Vi befinner oss precis bredvid koltrasten, på marknivå, och just den känslan är det säkert många som känner igen sig i: att vilja komma åt den där lilla världen som ryms i gräset men som vi är för stora för att se. Att det egentligen är tveksamt hur mycket koltrasten drar nytta av sin förmåga att se alla de små detaljerna som vi missar, att den snarare är helt inriktad på att dra upp maskar ur jorden än att fundera över de olika grässtråna, spelar mindre roll.

Tonen i boken skiftar mellan att vara realistisk och mer drömmande eller vildsint. ”…fjäderlätta steg fyllda av tystnad” är en helt realistisk egenskap hos tigern, medan ”Hundens vemod när snön faller om vintern” snarare är en tänkt egenskap, inläst av betraktaren. Ännu mer olika i fråga om realism är bilderna, där en panter som smälter in mot den svarta nattens bakgrund finns i den ena änden av skalan. I den andra änden återfinns till exempel lemurerna vars lek bland trädgrenar placerats i ett landskap där träden samtidigt är hyreshus.

Den här spännvidden gör boken rik, rolig och oväntad att bläddra i, jag blir som läsare överraskad och glad över de olika lösningarna och tolkningsmöjligheterna. Jag tror dock att en del av uppslagen, framför allt de mest filosofiska, går ett yngre barn förbi. Som det där den åtråvärda egenskapen är ”elefantens enorma öron som förstår allt himlen säger”. En annan typisk vuxengrej med boken är att man kan spåra influenser och hintar till andra verk, både konst- och bilderbokshistoriska, i bilderna. Jag är inte alls säker på att illustratören Simona Mulazzani läst Anna-Clara Tidholms Hanna, huset och hunden, men får onekligen den känslan av bilden av den gigantiska hunden i ett rum med möblemang mindre än hans huvud. Det spelar ju ingen roll om hon sett boken eller inte, med det är i alla fall roligt att tänka sig att hon gjort det.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Sönderknackad klassiker bjuder på 25-årskalas
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Hemligheter och ilska

Att låta en dröms skeende utgöra berättelsen är inte helt ovanligt i bilderboken. Det liknar också de böcker där en påhittad godnattsaga eller en lek får vara historien, som i Joar Tibergs och Sara Lundbergs Vi springer eller Jonatan Brännström och Joanna Hellgrens Blixtslukaren. Det kan fungera bra, men också ibland vara lite intetsägande rent berättelsemässigt, eftersom det ofta saknas röd tråd. Om det fungerar eller inte beror då ofta på illustrationerna.

Här lyckas Sara Gimbergssson väl med att skapa både rörelse, ro och spänning i bilderna. Olika uppslag domineras av olika färger, flickorna befinner sig ibland i centrum och ibland i periferin i bilderna, och perspektiven är ofta lite skeva, och förstärker därmed det vilda och äventyrliga. Samtidigt är det en trygg bok, bara vid något enstaka tillfälle verkar Li orolig eller rädd. Kanske beror det på att så många av de ting och varelser som förekommer i drömmen härrör ur hennes vardag, vilket Gimbergsson visar genom att i de bilder som skildrar Lis verklighet, sovrummet, lägga in exempelvis fjärilarna från drömmen som ett mönster i tyget på hennes påslakan. Kanske också på att själva situationen är så trygg: ett barn som berättar om sin dröm för en lyssnande, omhändertagande förälder.

Sedan funkar texten också ovanligt bra den här gången. Solja Krapu-Kallio är poet och skriver här på rim, och det är såklart fläckfritt och smidigt utfört. Men också roligt, för hon använde aldrig några ”säkra ord” bara för att få ihop rimmen, eller anpassar sig efter dem (i alla fall märks det inte), utan använder sig av ett rikt ordförråd och egenpåhittade ord i en rytmisk, stilsäker blandning. Så här låter det i bokens inledning när mamman pratar med Li:

Vad drömde du om på din kudde i natt,
vad drömde du om, lilla Li?
Säj mej, hur kan det komma sej att
en kam inte kommer förbi
alla härvor och fnurror och knutar och ludd
som säkert är flera miljoner,
så ditt huvud ser ut som en trasselsudd
av drömmar och bandmakaroner?

