Varken Stridens skönhet och sorg eller Poltava av Peter Englund har lockat mig, däremot blev jag nyfiken på hans Jag kommer ihåg 2016 som jag lätt klämde på en tågresa tur och retur till Malmö. Den boken består av 586 stycken som alla börjar ”Jag kommer ihåg…” och är, kan man väl säga, en samling fritt […][...]

I Erik Lindman Matas lyriksamling PUR kommer vi rakt in i ett slut, det där obegripliga slutet som är slutet på ett liv. Texten är på något sätt upphackad. Inte direkt fragmentarisk, men med ständiga avbrott, även mitt i raderna när vanlig ordföljd bryts upp. Även den konsekventa användningen av I istället för en/ett gör […][...]

Den här boken är en sorgens dagbok, en terapisession där författaren Daniel Thollin är en helhet med det ensamma barnet Daniel i boken. Jag som läsare separerar den lille pojken Daniel  från Daniel Thollin, överlevare och konstnär, men historien är uppbyggd av scener eller bilder där tecknaren Thollin iklär sig barnets liv. Daniel är en […][...]

Ocean Vuongs debutroman En stund är vi vackra på jorden (2020) handlar om honom själv och hans mor och mormor. Det finns något poetiskt vackert i titeln och Vuong lyckas just skildra skönhet i att minnas. Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en […][...]

I diktsamlingen Tell: poems for a girlhood tar Soraya Peerbaye sig an det grymma mordet på fjortonåriga Reena Virk i British Columbia i Kanada. Utgångspunkten är de vittnesuppgifter och fakta som polis och rättegångar manglat igenom, men genom poetens ögon och penna formas ett nytt perspektiv. Dikten ”Gorge Waterway” innehåller ett citat från obduktionen som hävdar […][...]

Johannes Torstenssons bokdebut är en självbiografi som handlar om mat, om ensamhet och om att (inte) trivas med sig själv. Berättelsens första sida är en presentation som vid första anblicken kan tyckas fokusera på mat och Johannes relation till mat. Sidans fyra hörn består av textrutor som talar om att han älskar mat, att det […][...]

Samira är tuff och kaxig och kan ge svar på tal. Hon spelar fotboll, skriver raptexter och har tre krav som killar måste uppfylla för att ha en chans hos henne; de ska kunna uppföra sig, vara intelligenta och kunna tillfredsställa en tjej. Så möter hon honom på tunnelbanan, Nabil som tycks vara hennes Dream […][...]

Tänk, när det var standard att man fick sprätta boksidorna i en ny bok. Sprätta vartefter man läste eller kanske innan började för att det skulle vara avklarat. Det fanns säkert vanor kring detta. I mina gamla böcker ser jag skärytor som är nästan släta och andra som är ojämna och med revor. Någon som […][...]

Varför har jag aldrig hört talas om Kautokeino? Varför blir jag först lite förvirrad när miänkieli refereras till som finska? Varför har namnet Læstadius alltid bara fått mig att tänka på förbud mot gardiner och alkohol, utan att någonsin göra mig nyfiken på vad som kan ha funnits bakom de förenklingarna? Ja, det beror såklart på […][...]

Omslaget till Kristian Lundbergs senaste diktsamling avbildar en typisk svensk trappuppgång. Det brun-beige-blå går ton-i-ton, men trots det är det något med de raka linjerna som är alldeles för perfekt – det blir hotfullt. Ungefär på samma sätt som dikternas enkla, raka språk snärjer in, täpper till, nästan kväver. Perspektivet på omslagsbilden är riktat snett […][...]