De intensiva tonåren brukar innehålla de första kvälls- eller helgjobben. Den lilla världen med föräldrar och syskon minskar i betydelse. Bland andra vuxna kan man hitta en förebild eller i vissa fall en person att ta avstånd ifrån, erfar Nathaniel i romanen Lyktsken. England är spelplatsen och det som ter sig lite märkligt är att […][...]

Storbritanniens premiärminister vaknar en morgon och konstaterar att allt inte står rätt till. Munnen är uppfylld av ett fuktigt, köttigt organ som sveper längs med rader av… usch: tänder! Och vad är det för egendomliga ben där nere? Ska de vara så få? That morning, Jim Sams, clever but by no means profound, woke from […][...]

Att som skådespelare förknippas väldigt starkt med en särskild, ikonisk och älskad roll kan vara problematiskt. Svårt att någonsin komma utanför den och få vara någon annan – vilket ju trots allt är vad yrket kan sägas gå ut på. Film- och tv-historien är fylld av skådespelare som mer eller mindre desperat försökt skaka av […][...]

Så jävla trött är namnet på Gemma Hartleys debutbok. Så jävla trött är dessvärre också känslan man upplever under läsningen. Boken avhandlar ämnet kvinnors känslomässiga arbete, ett ämne som är viktigt (och som jag skrivit om förr här på sajten), men tyvärr lyckas Hartley inte leverera. Boken tar sitt avstamp i en misslyckad morsdagspresent. Gemma […][...]

När poliserna kommer och hämtar hennes pappa vet Elin att han kommer dö. I hela hennes liv har han hållit henne isolerad på grund av hennes åkomma: Beröringen. Alla som Elin rör vid hud mot hud dör om de kommer längre än trettio meter bort från henne. Det var vad som hände Elins mamma. Och […][...]

För den som inte vet, kan jag berätta att jag då och då läser bokrecensioner på finskspråkiga litteraturbloggar. Jag konstaterar att i vårt grannland läses det och recenseras med stort engagemang. På hösten kommenteras böcker och författare även i papperstidningar (och deras nätupplagor) så att bokläsning uppmärksammas av en bredare allmänhet. Detta på grund av […][...]

Margaret Atwoods dystopiska roman Tjänarinnans berättelse har knappast minskat i aktualitet sedan den först gavs ut 1985. I höstas kom den efterlängtade uppföljaren Gileads döttrar, och inte minst tv-serien med Elizabeth Moss i huvudrollen har lockat nya generationer av läsare. Inte nog med det, förresten, runt om i världen syns tjänarinnornas karaktäristiskt röda kläder och […][...]

”Till alla flyktingar överallt.” Det skriver Viet Thanh Nguyen på en annars tom sida innan de åtta novellerna får ta plats. Redan där får jag en olust att recensera boken. Inte att läsa den, tvärtom, men boken är explicit uttryckt inte riktad till mig. Vad har jag undflytt utöver de fruktansvärda vardagssysslor av varjehanda slag […][...]

Florent-Claude Labrouste medger att han haft kärleksfulla föräldrar, en bra uppväxt och fått en god utbildning. Men han hatar sitt namn. Med karriären som expert inom jordbrukspolitiken har det gått sisådär. Florent-Claude har haft svårt att hitta mening i arbetet. Dock har han det gott ställt, kör Mercedesjeep och bor i eftertraktad Parisvåning med utsikt. […][...]

O ja! Jag har stött på träiga texter i mitt liv. Och jag förstår att det blir träigt eller klyschigt ibland. När verkligheten överträffar dikten (Lenas slitna klyscha nr 1) är orden hjälplöst fyrkantiga. Oavsett om det gäller tragiska eller lyckoberusande händelser. Tystnad (eller tomma sidor) kan faktiskt vara det enda som fungerar i förmedlandet […][...]