Det är alltså både äventyrligt, tryggt och språkligt roligt att följa med Li i drömmen. Att använda det trassliga håret som metafor funkar också väl bildmässigt – inte så konstigt kanske eftersom en metafor ju är just en språklig bild. Förekomsten av det trassliga håret ger också berättelsen möjlighet att finnas: medan mamman reder ut håret skapas en situation där hon och dottern har möjlighet att vara nära och lyssna på varandra.

Similar Posts:

• Lockande fantasivärld
• Med spring i benen
• Knasiga svar först och facit sedan
• Tävlan och fantasi
• Drömmar och deras inneboende underlighet

Diamanttorget handlar om Natàlia, en ung kvinna som lever i trettiotalets Barcelona. När boken inleds har hon precis gått med på att följa med sin väninna Julieta till en dans; egentligen vill hon inte men som hon säger: ”sån var jag, jag riktigt led av att säga nej när någon bad mig”. Och det ska visa sig få följder, för på dansen träffar hon Quimet, en charmerande ung man som vill gifta sig med Natàlia och som helt nonchalerar hennes tveksamhet.

Så Natàlia gifter sig med Quimet, de får barn, och han börjar sedermera föda upp duvor i huset där de bor: först på taket men sedan även inne i lägenheten – när Quimet får för sig något så genomför han det. Han är en slarver med drömmar som aldrig slår in, och en förtrollande charmör: det händer alltid något omkring honom. Men han är också en förtryckarnatur som struntar i Natàlias känslor och inte är sen att skylla sina egna misslyckanden på andra. Natàlia får ta alltmer ansvar för att få in pengar och hon börjar arbeta hos en lustigt tillknäppt överklassfamilj, samtidigt som inbördeskriget drar allt närmare.

Berättarrösten i romanen tillhör Natàlia själv, och det är den som framför allt gör den här boken så fantastisk. Hon berättar om allt som händer, rakt upp och ner men ofta utan att reflektera över det, och på ett alldeles eget språk som ständigt är vidöppet för världen och alla dess intryck. Hon är ung när hon gifter sig, hennes mamma är död sedan länge och till sin pappa har hon ingen nära relation. Det finns egentligen ingen som lärt henne något alls om livet, hon får upptäcka allt själv. När olika känslor kommer över henne förstår hon därför ofta inte varför, och vet inte hur hon ska hantera dem.

I texten blandas stort med smått, så som det förmodligen gör också i Natàlias huvud, i ett nästan berusat och ostoppbart ordflöde. Alla sinnesintryck rapporteras och bidrar till känslan av att man som läsare i princip befinner sig inne i Natàlia, eller precis bredvid henne, på Barcelonas torg och gator. Ett exempel från tidigt i romanen är detta, där Natàlia precis blivit uppbjuden till dans av Quimet:

Orkestern var i sitt esse och spelade för fullt. Det var som en teater alltsammans. Och så kom pasodoblen. Automatiskt gjorde jag stegen med fötterna där jag stod och en bit bort, från sidan, hörde jag hans röst som sa: nämen titta, hon kan ju dansa! Och jag kände lukten av svett och eau de cologne. Och hans markattögon som plirade och blinkade mitt i ansiktet alldeles intill mig. Och gummibandet gjorde ont runt midjan och mamma var död och kunde inte råda mig och jag sa att min fästman var kock på Colón, och han bara skrattade och sa att det var ju synd om honom då, för inom ett år skulle jag vara hans fru, hans drottning.

Efter hand som romanen fortskrider tvingas Natàlia ändå närma sig sina känslor och fatta egna beslut, inte minst för att överleva under kriget när Quimet är vid fronten, arbete är svårt att få och hon och barnen lever på svältens gräns. Men hon fortsätter att rapportera för oss som läser på samma sätt som tidigare, och närheten till det hon är med om blir därigenom ibland nästan outhärdlig. Slutet är drömskt och öppet, men jag tolkar det ändå som i alla fall nästan lyckligt. Det är som att Natàlia slutligen förstått något viktigt om sig själv och om livet, men Rodoreda vore inte den stora författare hon är om hon formulerade detta på ett enkelt sätt: hur insikten ser ut får vi själva fundera över.

