Jag brukar alltid hävda att författare ska hållas på replängds avstånd och det är säkert något sorts självförsvar sedan jag började läsa litteraturvetenskap och upplevde att somliga lärare gärna avfärdade andras tolkningar med vad författaren själv ansåg sig ha skrivit. Hade man trots en takt av fem-sex romaner i veckan lyckats bilda sig tillstymmelsen av […][...]

Det finns en uppenbart komisk dimension i den sorts nationalmonument Vilhelm Moberg och hans romanserie Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige blivit. Vid Chisagosjön i Minnesota kan man bese ”Nya Dufvemåla”, dricka öl och lyssna på dansband under Karl Oskar-dagarna. I debatten om nutida invandring gör samtliga sidor återkommande försök att slå varandra […][...]

Det verkar kanske märkligt att skriva två recensioner av en och samma bok, men det är egentligen bara pärmen som förenar Per Svenssons Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu och PJ Anders Linders Ja. Monarkins bästa tid är nu. Två författare, två texter, två omgångar sidnummer och register, två omslag. Två sidor av […][...]

Vad är det som gör våra kungligheter till just kungligheter? Svensk lag? Börd och blodsband? Uppfostran? Vana och veckotidningar? Nja. Kunglighet ligger i betraktarens öga. Det är i alla fall etnologen Mattias Frihammars poäng i hans nyutkomna avhandling Ur svenska hjärtans djup. Reproduktion av samtida monarki. Där undersöker Frihammar hur människor förhåller sig till just […][...]

Man brukar ju säga att bra barnböcker är sådana som både barn och vuxna får ut saker av. Även om det kanske är ganska olika saker. Tyvärr har jag aldrig läst Pappan och havet som barn – jag upptäckte den först på universitetet av alla ställen – men jag tror nog att barn kan hitta […][...]

Vad är det som går sönder i ett land under diktatur, ett land där man inte kan lita på någon? Det där som går så snabbt att bryta ner, men är så oerhört svårt att vinna tillbaka igen. Människors tillit. Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver om den i sin Jämlikhetsanden som en av faktorerna […][...]

Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta. Göran Greiders Vem är rädd för […][...]

Det är förvånansvärt svårt att hitta särskilt många recensioner av Cecilia Åses Monarkins makt. Av dem jag hittar ägnar sig större delen snarare åt att recensera monarkin i sig än att recensera själva boken. Det är lätt gjort. Att vara republikan är väl också, mitt i förlovningsyran, närmast otidsenligt. Ändå måste man kanske nästan objektivt […][...]

Jan ”Swede” Anderson luktar präriesol, krutrök och nattlig daggsvett. Vart han än rider brer svenskörten ut sig som ett omen. I skrevor, dalgångar, i djupa skogar och vid timrade husknutar, överallt och där man minst anar finner folk den oansenliga, men ack så symbolladdade svenskörten. Swede och hans häst Wipp far fram som ett dammoln […][...]

Jag sitter på en båt på Hurtigrutten och försöker läsa. Det är världens längsta fjordar, de brantaste bergen och en sol som aldrig går ner. Mina ögon vandrar över meningarna i boken och tittar ut över allt annat som stjäl min uppmärksamhet, tillbaka till boken, bergen igen, ett vattenfall. Jag börjar om, hoppar upp till […][...]