Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Svårslagen folkhemsk humor
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Mästare på svenskspråkiga limerickar

Inte minst eftersom den mycket välgjorda och fantastiskt snygga tv-serien blivit så ikonisk känns det ganska våghalsigt att ge sig på en ny, visuell tolkning av Atwoods berättelse. Det är ändå vad Renée Nault har gjort med The handmaid´s tale: the graphic novel.

Det går inte att komma ifrån att jämföra med tv-seriens utökade universum, och det är förstås inte riktigt rättvist. Det här är en berättelse i sin egen rätt, baserad på Atwoods första roman. Där tv-serien är en något uppdaterad och förstås rejält expanderad berättelse, går Naults variant liksom tillbaka till rötterna. Och det gör den väldigt bra.

Bilderna är otroligt vackra. Hela bildberättandet, sättet att disponera färger och figurer över sidan, är faktiskt slående vackert. Konstrasterna mellan värme och kyla, mellan tjänarinnornas blodröda utstyrslar och den grå diktaturen, den hotfulla väggen där de senast avrättade hänger, och de högre ståndsfamiljernas lite trött avmattade pasteller. Fruarnas begränsade världar av trädgårdsskötsel och inredning.

Det är ett sådant hushåll Offred, titels tjänarinna, är satt att betjäna. Inte med städning, matlagning eller sådant, utan genom barnafödande. Varje månad, när oddsen är som högst, våldtas hon av herrn i huset, i en strikt reglerad ceremoni där även hans ofruktsamma hustru deltar. Så är det bestämt i den religiösa staten Gilead, en skruvad, fundamentalistiskt kristen regim.

Tjänarinnans berättelse är en brutal historia, och den blir inte mindre brutal av att visuellt få bilderna framför sig i Naults skira vattenfärger. Samtidigt – eller därför? – tilltalar den mig och många andra så oerhört. Jag funderar en hel del på varför. Är det för att den fångar så många av våra värsta farhågor i en tid när hårdför konservatism verkar vara det nya svarta? För att vi faktiskt kan känna igen en känsla av utsatthet i den?

Någonting är det ju.

Similar Posts:

• Välsignad vare frukten
• Oförglömlig läsning
• Lekfull utflykt i serieland
• Skruvad satir om utopins höga pris
• Pest eller kolera?

I Jamestowns sista scen för säsongen kommer skördefesten av sig när rader av kedjade slavar marscheras förbi, kolonins första. I Charlottesville protesterade högerextrema mot besluten att ta bort en staty och byta namn på ett par parker, tidigare hyllningar till systatsgeneraler, som ju bland annat krigade för slaveriets bevarande.

Att Donald Trump i veckan varit motvillig att fördöma de protesterande vit makt-rörelserna har nog få missat. Han är också kritisk till bortplockandet av sydstatsstatyer som såväl varit förevändning för demonstrationerna som blivit en följd av dem.“Sad to see the history and culture of our great country being ripped apart with the removal of our beautiful statues and monuments”, twittrade presidenten. ”Robert E Lee, Stonewall Jackson – who’s next? Washington, Jefferson? So foolish!”

Trump menar att borttaganden av statyerna är närmast historieförfalskning. På svt.se skriver Erik Wikén om vad det är för historieskrivning statyerna egentligen ingår i. De flesta uppfördes inte alls efter själva det amerikanska inbördeskriget, utan under två perioder av stark backlash mot slaveriets avskaffande och jämställandet av svarta och vita amerikaner: den första kring sekelskiftet 1900, den period som blivit känd för Jim Crow-lagarnas diskriminering av svarta; den andra i en motreaktion mot medborgarrättsrörelsen i mitten av 1900-talet. Syftet med statyerna har alltså alltid varit en markering mot jämlikhet.

Vi kan inte alltid kräva att det förflutnas människor ska skriva under på våra egna värderingar, det är sant (även om hylla och minnas knappast är samma sak). De tidiga Jamestown-bornas förfäran inför de förslavade i tv-serien med samma namn är förmodligen åtminstone delvis ahistorisk, men förhållandet mellan olika folkgrupper har också präglat USA ända sedan innan landet ens förklarades självständigt.