Sådan är hela romanen: så öppen, lättillgänglig, saklig och samtidigt ändå så undflyende, symbolistisk, fängslande. En av de viktiga symbolerna här är duvorna: de som Quimet föder upp och Natàlia kommer att avsky. Samtidigt identifierar hon sig med dem, där de lever vingklippta och utan riktning, och Quimet kallar henne också bara för Colometa, ”lilla duva”, aldrig Natàlia. Duvorna finns med ända till slutet i olika scener av stor betydelse, och motsägelsefullt, eller surrealistiskt, nog är de mest groteska scenerna ibland också hysteriskt roliga.

Det är faktiskt ett litet under att lyckas skriva en roman med en så naiv berättarröst, och ändå förmedla en berättelse som gör så starkt intryck. Det finns hur många anledningar som helst att läsa denna bok, men inte en enda att låta bli.

Similar Posts:

• Verklighetens folk
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Sorgens desperation
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• En sommar av allt och inget

Är det något man slås av som läsare så är det just hur beroende av och utlämnad man är till vädret, årstiderna, kretsloppet, när man befinner sig på en ö på dessa breddgrader. Öborna är ständigt sysselsatta med olika göromål: de fiskar, torkar fisken, saltar den, säljer den. De håller kor som ger mjölk, de odlar hö och slår det, de samlar in torv som de eldar med under vintermånaderna. Och fadern, Hans, funderar ständigt på sätt att utveckla ön och dess potential – borde de inte bygga en kaj till exempel, så att stora båtar kan lägga till och inte bara snipan? Behöver vi inte en ny torkställning? Han pratar inte med någon om de här planerna, går bara och grunnar på dem tills han en dag helt plötsligt sätter igång att göra.

Det pratas över huvud taget inte mycket. Men tankarna och känslorna finns där, och när de återges, och efterhand blir fler för Ingrids del, så inser jag hur effektivt det är som berättargrepp att skildra dem så sparsamt. För när de väl kommer, då slår de en med kraft. Som när Ingrid vid ett tillfälle plötsligt inser att vuxna kanske inte alltid talar sanning. Senare står hon och ser sin mor på avstånd och inser att hon inte känner henne, att hon är en egen person också, inte bara hennes mamma. Hisnande, existentiellt, en känsla som kanske aldrig går att greppa för någon av oss.

De osynliga är en bok till stor del fri från dramatiska händelser – utom när det gäller vädret då, där det stormar och regnar och är torka eller kyla mest hela tiden. Istället är boken en hyllning till allt det arbete som människor som familjen på Barröy utfört genom tiderna, och till all den kunskap som de besuttit, ofta i tysthet. När jag läser blir jag själv alltmer imponerad av allt de gör och kan: att de vet hur man agnar ett långrev, lagar en snipa, bygger en brunn. Och av envisheten – de måste ju börja om hela tiden: hus rivs ner av stormen, båten går sönder i högvatten, djuren blir sjuka och dör. Men allt tas med jämnmod, så är det bara. Ibland slår det över, men alltid med tystnad.

Roy Jacobsen har skrivit flera böcker tidigare och de är inbördes väldigt olika: olika platser, tider och samhällsklasser. Jag har läst en tidigare, den fantastiska Underbarn, som är väldigt annorlunda både till innehåll (där är det 60-tal i arbetarkvarter i Oslo) och stil – berättarrösten är en annan där, mer ung och rastlös, perspektivet är pojken Finns. Fokus på detaljer och på det som sker mellan vuxna och som barn ser men inte förstår finns dock i båda böckerna, om än tydligare i Underbarn. Det finns också teman som går igen – skildringar av barn som omhändertas av andra än sina egna föräldrar, barn som tvingas ta vuxnas ansvar. Och av personer som anses vara ”idioter” – här är det Barbro, Ingrids faster, som är lite annorledes. När jag jämför de två böckerna blir det också tydligt hur samhället förändrats i Norge sedan dess, mot att allt större ansvar och fler beslut tas av staten kring frågor som dessa, på gott och ont. Hans böcker lyckas faktiskt med något verkligt storartat i det: de fångar det stora i det lilla, visar på skeenden i tiden och samhället genom på en gång närgångna och gåtfulla porträtt av vanliga människor. Onekligen lyckas han fånga det där kosmoset i nötskalet.

