J vaknar i sin egen svett efter en mardröm. En stund efter uppvaknandet känner hon en konstig doft. Sen hör hon steg. Är det möjligtvis grannen hon hör i det lyhörda radhuset?

Hennes man är bortrest men hennes dotter Emma sover bredvid henne och svärmor Monica är på besök och sover i gästrummet. Det måste alltså ha varit svärmor som gått upp tidigt. Men det är det inte. Det är en främmande man i huset med kniv.

J väcker sin svärmor som tar hand om Emma. Sen tar hon sig ner med köket. Efter detta börjar en intensiv dialog mellan mannen och J.

Frågorna han vill ha svar på är: Är hon tacksam för det liv hon lever idag? Förstår hon hur bra hon har det?

Mannen säger att han inte vill dem något ont och J slår sig ner vid köksbordet med honom.

I Js bakhuvudet är hon ständigt medveten om att hennes dotter och svärmor befinner sig på övervåningen utan att kunna larma polis. Hur ska hon kunna skydda dem?

Självklart försöker de ringa 112 men (förstås!) är mobiltelefonerna urladdade och det finns inget sätt att nå världen utanför.

Boken berör livets flyktighet och hur snabbt allt faktiskt kan ändras. Vi får möta den avgrundsdjupa sorg och vanmakt som kan inträffa när livet tar oväntade vägar.

Boken berör bitvis men är lättsmält. Blandningen av det sorgliga mixat med det surrealistiska i berättelsen skaver och jag känner att det aldrig blir riktigt trovärdigt.

Oavsett min ambivalens så har boken sina poänger och jag blir bitvis rörd över mannen i kökets historier men generellt fladdrar läsupplevelsen snabbt förbi.