Att historieskrivning är något betydligt mer komplext än vad Trump vill framställa det som framgår bland annat i Lin-Manuel Mirandas succémusikal om ”someone I think embodies hip-hop: treasure secretary Alexander Hamilton”. I Hamilton spelas nationens grundare av artister med afro- och latinamerikanskt ursprung – en anakronism som samtidigt bär på en sanning. Inte bara var flera av den amerikanska revolutionens hjältar migranter (Hamilton själv föddes till exempel på den lilla västindiska ön Nevis), utan den unga nationens rikedomar byggde naturligtvis till stor del på slavarbete. Eller, som Miranda låter Hamilton formulera det i musikalens ”Cabinet Battle #1”, en hetsig debatt om statsskulder mellan honom och Virginia-bon Thomas Jefferson:

A civics lesson from a slaver. Hey, neighbor,
Your debts are paid cuz you don’t pay for labor.
“We plant seeds in the South. We create.”
Yeah, keep ranting.
We know who’s really doing the planting.

Formuleringarna är förstås påtagligt moderna, men konflikten äkta – och kanske måste det förflutna bedömas utifrån de tankesätt som faktiskt var tillgängliga för människor. Redan vid nationens bildande fanns ett starkt ifrågasättande av slaveri och förtryck baserat på hudfärg, så varför ska det fortfarande vara så förbannat svårt?

Similar Posts:

• Min president var svart
• Spännande men alldeles för spattigt
• Initierad bok om Trump
• Morgondagens president?
• Det politiska spelet

Det här blir ännu tydligare när jag kikar igenom Hornbys romanlista på wikipedia. Jag känner igen titlarna, jag vet att jag läst dem och vill väl också minnas att jag tyckt att de varit helt okej. Men ändå måste jag klicka vidare för att minnas handlingen. Medan jag ur High Fidelity och Om en pojke minnas hela passager, delar av de alltid närvarande listorna och nästan namnet på den där skivan som aldrig någonsin säljs på Championship Vinyl (den bör vara: the ett för- och ett efternamn Experience?). Ja utgångsläget för Nick Hornby blir alltid lite från underläget, vilket egentligen inte alls behöver vara dåligt.

I Funny Girl är handlingen förflyttad bakåt i tiden till sextiotalets swinging London. Att författaren inte själv upplevde den eran, ja, han såg säkert på Top of the pops och så men var ju av naturliga skäl inte delaktig, behöver givetvis inte vara något hinder. Men i just fallet Hornby romanförfattaren blir det ett påtagligt minus (för manusförfattaren gäller det däremot inte), då just själva essensen i han skrivande har varit att kapsla in nutidsfenomen ner på en kalenderbitares detaljnivå. Visst har många av hans karaktärer hyllat dåtid snarare än nutiden, men själva fenomenet är ändå väldigt tidstypiskt. I Funny girl figurerar karaktärerna i ett välskrivet och väl researchat sextiotal men det blir ändå med en känsla av avstånd vilket skiljer sig från Hornbys tidigare romaner, och då inte enbart de skrivna på nittiotalet.

Samtidigt är Funny Girl en stundtals trevlig bok att läsa. Handlingen kretsar kring Barbara, en ung tjej som flyr tristessen i Blackpool för London. Utan vänner eller kontakter lyckas hon knipa åt sig huvudrollen i BBC-sitcomen Barbara (and Jim), en serie som kretsar kring ett äktenskap mellan ett ungt par med skilda klassbakgrunder och som utgör en modernisering helt i tidens anda. En mer vardagsrealistisk stil även inom komedin och ett försök att tämja dåtidens cementerade gräns mellan fin- och fulkulturen. Merparten av romanen kretsar kring personerna bakom produktionen, producenten, den manliga motspelaren (and Jim) och de två manusförfattarna. Utan undantag har de alla ett problemfyllt förhållande till sina egna familjer och bildar istället ett slags ny familj med själva tv-produktionen i centrum (för läsarna blir själva manusförfattandet till tv-serien något som tar stor plats, medan själva inspelningen bara passeras helt snabbt, vilket kan misstänkas ha att göra med att Hornby på senare tid rönt sina stora framgångar som just manusförfattare). Naturligtvis blir inte den familjen heller problemfri och för läsare blir det ett relationsdrama på flera nivåer.