Similar Posts:

• En frostskadad viking
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• En norsk traktor
• Bortom de lyckliga sluten
• Arvsynden

Vi brände upp dig
Man gör så med kropparna
Man bränner upp dem
Själva människan
Man sätter eld på henne

Agnes Gerner inleder sin diktsamling med en svit dikter om en förlust. Hon skriver fram en nära anhörigs (en mors) död, och beskriver det ofattbara som händer i precisa sakliga bilder. Sättet att framställa döden här liknar faktiskt det som födelsen ofta beskrivs på: som ett under, något andligt och överjordiskt men samtidigt så oerhört konkret. Den vardagliga logiken häpnar när tillvaron vänder på sånt som brukar vara självklart: när modern ligger i jorden förundras diktjaget över att

De vattnar dig de torra dagarna
inte för att du ska växa, utan för
att du ska fortsätta vara försvunnen

Gerner är skicklig på att få fram känslor utan att använda känsloorden: här finns inga glad, ledsen, förtvivlad eller arg. Adjektiv som finns är istället sådana som knubbig, röd, rundad, sträv och mätt. Kroppen, de fysiska förnimmelserna, får visa på tillståndet istället för mentala upplevelser. Hon använder också liknelser: förlusten blir till exempel ett djur som kommer in i rummet och svänger ”svansen mot stolar bord porslin” och äter upp ”allt som kommer i dess väg”.

Förutom förlust är djur bokens andra stora tema. Men inte i att beskriva en människas möten med djur, eller hur ett faktiskt djur upplever sin tillvaro. Istället är det diktjaget själv som går vidare på den kroppsliga vägen från den första sviten och inte bara närmar sig det djuriska i henne själv, i människan, utan också andra däggdjur. I den sista delen är det som om diktjaget till och med prövar de olika djurens kostymer: hur är det att befinna sig inne i ägget och vänta på att kläckas, att öva sina vingar för att flyga, att vara i en fågelkropp? Det är som att närheten till döden har gjort människokroppen otillräcklig, den förvandlas inte i takt med det inre tillståndet – kan man då möjligen testa ett annat yttre?

Evolutionen har förvandlat
min näbb till käkben, mitt pickande
misslyckas ständigt

De visar mig bilder på en
önskvärd kroppssammansättning
punkt för punkt

går vi igenom avvikelserna

Dock: samtidigt som jaget prövar olika fågelegenskaper och -lemmar så är det egentligen räven hon trängtar efter. Den vars päls är lika röd som mammans hår, den som svårfångad men synlig stryker kring stugans väggar. Riktigt vad den symboliserar vet man dock aldrig, eller vad det är jaget är ute efter i sitt sökande. Kanske vet hon det inte själv. Men det här är dikt som inbjuder till tolkning, man får känslan av att allt är kod som går att läsa av, dyrka upp och förstå, och det blir bitvis frustrerande när man inte får någon ordning på det. Här finns också flera ”du”, ibland är det mamman, ibland en tredje person (en älskare?) och ibland kanske jaget själv. Även dessa du är svåra att hålla isär, och det känns ofta snarare förvirrande än produktivt.

Skall är som helhet lite ojämn. Den första diktsviten om förlusten av modern är den som är enklast att läsa men också den som känns mest självklar, på ett bra sätt. Den är både drabbande och enkel, svindlande och jordnära. Slutsviten med de många djuren är mer fantasieggande och rolig, och vissa av dikterna, som den ovan, står helt för sig själva som fantastiska små bilder av mänskliga (sic!) tillstånd. Däremot är den gemensamma linjen här svårare att se, något som inte nödvändigtvis gör så mycket. Mittensviten är samlingens svagaste, något man läser igenom utan så mycket reflektion.

Trots att det kanske inte håller rakt igenom gillar jag både anslaget och anspråken i Skall. Omslaget med en bild av en räv ur en fauna från 1620, de korta texter kring däggdjur som inleder varje svit, formatet: det höga smala. Och så titeln, som både antyder ett läte som djur ger ifrån sig men också är (del av) en uppfordrande sats: någon skall göra något. Det är stramt och snyggt gjort, och roligt när en bok så får lov att präglas av en helhetstanke.

