Recension

: Nolltolerans
Nolltolerans Carina Kågström
2011
Kartago
8/10

Att sova i manglade lakan

Utgiven 2011
ISBN 9789186003692
Sidor 123

Om författaren

Carina Kågström arbetar som illustratör och tecknare. Hon har publicerats i bl.a. Aftonbladet, DN och Galago och gör även illustrationer till hemsidor, utbildningsmaterial och press.

Sök efter boken

Utanför ett höghus står en grupp människor och hänger. Figurerna är vitgråa och ser inte riktigt ut att passa in i den pastellfärgade bakgrunden, ett ganska ödsligt landskap med få riktmärken. En av personerna har en megafon i handen och vi ser att han ropar i riktning mot huset (vars fönster gapar oskyldigt tomma): ”Städdag! Vi börjar inte innan alla är här!”

Det här är en typsituation i Carina Kågströms universum. Det är ofta ödsligt där, människorna verkar vantrivas, men de försöker rationalisera och förklara situationen: var inte oroliga, det är naturligt att det är så här. Det är en ganska spretig samling bilder i den meningen att de riktar udden åt alla möjliga håll. Det är både kritik av människan som individualist och som samhälls- och gruppvarelse. Ibland är tonen bara lättsam, ibland döljer den stora och allvarliga frågor om människovärde. Vissa, mer feministiska, bildrutor påminner om Nina Hemmingson, vissa närmar sig nästan Jan Stenmark i absurditet. Stenmark när han blottlägger inkonsekvenser i vårt tänkesätt snarare än när han är surrealistisk.

Kågströms verk liknar också ovan nämnda författare på det sättet att de består av en bild med en textrad under, som tillför ytterligare en dimension. Eller bestämmer vad bilden handlar om, om man vill uttrycka det så. Onekligen styrs vår förståelse av texterna, vi är trots allt språkliga varelser, och vi har en tendens att låta språket stå över andra sätt att ta in information och sinnesintryck. Ofta noterar vi knappt en bild utan att först läsa bildtexten under, så att vi ska veta hur vi ska tolka den.

Det är ibland synd att vi reagerar så. Samtidigt är Kågström klart medveten om det, och jag tycker inte att det förstör upplevelsen av hennes bilder, som egentligen liknar tavlor mer än serierutor. Dock är de mest intressanta sidorna i den här boken de där det skär sig lite mellan text och bild, eller där betydelse och avsikt inte är omedelbart glasklar. Då rör sig boken från att vara rolig men ganska harmlös till att bli samhällskritisk, och den tvingar läsaren att kritisera sig själv och sin samtid istället för att bara känna igen sig och skratta ursäktande men utan att känna skuld.

Det uppslag som jag grips mest av kommer redan tidigt i boken. På ena sidan finns en, vid första anblicken ganska obegriplig, bild där två personer går varmt påklädda förbi fyra stycken som uppenbarligen har för lite kläder på sig och ser ut att frysa. Bildtexten lyder: ”Man blir ful när man fryser”. Den första tanken blir: vadå ful när man fryser? Men om man ser den här bilden som en skildring av ett större samhälle istället för av några individer så visar den på en isande samhällelig mekanism: hur svaga (eller fattiga) människor blir etiketterade som underlägsna (fula) just på grund av sin utsatthet, och hur man därmed lätt kan lägga över skulden på deras olycka på dem själva.

På motstående sida finns en bild där en kvinna hänger upp lakan på tork. Texten här lyder: ”Världen skulle bli bättre om alla fick sova i manglade lakan”. Den första jag tänker är att den är en ironisk bild av medelklassens fixering vid materiella ting, gärna sånt som känns lite gammaldags (surdeg, hembakta kakor). Men när jag tänker lite längre, och lägger bilden vid sidan av den med de fula människorna, så inser jag att texten inte alls behöver vara ironisk. Världen skulle vara bättre om alla fick sova i manglade lakan. Det skulle betyda att jämlikheten vore större, att alla människor hade råd att leva som bara ett fåtal nu.

Egentligen vet jag inte om jag tror att Carina Kågström tänkt så när hon gjort den här bilden. Som sagt är albumet väldigt blandat – från lättförståeliga, ofta väldigt roliga bilder till mer konstiga och någon gång – men sällan – intetsägande diton. Det är kul att läsa rakt igenom, men det är när det då och då skär sig sådär som jag känner att det verkligen betyder någonting.

Alice Thorburn

Publicerad: 2011-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-01 10:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4290

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?