Handlingen till Funny Girl kommer nog tyvärr också att behöva uppfriskas med ett wikipediaklick om sisådär tio, femton år men det hindrar ändå inte läsningen från att vara några timmars välskrivet brittiskt relationsdrama i en välarbetad sextiotalsmiljö. Vilket oavsett jämförelse med de hobbypraktiserande männen från nittiotalet ändå inte är så dumt.

Similar Posts:

• Ack, ackÂ…
• Hornbys samlande-förtioplus-män är tillbaka
• Wham bam thank you Slam
• Hela tiden musiken
• Klass och moderskap i 60-talets London

Seriens skapare, Julie Andem, var tidigt ute och försökte försvara sin målgrupp (specifikt 16-åriga tjejer) mot vuxnas moralism, och det gör hon nog rätt i. Samtidigt är det något klart häftigt i hur en norsk tonårsskildring, dess fiktiva karaktärer och deras beteenden just nu energiskt debatteras – även om det ganska ofta är en rätt efterbliven, hoppa på hypen-debatt – på svenska kultursidor.

Det finns grymt bra berättelser om unga människor, inte minst i bokform. Det är förstås sällan de ges den uppmärksamhet som Skam (välförtjänt, kan tilläggas) får just nu. Istället spelar barn- och ungdomskultur, trots att den kanske är den absolut viktigaste och bästa, ofta en underordnad och undanskymd roll.

På dagensbok.com är vi ganska bra på att skriva om ungdomsböcker och Y/A. Jag skulle kunna säga att det är något jag är stolt över, samtidigt som det faller sig så naturligt att det känns som ett lite löjligt statement. Som allt annat på sajten gör vi det ju för att vi gillar det, för att det är vad vi vill göra.

Och är det egentligen särskilt konstigt om vuxna kan verka ohälsosamt besatta av gymnasieungdomars kärleksbekymmer? Vi har ju trots allt alla varit där. Skam-ungdomarnas mer eller mindre vardagliga trauman är också våra mer eller mindre bearbetade trauman. Vi kan känna igen oss, jämföra oss, fantisera om att ha fått till den där coola repliken, vågat den där konfrontationen, eller bara tacka vår lyckliga stjärna att det åtminstone inte gick riktigt så illa den gången.

Man brukar säga om skräckfilmer att tittaren på en gång får uppleva filmhandlingens känslostormar och göra det hemma i sin egen trygga tv-soffa. Det är kanske lika sant för tonårens känslomässiga bergochdalbana för oss som har fastnat i Skam? Vi både får privilegiet att återuppleva känslokasten, pirrande förälskelse, hångel (åh, allt det där hånglet!) och utsatthet och slipper att återuppleva det på riktigt. Ibland med sorg. Inte så sällan med lättnad.

Skam ger också någonting som exempelvis att älta sina egna tonårsdagböcker aldrig kan ge (jo, jag är rätt skyldig på den punkten också), men som exempelvis Katarina von Bredow och Katerina Janouch gjort i varsin romanserie för unga: Skam byter perspektiv. I och med att tv-seriens olika säsonger har olika huvudpersoner framstår också karaktärerna på lite olika sätt. Den som bara är världens coolaste förebild i en säsong får betydligt fler nyanser i nästa. Den som agerar intrigerande skitstövel i en säsong visar sig ha sina skäl, och det som är ett himlastormande lyckligt slut måste likt förbaskad försöka hitta vidare i en ny vardag.

Den som säger att livet inte är så dramatiskt som på teve eller i böcker minns dåligt. Att där inte skulle finnas några lyckliga slut. För visst finns de, de där perfekta ögonblicken när man liksom upplever att man hittat hem med hela sitt jag (inte så sällan just i någons famn). Det är ju bara det att det aldrig slutar där. Att tiden inte stannar till, fast man kanske önskar att den gjorde det. Man måste gå vidare och magin, tja, den står sig inte alltid över natten, men den blir egentligen inte mindre magiskt för det.

Den går mest bara att återuppleva i alla dessa ljuvliga berättelser om unga.