Similar Posts:

• Minnas en älskad
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga
• En liten färd mot centrum
• Dikt för konturerna
• Ambivalent natur

Man kan tro eller inte tro på regimen. Filsan, en ung kvinnlig soldat, tror. Hon är dotter till en general och minns dagarna när regimen var yngre och sände ut henne och andra ungdomar från staden för att lära fattiga människor på landsbygden läsa och skriva. Hennes liv är vigt åt systemet, och just därför kan hon inte ifrågasätta: tänk om allt hon offrat för det varit meningslöst? Kawsar, en äldre kvinna vars make och dotter är döda, ser istället igenom allt bländverk och förtryck. Hon är ingen rebell, men när hon tillfrågas om regimen så skräder hon inte orden. Det kommer att straffa sig.

Boken tredje huvudperson är Deqo, en nioårig flicka som växt upp i ett flyktingläger, utan föräldrar eller annan släkt. Hon är ensam i världen men överlever, också när den dansuppvisning hon ska delta i där på stadion misslyckas och hon tvingas fly. Därefter lever hon av det hon hittar, sover i en tunna och säljer grönsaker hon stjäl från fälten utanför staden. Regimen vet hon lite om, men hon noterar den ökade närvaron av oppositionella i Hargeisa, de nyckfulla arresteringarna och misshandeln som polisen utsätter människor för. Hon ser Somalias undergång närma sig, men hon vet inte att det är den hon ser.

Nadifa Mohamed lyckas i sin roman fånga lugnet före stormen och på ett lågmält sätt skildra de små tecken på förestående konflikt och kaos som finns, som kanske kunde leda till onda aningar, men som oftast inte gör det. I tillbakablickar berättar Kawsar om hur hennes bostadsområde förändrats: först byggts upp av nyinflyttade, etablerats, blomstrat, och sedan nu långsamt förfallit sedan militärregimen som tagit över efter den sista demokratiska presidenten blivit alltmer paranoid och sedan motståndsrörelsen NFM som länge haft sitt högkvarter i London nu närmar sig gränsen från Etiopien. Spår dras längre bakåt i tiden, till kolonialmakterna, till översvämningskatastrofer, och utvecklingen tycks som så ofta både ofrånkomlig och väldigt slumpartad. Visst kunde det ha gått på ett annat sätt? Men nu är det våldet som härskar, och det som då framför allt står klart är att när makten talar med våld mot sina undersåtar, landet mot sina invånare, då kommer invånarna också att använda våldet när de talar med varandra.

Förlorade själar är sorglig läsning, men den är inte tung rent språkmässigt. Tvärtom flyter språket nästan motståndslöst, och till en början upplever jag det nästan alltför lätt. Men Mohamed nyanserar sin berättelse och hon skriver vackert, inte minst i vissa av skildringarna av platsen Hargeisa. Som bilden av Kawsars trädgård där hon begravt de många barn hon fött som dött vid födseln. Kanske är ett lågmält och ödmjukt språk en motståndshandling i sig när ens motståndare är en som hävdar sin rätt att förtrycka andra?

Hon tar ett djupt andetag och drar in dofterna som hennes barn ger i från sig: tamarinden, guavan, granatäpplet, bougainvillean och jasminen som hon har drömt liv i. Om hennes kvarter, med de gamla bungalowerna och breda gatorna med finkornig, gyllene sand, är olikt alla andra platser i Hargeisa, tvivlar hon på att det finns någon annan fruktträdgård som den här i hela världen. Det är en plats där tiden rör sig på ett annat sätt; den forsar bakåt mot hennes barndom i stället för att streta på framåt mot slutet.

Förlorade själar är ingen politisk roman. Individerna kan visserligen vara starka eller svaga men de är utelämnade åt en värld av godtycke, och någon tilltro till en regim som skulle kunna göra rätt finns egentligen inte. Här finns ingen sentimentalitet eller nostalgi, även om här finns sorg. Men här finns heller ingen direkt kampvilja – det är som om kvinnorna har sett för mycket av världen för att tro på möjligheten att med en sådan förändra något. Det förhoppning som kan skönjas handlar istället om tanken att en annan linje – inte den som drivs med vapen i hand utan den som handlar av omsorg – skulle kunna tillåtas styra. Tyvärr tycks den framtiden ännu avlägsen i Somalia.

