, Oskuld, vänder Sehlstedt blicken mot det på ytan betydligt mindre dunkla, verksamheter som snarare framhävs som positiva, som tjejers aktörskap och entreprenörskap, som […][...]

När jag sätter mig ner för att skriva om Laura Muchas Love Factually. The science of who, how and why we love är det lite för sent, alldeles för tätt inpå Alla hjärtans dag. Jag känner mig trött och vresig och måttligt romantisk, och inte alltför mycket klokare vad gäller kärlek. För hur fångar man […][...]

Krävdes det ett Nobelpris för att jag skulle se storheten i Kazuo Ishiguros berättande? Jag försöker slingra mig undan det konstaterandet. Det låter ju tondövt och opportunistiskt. Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många […][...]

Att som skådespelare förknippas väldigt starkt med en särskild, ikonisk och älskad roll kan vara problematiskt. Svårt att någonsin komma utanför den och få vara någon annan – vilket ju trots allt är vad yrket kan sägas gå ut på. Film- och tv-historien är fylld av skådespelare som mer eller mindre desperat försökt skaka av […][...]

Margaret Atwoods dystopiska roman Tjänarinnans berättelse har knappast minskat i aktualitet sedan den först gavs ut 1985. I höstas kom den efterlängtade uppföljaren Gileads döttrar, och inte minst tv-serien med Elizabeth Moss i huvudrollen har lockat nya generationer av läsare. Inte nog med det, förresten, runt om i världen syns tjänarinnornas karaktäristiskt röda kläder och […][...]

Om civilisationen går under, hur gör den det då? Märker man precis när det händer, eller kommer det gradvis, så där som vattnet kokar ihjäl grodan? I början av Liknelsen om sådden lever femtonåriga Lauren Oya Olamina bakom en hög mur. Året är 2024 – romanen gavs ut första gången 1993 – och landet är […][...]

Mulattmörderskan. Så kallas hon, den unga före detta tjänsteflickan som 1826 står anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare. ”Arbetsgivare”, förresten, ett så självklart men egentligen löjligt ord. Som om arbete ensidigt vore en allmosa att tacksamt ta emot. Lika problematiskt då som nu, och inte minst för Frannie, vars barndom som slav nästan sömlöst […][...]