Similar Posts:

• Mer än vänner?
• Tretton år och evigt balansgående
• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• 1 + 1 = 3? 2?
• Högstadiets sociala glastak

För det är väl ändå teveserien Grantchester som satt den stilige och grubblande unge amatördetektiven och kyrkoherden Sidney Chambers på de flestas karta? Tillsammans med vännen, polisinspektör Geordie Keating, löser han brott med ena handen, medan han med den andra tar hand om sina kyrkliga plikter, sin olyckliga förälskelse och sitt jazz- och whiskyintresse.

Har man tröttnat på seriemördaräckel och närgångna obduktionsdetaljer kan den lantliga lilla 50-talsbyn Grantchester vara fin som omväxling. Dödens skugga har en hel del av klassisk engelsk mysdeckare över sig, även om fallen knappast når upp till klurig Agatha Christie-klass. James Runcies tillgångar är istället det tidstypiska och idylliska med sina underliggande mörka stråk av sociala konventioner och desperation.

Så här långt – detta är naturligtvis bara första delen i en serie om ”Morden i Grantchester” – ligger romanen möjligen något efter teveserien i svärta, även om fallen delvis är desamma. I novelliknande kapitel tar sig Sidney an såväl misstänkta mord som en förfalskad tavla och en stulen förlovningsring. Mest spektakulärt är nog det mord som inträffar under själva mordscenen i en lokal uppsättning av Shakespeares Julius Caesar. Även om jag hade kunnat svära på att jag sett något mycket liknande i Morden i Midsomer är det samtidigt ett fint exempel på hur Runcie ständigt väver in sin huvudpersons klassiska bildning i sina berättelser.

Finns det en vinst med Grantchester i bokformat så är det just denna inblick i den unge kyrkoherdens tankeliv – inte minst i hans religiösa funderingar och tvivel. Sidney har för sin tid liberala åsikter, bland annat när det gäller homosexualitet, och hans sympatiska, religiösa tvivel känns faktiskt lite som en frisk fläkt i ett medieklimat där religion främst förknippas med idiotkonservativa, fanatiker och extremister.

Vad jag däremot kan sakna är lite större känslomässigt djup. All denna närhet till ond bråd död och mänsklighetens mörka sidor tycker jag borde vara svår att skaka av sig – inte minst för en generation med andra världskrigets fasor i färskt minne – men ibland verkar livet gå vidare i Grantchester nästan lika sorglöst som i Caroline Grahams parodiska Midsomer.

Sidney vill jag gärna tänka mig som en karaktär med större tyngd (och visst, vi kan nog till stor del skylla James Norton för det). Inte minst när hans brottsbekämpning utsätter hans älskade Amanda för akut fara.

Similar Posts:

• Mordisk testund i Midsomer
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Människor kring ett mord
• ”ondskan finns överallt under solen”
• På andra sidan välfärdssamhället

Svetlana Aleksievitj?

”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting är möjligt. Pomerantsev föddes i Kiev i dåvarande Sovjetunionen, men emigrerade tio månader gammal med sina oppositionella föräldrar och växte upp i Storbritannien. 2001 började han arbeta i Moskva, som någon sorts konsult i det postsovjetiska landet och framför allt som teveproducent på kanalen TNT. Ingenting är sant och allting är möjligt handlar om människorna han mött och filmat under nästan ett decennium i Vladimir Putins Ryssland.

De är gangstrar, affärsmän, mediemän – inte sällan allt på samma gång, eller obehagligt tätt inpå vartannat. Allt flyter, allt hänger ihop. Allt är fragmenterat, motsägelsefullt. Omöjligt att få ihop. Pomerantsevs Ryssland är en postmodern dystopi, ibland mörkt komisk och oerhört oroväckande.

Gangstrar, affärsmän, mediemän – kvinnornas roller tycks betydligt mer begränsade. Någon enstaka affärskvinna, men annars drömmer de om att bli fotomodeller, älskarinnor, prostituerade. I något fall jihadister, ”svarta änkor”. Pomerantsev följer ett par unga modeller som begått självmord efter att ha gått ett slags sektliknande självhjälpskurser. Det är en slags mysticism som finns överallt, också på bästa sändningstid. Han försöker fånga allt det där, men på TNT klagar de. Människor vill ha glada historier.