Similar Posts:

• Om flykten och framtiden som försvann
• Helvetesvandring som hemkomst
• En oumbärlig röst
• Mörk berättelse om en farlig framtid
• En flyktingflicka är alltid en flyktingflicka

Detta är bakgrunden till första delen i Jhumpa Lahiris bok Sankmark. De två bröderna Subhash och Udayan växer upp i Calcutta och upptäcker tillsammans strukturer i samhället: som hur nära varandra muslimer och hinduer lever i deras egen stadsdel, trots att det inte är så överallt, och hurdana skillnader det fortfarande finns mellan fattig och rik, symboliserat inte minst i Tolly Club, klubben för rika som de bor granne med men vars mark de inte får beträda. När de börjar på universitetet blir Udayan alltmer indragen i politiska diskussioner och efter hand också revolutionär handling, medan Subhash koncentrerar sig på studierna och småningom reser till USA för att slutföra sin doktorandutbildning.

Sedan händer allting tvärt, och man ser det från Subhashs synvinkel. Först får han ett brev från sin bror som berättar att han gift sig. Strax därefter – i alla fall i sidor räknat, även om ett år gått i kronologin – meddelar hans föräldrar att Udayan blivit dödad av säkerhetspolisen. Subhash reser hem till begravningen och träffar Udayans änka, Gauri, som väntar barn. För att rädda henne undan det händelselösa och kringskurna liv som förmodligen väntar om hon som traditionen bjuder stannar hos svärföräldrarna, erbjuder sig Subhash att gifta sig med Gauri, ta med henne till USA och ta på sig faderskapet. Gauri ser möjligheten till en ökad frihet och fortsatta studier, och tackar ja. Kanske önskar de båda två också att detta på något sätt ska göra dem mindre ensamma.

När detta hänt har boken bara precis börjat. Lahiris berättelse bygger inte som så många andra på att man långsamt får reda på mer om karaktärerna i tillbakablickar eller att historien byggs upp mot någon dramatisk händelse. Istället har det mest dramatiska redan hänt, och skildrats sakligt, närmast känslokallt. Allt som händer sedan är vardagligt, ibland detaljrikt, ibland överskådligt skildrat: barnet föds, Subhash studerar vidare, Gauri börjar efter en period av isolering att åter söka kontakt med den universitetsvärld hon varit så hemma i i Indien. Hela tiden skrivs berättelsen fram med en saklighet som ger ett distanserat intryck, och som smittar av sig på karaktärerna: de tycks alla ha svårt att anknyta till andra människor. De lever sina liv som solitärer, som ibland tycks vilja komma varandra nära men inte lyckas och i vissa fall inte ens försöker.

Lahiris ämne är dels detta: de nära relationerna som inte tycks fungera, såväl mellan förälder och barn som mellan makar. Den enda som alla karaktärer tycks ha haft en mer direkt relation till är Udayan, brodern som dog, och på något sätt står han därefter i vägen för alla ansatser Subhash gör att vara betydelsefull för sina föräldrar och sin hustru. Däremot blir han den viktigaste i dottern Belas liv – inte hennes biologiska pappa men den förälder som hon kommer att älska mest.

Här finns något mycket fint i Lahiris bok: skildringen av en far och dotter som står varandra nära, och skildringen av en kvinna – Gauri – som inte trivs som mor utan istället väljer att prioritera sin akademiska karriär. Om svårigheten att anknyta till dottern har med omständigheterna kring hennes tillblivelse och förutsättningarna för hennes uppväxt att göra, eller bara med personlig fallenhet, får man själv fundera över, och det behöver man heller inte veta. Men det är fint skildrat hur Gauri själv ser att hon stöter bort sin dotter, och ändå inte försöker motarbeta det – hon värderar helt enkelt andra saker högre och varken kan eller vill ändra på det.

Ett annat tema i boken är naturen, och det att vara hemma i ett landskap. Rhode Island, så annorlunda klimatmässigt än Calcutta, är både främmande och välbekant för Subhash när han kommer dit, och den lilla sankmark där han och Udayan lekt som barn hittar han en spegling av i de dyiga stränderna och kustlandskapet i USA. Men USA blir också bitvis exotifierat, skildrat med ögon för vilka Indien är det normala, och det är uppfriskande när det mesta vi läser utgår ifrån västerländskt liv som norm.

