Många är vi som skaffat oss nya – eller nygamla – vanor den här sommaren. Hemestrar och svemestrar har inte bara öppnat upp för att upptäcka nya bakrecept och aktiviteter hemmavid, jag har även stött på många som vänt sig mer än vanligt till böckernas värld. För egen del har jag av olika anledningar läst […][...]

Jag kommer att tänka på Marianne Hörnström när jag läser Åsa Nelvins Kvinnan som lekte med dockor: Hon är den tvåspråkiga. Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk. Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad Hemspråket beträffar är inskränkningarna […][...]

Gattet har redan hunnit ges ut flera gånger – först 1981 och sedan 2009 på Norstedts, och förra året kom alltså ytterligare en nyutgåva hos Modernista med ett förord av Eva Runefelt. Ysukue Naganos omslagsbild fångar det komplexa innehållet väl: ansiktets lena hudytor, vattendjurets vackra och vassa fenor, betraktandet genom en mask, barnets skörhet. De […][...]

Det är inte en roman utan visst tuggmotstånd, Regina Porters Resenärerna. Den inleds med en personförteckning på 35 karaktärer som handlingen kretsar kring och första kapitlet är en fragmentarisk sammanfattning av en människas liv, inklusive ”påstruket akrobatiskt sex” och ett recept på ”högrevsfrossa” från 1959. Ärligt talat är jag nästan beredd att ge upp där. […][...]

Jag flyter fram genom Stockholm på fyrans buss och lämnar spår efter mig genom den öppna springan i fönstret. Mina andetag letar sig ut och gifter sig med sushiångorna som fyller gatan. Min saliv i symbios med kokt ris och döda, rosa fiskar. På fönsterrutan finns några pärlor av svett kvar när jag går av […][...]

Varken Stridens skönhet och sorg eller Poltava av Peter Englund har lockat mig, däremot blev jag nyfiken på hans Jag kommer ihåg 2016 som jag lätt klämde på en tågresa tur och retur till Malmö. Den boken består av 586 stycken som alla börjar ”Jag kommer ihåg…” och är, kan man väl säga, en samling fritt […][...]

I Erik Lindman Matas lyriksamling PUR kommer vi rakt in i ett slut, det där obegripliga slutet som är slutet på ett liv. Texten är på något sätt upphackad. Inte direkt fragmentarisk, men med ständiga avbrott, även mitt i raderna när vanlig ordföljd bryts upp. Även den konsekventa användningen av I istället för en/ett gör […][...]

Den här boken är en sorgens dagbok, en terapisession där författaren Daniel Thollin är en helhet med det ensamma barnet Daniel i boken. Jag som läsare separerar den lille pojken Daniel  från Daniel Thollin, överlevare och konstnär, men historien är uppbyggd av scener eller bilder där tecknaren Thollin iklär sig barnets liv. Daniel är en […][...]

Ocean Vuongs debutroman En stund är vi vackra på jorden (2020) handlar om honom själv och hans mor och mormor. Det finns något poetiskt vackert i titeln och Vuong lyckas just skildra skönhet i att minnas. Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en […][...]

I diktsamlingen Tell: poems for a girlhood tar Soraya Peerbaye sig an det grymma mordet på fjortonåriga Reena Virk i British Columbia i Kanada. Utgångspunkten är de vittnesuppgifter och fakta som polis och rättegångar manglat igenom, men genom poetens ögon och penna formas ett nytt perspektiv. Dikten ”Gorge Waterway” innehåller ett citat från obduktionen som hävdar […][...]