Då och då öppnar sig luckor, när en maktkamp mellan olika toppar i säkerhetsorgan försöker manipulera ut varandra. Då går det att berätta om kvinnan som fängslats för att hennes städgrossistföretag säljer det de säljer. Kemikalier som över en natt klassats om som narkotika, för att säkerhetspolisen vill ha sin del av kakan. Så kan president Putin ta i med krafttag och ”rensa upp” och luckan stängs igen.

Fast det handlar inte främst om åsiktsförtryck, menar Pomerantsev ändå. Den ryska strategin, direkt ur KGB:s handböcker, är inte i första hand att förtrycka utan att förvirra. Det tycks omöjligt att veta vad som gäller, vilka samhällsgrupper, från oppositionspartier till nykonservativa motorcykelgäng, som är eller inte är styrda från Kreml.

I slutet av boken har Pomerantsev bytt ut det olycksbådande glittrande Moskva mot ett inte särskilt mycket mindre glittrande London. Här hamnar en stor del av de ryska pengarna och människorna, och kanske finns där också en nyckel till varför västerländska slagord om demokrati och mänskliga rättigheter tycks ringa så tomt i ryska öron? Är det inte också här pengar och kontakter som talar?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Att krypa under huden på Goebbels

Fast – lite spoiler-varning nu – alldeles i bevis lyckas Britt faktiskt inte leda sin tes. Det finns faktiskt ett skriftspråk i Star Wars-universumet och enstaka ord och fraser på detta språk syns på skärmar och knappar i filmerna. Så mycket mer är det dock inte. Ingenstans läser någon en tidning eller bok eller ens tittar på teve. Ingen refererar till någon slags vetenskap, kultur eller debatt och framför allt tycks inga som helst massmedier finnas. Vill man meddela något viktigt får man sända ett hologram eller helt enkelt åka dit. Inte totalsmidigt i en värld som består av, tja, rymden.

Till att börja med retar det mig lite att Britt inte har skarpare belägg för sin fängslande titel, men så småningom drar diskussionen ändå in mig alldeles. Är det inte bristen på kommunikationer, massmedia och inte minst historieskrivning som gör prequel-filmernas republik så absurt sårbar och leder till dess fall?

Detta är nu långt ifrån det enda Britt behandlar i sin essäsamling, även om det kanske är den punkt där våra intressen som mest konvergerar. Han skriver också om Star Trek, Tillbaka till framtiden-filmerna, Doctor Who, filmmusik, superhjälte-remakes (”Nobody Gets Mad About Hamlet Remakes”), Draculas känsla för mode och Sagan om ringen (”Imagine There’s No Frodo (I Wonder If You Can)”. Dessutom återkommer Star Wars i en inför The Force Awakens-essä, som faktiskt bara delvis känns daterad och framför allt handlar om det meningslösa (och historierevisionistiska) i att störa sig på George Lukas alla ändringar och efterkonstruktioner.

Charmiga är inte minst Britts mer personliga små anekdoter, hur hans första intryck av sex kom från dinosauriesex i pappans science fiction-tidningar och Barbarella på hyrvideo eller hur han och hans kompisar alltid lyckas provocera sin medfans på hypade filmpremiärer med alltför billiga trollkarlskostymer (Sagan om ringen) eller sina ”George Lucas is a virgin”-t-shirts. Berättandet är överlag småroligt, så där som amerikanska populärkulturskriverier ofta är. Här och där finns också små analytiska guldkorn, som det där med litteraciteten i Star Wars, men visst. Mestadels är Luke Skywalker can’t read ett lite småputtrigt sätt att få tiden att gå.

Similar Posts:

• Äntligen …
• Till populärkulturens försvar
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Härskarringen
• Äntligen tillbaka i landet

Jag är en dålig feminist, för jag vill inte bli satt på någon feministpiedestal. Folk som sätts på piedestaler förväntas posera oklanderligt. Sedan knuffas de ner när de klantar till det. Jag klantar mig hela tiden. Betrakta mig som redan nedknuffad.

Roxane Gay har en hel del problem med feminismen som sådan, och med sig själv som feminist. I sin essäsamling Bad Feminist har hon samlat texter som på olika sätt kretsar runt detta.