Sankmark är en bok som växer på mig som läsare. I början är det svårt att bli engagerad, jag läser men utan att fastna eller känna särskilt mycket. Men mot slutet av denna bok, som trots allt är 500 sidor lång, har jag ändå en klar och mångfacetterad bild av de människor den skildrar, och dessutom en känsla för hur både enkel och småskalig, och samtidigt oändligt komplicerad en tillvaro kan vara. Det känns som om livet dragit karaktärerna med sig, skapat deras öde, men samtidigt har de alla de facto tagit stora livsavgörande beslut och därmed styrt sitt öde själva. Var livet inte mer än så? Var livet allt det här?

Similar Posts:

• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Rik roman om Indiens konflikter
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Sharp cuts
• När världen inte längre är magisk

Emma Virke har skrivit en bok med en rak historia, centrerad kring huvudpersonens känslor och upplevelser av att helt plötsligt inte kunna räkna med att ha Sussirull för sig själv som hon är van vid. Det där att människor man känner har ett annat liv och andra vänner som man själv inte känner till är något som går att relatera till även som vuxen. Är jag inte den enda som hon vill vara med? Kan de två verkligen ha lika roligt ihop som vi? Här handlar det om ett ganska litet barn (åldern är obestämd), men det finns ju verkligen beröringspunkter även till kompisskap mellan jämnåriga i många olika åldrar.

Här handlar det om ett barn och en vuxen, och Sussirull lyckas till sist med att få huvudpersonen att acceptera Tomas, till och med träffa honom, och kanske upptäcka att även han kan bli en person som kan vara viktig i hennes liv. Min Sussirull är ingen bok som använder sig av de största orden eller åthävorna, men den har en fin tonträff i sin raka text, och de färgglada, uttrycksfulla bilderna harmonierar fint med texten.

En detalj som illustratören Ida Björs verkligen lyckas med är blickarna. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket hos personerna är överlag betonat framför miljöerna, och förmedlar också med små medel precis hur personerna ställer sig till olika situationer. Men just blickarna är särskilt lyckade. I några scener är ansikten på upp till fyra personer samtidigt inzoomade, och då förmedlar blickarnas riktningar och möten en berättelse så utförlig att de nästan inte skulle behöva textens hjälp.

Similar Posts:

• När blommorna har huvudrollen
• Om sländans lätthet och sömnens tyngd
• Stämningsfullt färgöverdåd
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Känslosamt och molnigt

Att skuggorna försvinner är Skaparens verk. För detta är till sin form en skapelseberättelse, som inleds med att Skaparen ger liv åt djur och växter, skapar solar och planeter, och sedan lämnar dem att utvecklas fritt medan hen vilar. När hen vaknar igen ser allting fint ut, utom de där fula fläckarna som finns under allting. Skaparen bestämmer att skuggorna får bo på ena halvan av jorden, och alla människorna på den andra. Det leder som sagt till ett lyckligare folk, och Skaparen blir nöjd.

Men bokens huvudpersoner, en pojke och en flicka, känner att det är något som saknas. Det blir inga fler godnattsagor, det blir ingen riktig glädje eftersom det heller inte finns någon sorg. Pojken börjar gå i sömnen och leta efter sagogestalterna som Flickan brukade berätta om. En dag är han borta och Flickan ger sig ut för att söka efter honom.

Det mytologiska anslaget är starkt i Skuggbarnen, liksom också i andra böcker av såväl Ulf Stark som Anna Höglund. Att berätta sagor är något ursprungligt som har mycket med trygghet, hemkänsla och att hitta en plats i världen att göra, och det är en vacker tanke att koppla dessa sagor till det mörka i tillvaron – utan skuggor inga nyanser, utan sorgen ingen anledning att någonsin vara glad. Utan fantasi och osäkerhet ingen spänning och magi skulle man också kunna säga, och vad är då meningen med tillvaron? När skuggorna slutligen kommer tillbaka berättar Flickan åter sagor för Pojken, och då infogas deras egen berättelse i raden av traderade myter, ett snyggt slut som betonar den cirkeltanke som hela boken bygger på.

Anna Höglunds bilder följer också dessa mytiska mönster: dels det cirkulära, dels det dualistiska, där mörker och ljus till exempel återspeglas i en helt ljus framsida och en helt mörk baksida. Också inne i boken finns mörka uppslag, där man kan urskilja allsköns skuggor som flutit ihop till ett ”väldigt blåsvart moln”, som texten uttrycker det. Här finns tuppens, elefantens och ugglans skuggor, men också Pojkens och Flickans, allt svagare i avsaknad av sina mänskliga följeslagare.

