Istället för att bara skrika är en blandning av lågintensiv deckare och diskbänksrealistisk familjeskildring. Huvudperson är sextonåriga Andrea, som bor med sin mamma och styvfar i en mindre stad. Hennes pappa är död sedan några år tillbaka och hennes syster Sandra har 18 år gammal fått en dotter och flyttat ihop med sin pojkvän. Mamman […][...]

Hemma hos mig finns två bokhyllor med helt olika karaktär, min och P:s. Min är i ljust trä, lind, och innehåller många snälla och vackra böcker: poesi, bilderböcker, romaner och snyggböcker (sådana som innehåller bilder av konst, kryddor, växter eller något annat organiskt och fint). P:s bokhylla innehåller den ”mörkare” litteraturen: skräck, serier och andra […][...]

Den här boken känns som om den tillhör en genre som inte finns längre. Jag är inte tillräckligt litterärt bevandrad för att veta om den någonsin funnits, men har den gjort det så tror jag att många av dess romaner skrevs om och under det viktorianska tiden i London. Fast här handlar det om Bukarest. […][...]

1. Tyska seminarier Tyckte innan mässan att det var lite synd att inte fler kända tyskspråkiga författare skulle delta. Det tycker jag inte längre. Jätteroligt var det att lyssna till alla de unga, för mig okända författarna som talade om bland annat brott, det förflutna, verkligheten, språket, serier och familjen. Mest intressant blev det när […][...]

Om man när man läser en roman hela tiden vill kunna svara säkert på frågorna: ”vad är det som händer nu?” och ”vad betyder det?” så ska man nog inte läsa Inbjudan till de våghalsiga. Så tänker jag först. Å andra sidan kräver romanen verkligen en läsare som hela tiden ställer de frågorna. Om man […][...]

Utanför ett höghus står en grupp människor och hänger. Figurerna är vitgråa och ser inte riktigt ut att passa in i den pastellfärgade bakgrunden, ett ganska ödsligt landskap med få riktmärken. En av personerna har en megafon i handen och vi ser att han ropar i riktning mot huset (vars fönster gapar oskyldigt tomma): ”Städdag! […][...]

Idag pratade en av min absoluta favoritförfattare, Jonas Hassen Khemiri, på bibliotekets scen på Stockholms kulturfestival. Med favoritförfattare menar jag i det här fallet inte bara vad det kanske låter som. Visst, jag har läst hans böcker och gillar dem, sett några pjäser och gillar dem ännu mer. Men bäst av allt tycker jag att […][...]

Det är böcker som den här som gör att en författare får Almapriset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, i den stora konkurrens som råder. Det finns tusentals barnboksförfattare, och ett stort antal som är mycket bra, men det finns bara ett fåtal som gör böcker som Rotbarnet. Därmed inte sagt att det är en helt […][...]

Det röda trädet är ett unikum i bokvärlden. Det är en bilderbok om depression. Det är ett konstverk. Det är en överväldigande vacker samling bilder, en genial förmedling av ett tillstånd, en storslagen illustration av en stark och mycket dyster känsla. Det går inte att jämföra boken med andra bilderböcker, inte heller med andra böcker […][...]

Jag gillar insekter. Det finns många anledningar till det: de är många, de är konstiga, de är vackra, de är små. Det finns inga andra varelser som överträffar fantasin så som insekter – om vi alla skulle tänka ut vår vildaste fantasi-insekt så skulle det ändå finnas en som såg ut så på riktigt. Kitty […][...]