Gay har bl.a. doktorerat i retorik och undervisar i kreativt skrivande parallellt med sitt eget författande. Hon är bevandrad inom litteratur, film och teve, och flera essäer utgörs av analyser av kulturella uttryck med fokus på kön, ras och sexualitet. Hon skriver bl.a. om våldtäktskildringar i skönlitteratur, om den stereotypa representationen av svarta på film, och om sin stora kärlek till böcker som de om tvillingarna på Sweet Valley High eller Hungerspelen. Högt och lågt, för att använda ett tråkigt sätt att dela in kultur på, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Andra essäer har mer samhällskommenterande ämnen – rasprofilering och New York-polisens program för att ”stoppa och muddra”, konservativa politikers besatthet av att kontrollera kvinnors kroppar och reproduktionsfunktioner. Hon skriver om hur hon, som den enda icke-vita på doktorandutbildningen, ständigt fick höra syrliga kommentarer om ”inkvotering”. Ibland helt öppet, ibland som en viskning andra doktorander emellan just som hon lämnade ett rum.

Gay gör genomgående skarpa iakttagelser och analyser, och hon presenterar dem med lika delar humor och allvar. Särskilt de essäer som har en starkt personlig vinkel är ofta väldigt roliga. Hon har en blick på sig själv som är allt annat än förlåtande, men ändå förstående. Hon är inte alls perfekt, och hon bjuder in oss i sin mänsklighet.

Men vad är det då för problem Gay har med feminismen som sådan? Jo, dels dess oförmåga att väva in flera parallella perspektiv i sina analyser och det motstånd som hon upplever finns mot att integrera olika gruppers erfarenheter – rasifierade, queera, icke-västerländska. Dels har hon en idé om att en riktig feminist, ”en god feminist”, förväntas vara korrekt hela tiden. Som om man inte kan eller får vara med i skaran om man inte kapar allt hos sig själv som kan skava eller vara motsägelsefullt. ”Måttstocken för det riktiga sättet att vara kvinna och/eller feminist verkar ständigt förändras och ständigt vara ouppnåelig.” Gay skriver om sina motsägelsefulla drag som hon menar gör henne till en dålig feminist: att hon läser Vogue, gillar rosa, lyssnar på sexistisk rap, rakar benen och har åsikter om maxiklänningar. Att hon gillar män, vill ha barn och ofta får lust att stänga dörren till arbetsrummet för att gråta en skvätt.

Jag kan förstå tanken, eller känslan, men kan ändå tänka att det är en onödig idé att underblåsa. Även om motivet är ett annat så förstärks motsatsparet bra/dålig feminist, samtidigt som myten om ”de riktiga feministerna” som manshatande, militanta och humorbefriade tryggt lever vidare. Mänsklig feminist tänker jag, snarare än dålig. För sedan fortsätter hon ju med att skriva om hur djupt engagerad hon är i frågor som är centrala inom den feministiska rörelsen. Och hon har ju trots allt skrivit en hel essäsamling på temat.

Oavsett vilka problem jag har med feminismen så är jag feminist. Jag kan inte och vill inte förneka att feminismen är viktig och absolut nödvändig. Precis som de flesta människor är jag full av motsägelser, men jag vill ändå inte bli behandlad som skit bara för att jag är kvinna.

Bra eller dålig, ibland kan ens personliga inställning till feminismen beskrivas så där enkelt. Jag vill inte bli behandlad som skit bara för att jag är kvinna.

Similar Posts:

• Slå inte ned blicken!
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kampen är din, min, vår, allas
• Manlighetens kris
• Feminist – ja, visst!

Men 2014 har det hänt något, både när det gäller skildringar av och samtal om ”det kvinnliga könsorganet”. Förutom Strömqvists bok, i vilken hon undersöker hur vi förhållit oss till kvinnokönet genom historien, så har också albumet Kvinnor ritar bara serier om mens, med Sara Olausson som redaktör, getts ut i år. Mens var även temat för ett avsnitt av SVT:s kulturprogram Kobra nu under hösten. Mian Lodalen och Matilda Tudor ägnar stort utrymme i den härligt provokativa Liten handbok i konsten att bli lesbisk åt att uppvärdera fittan och uppmana kvinnor att behandla sina sköten med större respekt. I mars anordnade RFSU för första gången Fittfestival, och på SVT Opinion har den bristande forskningen i ämnet diskuterats. Fittans år har en egen hashtag på Instagram. It is on, people!