Att det hela ordnar sig bygger till slut på just det: att Pojken och Flickan inte klarar sig utan sina skuggor och sina sagor. Detta uttrycks också i tecknarstilen, där de två avbildas helt som tecknade gestalter, medan övriga ”lyckliga” människor i kollagestil får låna ansikten och ibland även kläder från amerikanska femtiotalsillustrationer av typen ”hemmafruar i tvättmedelsreklam”. Det är soligt och rosigt och proportionerna är perfekta, medan Pojken och Flickan med sina skevheter och stora ögon framstår som långt mer levande. Den enda gestalt jag har lite svårt för är Skaparen själv, som med sin kropp i form av en rund boll med ögon, näsa och mun på är lite för lik Gubben i månen för att riktigt framstå som den könsöverskridande varelse Hen är i texten.

Sammantaget är detta en riktigt stark appell för fantasin och en bildmässigt spännande och ibland hisnande gestaltning av den värld som är vår. Inte minst är det också en påminnelse om att det som på ytan ser ut som det rätta att göra – till exempel att sopa bort de fula skuggorna och skapa en alltigenom lycklig värld, om man nu råkar vara en allsmäktig Skapare, eller att förbjuda inopportuna åsikter, om man är en mera världslig härskare – inte alltid är det.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Sagan om den stora kärleken
• Carpe diem
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Hur blir jag hungrig?
Varför blir någon ledsen?
När blir det tårta?

Det är tre av de frågor som ställs i detta existentiella virrvarr till bok. Någon – kanske ett barn – frågar någon annan – förmodligen en vuxen – och får svar ibland, ibland inte.

Det börjar inne i någons mage. Sedan blir man något, men vad är lite oklart. Eller så är det bara olika, för olika personer och vid olika tidpunkter. Kanske blir man en gorilla, en lärare eller en kanin. Sedan blir man andra saker, som sjuk, eller glad, eller en muskelman. Man blir olika saker för att man prövar dem, i leken, men man osäkrar också tillvaron – tänk om man helt plötsligt inte blir något alls:

jag tänker på det, barnet, hur det ska bli?
ska vi beställa det på posten?
ska vi flyga och hämta ett nånstans?
borde vi gå till doktorn och fråga?

ska det bli? vem ska det bli?

det är inte ni som bestämmer vem jag ska bli

jag tänker på barnet så mycket att det nästan börjar bli som en bubbla

som en bubbla?

jag ska inte bli en bubbla. jag ska bli en hund

tänk om det blir ett monster!

nej! det blir säkert ingenting. det blir säkert inget barn

ska jag inte bli?!

Ovanstående text löper över ett uppslag i boken, ackompanjerad av bilder på de som pratar: barnet, mamman, pappan och så grannarna, de andra personerna som blandar sig i. Replikerna ger varandra men utmanar också det som sagts tidigare, kontrollen över samtalet som helhet är det ingen som har.

Att befinna sig i den här texten är som att följa en snitslad bana i ett vindlande tankeflöde, som förflyttar sig hisnande snabbt ibland, ibland dröjer sig kvar, och ibland tycks börja om från början. Det är alltså långt från en traditionell berättelse. Här finns inga namngivna karaktärer som vi lär känna (även om man inte minst genom Klara Perssons bilder tycker sig ana ett visst temperament hos barnet i centrum) och ingen historia om en viss händelse som återges (även om den återkommande tårtan antyder en födelsedag som eventuellt upphov till diskussionen om var man kommer ifrån och hur man blir den man blir). Över huvud taget hjälper bilderna oss som läsare att orientera oss – de antyder vem som säger olika saker, låter oss se att vissa personer kommer igen, håller oss i handen en smula i den myllrande massa som texten är.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn liknar ingen annan bilderbok jag läst. Den utmanar själva sättet att berätta en historia – i början gör det mig lätt förvirrad och lite oförstående, men när jag läser boken igen framstår hela greppet som alltmer uppfriskande. Som läsare är jag dock väldigt glad för bilderna som ger en smula stadga, och jag tänker också att man behöver skapa en viss ordning för sig själv för att få ut något av boken.

Similar Posts:

• Stor och liten i en egensinnig värld
• Vänskapens mikrokosmos
• När man får hem en oönskad Farbror
• Knasiga svar först och facit sedan
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen