J vaknar i sin egen svett efter en mardröm. En stund efter uppvaknandet känner hon en konstig doft. Sen hör hon steg. Är det möjligtvis grannen hon hör i det lyhörda radhuset? Hennes man är bortrest men hennes dotter Emma sover bredvid henne och svärmor Monica är på besök och sover i gästrummet. Det måste […][...]

Blir du irriterad när du hör och ser felanvända ”var” och ”vart”? ”De” och ”dem”? ”Hans/hennes” och ”sin”? Ger särskrivningar dig rysningar? Blir du lätt illamående av användningen av engelska ord och uttryck när det finns fullgoda svenska alternativ? Vet du inte riktigt hur du ska tackla denna omfattande brottslighet? Då är Sara Lövestams Handbok […][...]

Nu när det mesta av pompa och ståt i samband med Göteborgs 400-årsjubileum skrinlagts har jag tröstat mig med ett praktverk. En bok som lär få dig som inte är göteborgare att tråna efter staden i väster. Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930 är tack vare bokens fotograf Krister Engström en fröjd för ögat. Den är full […][...]

Det är en tunn volym, liten och anspråkslös till formatet men desto mer anspråksfull till innehållet. Det handlar om utmattning och psykisk misshandel, om ångest, förtvivlan och flykt. Och slutligen långsam läkning i skogen och vid havet. Jag vill verkligen tycka att Therese Widenfjords Övervintra är bra men tyvärr, för mig känns det som terapipoesi. […][...]

Vuxenromaner har sällan ett utropstecken i titeln, men Brinn! är på flera sett essensen av Sisela Lindbloms nya roman. Det uppmanande, tvingande, utpekande – det är precis vad Brinn! handlar om. Här tar Lindblom med oss till 1600-talets Stockholm. Det är häxprocessernas tid. I Katarina församling på Södermalmen har några fattiga tonårsflickor plötsligt tillskansat sig […][...]

Stora faran börjar redan på insidan av omslaget. Där hittar lillasyster en fin, fin docka på stranden när hon är ute på äventyr med brorsan. Dockan är egentligen ett ägg vilket brorsan snabbt påpekar. Han menar också att om hon ska döpa ”dockan” till fina lilla minikorv så får hon heta fula gamla Össakorv. Vilket […][...]

Det är något som skaver i Hans Gunnarssons noveller, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag upplever att han skildrar rätt trötta och bitvis bittra människor någonstans mitt i livet, på en plats eller i en livssituation där de alls inte trivs. Och det kan ju låta som jag vill slå […][...]

Jag har aldrig varit någon storkonsument av skräckfilm, och i synnerhet kanske inte sådana som innehåller många ”jump scares”. Jag tycker att det är obehagligt med den där adrenalinduschen jag får när mördaren hoppar fram, och hur beredd jag än är så hoppar jag högt. Varje gång. Liksom – jag är en sån som hoppar […][...]

Kramabstinens : skramlad scenpoesi, den rasslar ner på min hallmatta och visst hade jag hellre sett scenpoeten Louise Halvarsson läsa sin poesi live irl på en scen men det här fungerar också. Diktsamlingen börjar med en dedikation: ”till alla som behöver en kram”. Dikterna är konkreta och direkta som ju scenpoesi ofta är. Hela samlingen […][...]

De första stockholmarna hette Östen och Sote, om man får tro en runsten som varit inmurad i Riddarholmskyrkan. Det som skulle bli Sveriges huvudstad började sannolikt byggas samma år som Sigtuna förstördes av sjörövare – 1187. Platsen för nutidens Gamla stan var på den tiden en holme mellan två strida strömmar. Här lastade man om […][...]