För nu poppar de upp lite varstans. De benämns och de tar plats. Äntligen! Och jag nickar gillande åt Nina Hemmingssons håll och tänker att även om det nu inte blev 2013 som du hoppades, så kan vi i alla fall 2014 ropa: Hurra för fittans år!

I somras läste jag en annan bok som förändrade min syn på, och min förståelse av, min sexualitet radikalt. Jag rekommenderar den okritiskt till alla. Naomi Wolf förklarar i Vagina – A New Biography den kvinnliga sexualiteten utifrån så väl medicinsk som kulturhistorisk vetenskap, och hon tar hjälp av egna erfarenheter när hon diskuterar. Mindblowing är bara förnamnet.

Boken är tung inledningsvis då det är där hon lägger hela den vetenskapliga grunden för alla resonemang; hon presenterar The Pelvic Nerve (som jag tror översätts till Pudendusnerven på svenska) och dess för varje kvinna unika förgrening av nervtrådar (Aha!). Hon förklarar hur det autonoma nervssystemet är vad som kickar igång sexuell upphetsning, men hur samma system inte alls fungerar om istället det sympatiska nervsystemet konkurrerar med sin kamp- eller flyktinstinkt (Aha!). Hon förklarar vilka substanser som frigörs i kroppen vid njutning, upphetsning och rädsla, och hur de påverkar oss. Och hon skriver om olika typer av orgasmer och hur de skiljer sig åt (Aha!).

Kvinnokönet verkar av någon anledning inte riktigt intressera vetenskapen. Exempel 1: att klitoris är vansinnigt mycket större än det lilla ollon som syns utanpå ’upptäcktes’ inte förrän 1998 (!), och 2: ingen vet vad kvinnlig utlösning egentligen består av för vätska. Jag menar, va? Är det ingen som är nyfiken?! Den kunskap som finns har dessutom svårt att få fäste utanför vetenskapliga kretsar. Så, bra där Wolf! Tack för att du förklarar mig.

Men det är sedan, när hon börjar se på detta ur ett större perspektiv, som det blir riktigt spännande! För Wolf gör kopplingar mellan vaginan (som är den benämning hon använder), via nerverna och hjärnan, och alla möjliga aspekter av en kvinnas liv – kreativitet, trygghetskänsla, karriär, självförtroende. Hon diskuterar sexuellt deprimerade vaginor, som inte trivs i den rådande idén om hur heterosexuellt sex bör gå till (Lodalen och Tudor ger exempel på en samtida svensk studie där var femte kvinna svarar att hon sällan eller aldrig får orgasm vid sex med en man, samtidigt som majoriteten svarar att de regelbundet onanerar och då ”inte har problem med att komma”). Hon ser samband mellan sexuell stress (grovt och sexistiskt språk, trakasserier, hot och våld) och kvinnors möjlighet att tänka kreativt, prestera och i förlängningen göra karriär. Hon visar hur sexuella trauman sätter sig i hela kroppen på den kvinna som utsatts för övergrepp och kränkningar och kan visa sig genom försämrad balans, sömnsvårigheter och ljusare röst till följd av spända stämband. Hon diskuterar användningen av våldtäkt i krig utifrån att det inte handlar om att ”kränka landets heder genom att kränka dess kvinnor”. Hon presenterar motivet att ett våldsamt övergrepp på en kvinnas kön rätt och slätt dödar hennes livslust. Det passiviserar. Gör kvinnor apatiska, och därmed lätta att styra och kontrollera. Hon menar att samma motiv kan förklara sattyget kvinnlig könsstympning.

Sida upp och sida ner om samband och effekter som jag inte varit i närheten av att kunna greppa och än mindre formulera själv, men som träffar rakt i magen. Jag börjar nog fatta saker nu. Eller jag börjar fatta mig själv. Det tog mig 35 år och en bok av Naomi Wolf.

”Men kuken då?!” Nej. Vi behöver inte diskutera den nu. Det kan vi göra i ett annat sammanhang. Kvinnokönet finns nämligen inte till enkom för kuken, och behöver inte förstås i relation till den. Att många gillar att låta just dessa kroppsdelar umgås betyder inte att vi inte bör förstå dem och prata om dem separat. Den manliga sexualiteten är definitivt inte oproblematisk, färdigdiskuterad eller särdeles nyanserad. Tvärtom. Men – det ÄR skillnad i hur mycket utrymme som ges åt det manliga respektive kvinnliga könet, och det ÄR skillnad mellan att ha kunnat rita schabloner av sitt eget kön från barnsben och att inte ens ha tillgång till en sådan schablon. Det ÄR skillnad om du inpräntas med att ditt kön ger pondus eller med att det är något du bör skämmas för. Det finns därför ingen som helst anledning att be om ursäkt för att fittan får en massa positivt laddad plats i offentligheten för tillfället. Det har tassats på tå runt kukens förträfflighet länge nog. Låt mig ge ett exempel.

Jag är fruktansvärt drillad i konsten att inte tala illa om en mans kön. Att inte andas något negativt om storlek eller utseende. Det är nämligen askänsligt har jag fått lära mig. Det hänger ihop med självkänsla och välbefinnande att känna stolthet över sitt kön, och att kritisera det innebär att en kritiserar personens själva väsen. Vi nedvärderar med andra ord inte en mans könsorgan eftersom vi inte vill göra mannen ifråga själsligt illa. Fullt rimligt. Men om vi vänder på det? Kan vi se tecken på att kvinnor får samma respekt tillbaka? Att från högstadieåldern bara få höra positivt laddade kommentarer om sitt kön?

Tyvärr tror jag att de flesta med ”det kvinnliga könsorganet” snarare kan göra deprimerande långa listor över negativa kommentarer de fått. Vi lär oss genom upprepning att vårt kön luktar illa, är ohygieniskt och fult. När Naomi Wolf på diskussionsforum frågar efter smeknamn på det kvinnliga könsorganet får hon olika svar beroende på om gruppen består av män eller kvinnor. Av männen föreslogs t.ex. ’Meat curtain’, ’Vertical seafood taco’, ’Cock-holster’, ’Hairy mussel’ och ’Cockpocket’. Ta en sekund här och stanna upp. Det här är inte ovanliga ”smeknamn”, och deras motsvarigheter finns givetvis på svenska också. Jag har hört dem många gånger. Till leda kan en säga. Och så har även du, din syster och din flickvän. Det gör något med oss – med vår självkänsla, och med vårt välbefinnande och själva väsen (se ovan). Ingen ska tro annat.

Vi borde alltså kunna enas om att kärt barn behöver nya smeknamn. Om en hela livet förstått sitt kön som problematiskt och lite småäckligt kan det hända fantastiska saker inom en när någon hävdar motsatsen. Testa det! Nästa gång du står öga mot öga med ett kvinnligt kön du gillar, berätta att du uppskattar det. Och inte att du uppskattar det för vad det kan göra för dig, utan i sig självt. Jag kan nästan lova att ”det som brukar kallas ‘det kvinnliga könsorganet’” är svältfött på komplimanger av det slaget, och att det är efterlängtat.

Så därför knarkar jag fittkunskap i år, 2014. För att kloka och coola kvinnor tagit bladet från munnen och börjat diskutera fittan på sina egna villkor. Utan att skämmas eller retuschera. Utan att vilja vara till lags eller attrahera. För att den är en del av oss, våra kroppar och liv och lustar, och ja, vad passar väl bättre än att de som känner den bäst definierar den – dess drömmar och önskningar, men också dess sorger? Och att de som känner den namnger den? För vad ville kvinnorna i Wolfs undersökning själva att deras kön skulle kallas? Jo,’Kitty’, ’Yum yum’, ’Honey pot’, ’Vajayjay’ och ’Growler’. Jag gillar Growler. En Growler ödslar inte tid på någon som får för sig att kalla henne ’Cockpocket’. Och det borde inte någon göra. Vi tar det igen: hurra för fittans år!

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Här är den slutligen: the gay agenda!
• The female gaze
• Boys boys boys
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”