Därefter följer vi Ellen som liten flicka: hon växer upp i en statarfamilj. Tidigt moderlös utackorderas hon av fattigvården till olika ställen i Norrköpingstrakten. Länge är hon hjälpreda på ett kafé med allehanda manliga kunder. Ett övergrepp av en fin herreman skildras – den lilla flickan är inte medveten om vad hon utsätts för. När matmodern hänger sig blir det åter respass för Ellen som hamnar ut på landsbygden och av någon anledning kommer hon till ett avsides torp där hon fascineras av äppelträden. Där bor en vänlig gammal man som tar sig an henne och snart väntar hon hans sons barn. Sonen är av annat virke; en suput som snart blir våldsam mot sin lilla familj. Oftast är han borta i arbete, såsom nästan alla fattiga män under den här tiden, och Ellen, barnen och hennes gamla svärfar lever ett liv i lugn och förnöjsamhet. Efter den gamles död blir förhållanden etter värre och Ellens vardag består av våld och fattigdom.

En räddning är att Ellen lär känna en annan kvinna i liknande omständigheter. Sally är om möjligt ännu fattigare, mera utsatt men har en stark inre glöd. Sally är beläst och agiterar för rättvisa och sociala reformer. Till hennes usla koja söker sig många och skvallret går. Sally är stark och får människors respekt trots sin fattigdom. Det visar sig också att den blyga Ellen och den vakna Sally är släkt – de är ättlingar i tredje led till “syndiga Sofi i Storgården” och mycket av hennes ok har de också fått i arv.

Den här boken läste jag första gången i mina tidiga tonår. Många av Moa Martinsons böcker läste jag och jag har funderat varför jag kom att läsa dem och vad det var som egentligen fascinerade. Det är med stort nöje jag nu läser om Kvinnor och äppelträd och jag tror mig förstå varför jag tyckte om dem då men också i dag: direktheten och språket som är en blandning av talspråk, poesi och detaljrikedom. Här finns mycket kroppslighet: barnafödslar, bärningsbristor, sockenslagsmål och surögdhet och även sinnlig, ibland sliten kvinnlig skönhet. Språket har drag av dikt som enkel men vackert skildrar stjärnenatten utanför torpet eller kvinnohåret som svallar över ryggen. Även den enkla direktheten i beskrivningarna, såsom exempelvis Sallys framgång som vantförsäljande (utklädd) “kulla” på restaurang i Stockholm. Det hela är nästan sceniskt framställt. Den starka vänskapen mellan kvinnorna är också en viktig ingrediens. Många meningar som kvinnorna svarar varandra med är som levnadskloka sentenser – vad sägs om denna: “I dag var icke i går, och är icke i morgon som så ofta förr. I dag är bara i dag, är bara nu”?

I höst har Susanna Alakoski gett ut Bomullsängeln: en roman om två fattiga flickor på österbottnisk landsbygd i början av 1900-talet som tar sig in till staden Vasa för arbete på bomullsfabriken. Hilda och Helli har många likheter med Moa Martinsons Ellen och Sally. Kanske måste det alltid finnas stark, kvinnlig vänskap där drömmen dröms om att livet ska bli bättre? För barnen. Och en stund någon gång för dem själva.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Fattig arbetarbarndom med obetalbar galghumor
• Händelser vid vatten
• Tätt, spännande, smart

I familjen, som alltså är hennes biologiska familj, börjar ett nytt liv med nya regler. Maten måste delas med många och ingen blir riktigt mätt. Örfilarna viner. Hon delar säng med en syster som kissar på sig om natten. En lillebror har en funktionsnedsättning och mamman är utmattad.

Nyorienteringen och att finna sig själv återges med en chockad trettonårings perspektiv. För flickan är det en alltigenom smärtsam upplevelse att inte få något förklarat för sig. Hon skriver brev till sin första mamma och hoppas att brevet når fram. Ett svar kommer och i kuvertet ligger det pengar som hennes biologiska mamma rycker åt sig för att täcka familjens hushållsutgifter.

I skildringen ges många exempel på de olika mönster som präglar människorna beroende på i vilken samhällsklass de lever. I den borgerliga miljön är skolan viktig, då bra resultat kan öppna vägen till högre utbildning och senare ett välbetalt yrke. I arbetarklassens miljö är det kraftfulla händer som har betydelse. Att barnen läser läxor ses med misstänksamma ögon, dessutom innebär det högre elräkningar. Beröm får de barn som slutar skolan för att ta sig ett arbete som ger pengar till mat och kläder.

Något samhälleligt skyddsnät finns inte att vända sig till när verklighetens vassa kanter gör illa. Hierarkin är tydlig. Männen högst upp och kvinnorna ett snäpp längre ned. De vuxna vet bäst och barnen bör veta sin plats. Förundrad tänker jag att det här var ju inte alls länge sedan. Mest tänker jag på den livslånga präglingen uppbrottet innebär. Den inre vilsenheten som tätt hänger samman med den brustna tilliten till vuxenvärlden blir en grogrund för ett kantigt känsloregister. Det finns ljusglimtar, bland annat utvecklar systrarna en gemenskap som innebär att de tipsar varandra om vad de hittills lärt sig om livet.

Naturligtvis finns det redan många levnadsskildringar från 1960- och 1970-talet. Böckerna av Jonas Gardell, Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är några som hamnar i den kategorin. Den här boken passar dig som vill vidga dina vyer för att se hur uppväxten var i Italien under samma tid.

Similar Posts:

• Oskyldiga som små barn?
• Att ha och inte ha
• Pappa och jag
• Under huden på tonårstristessen
• En lägenhet att fylla

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• På jakt efter bildning
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bildningsväg genom betongen

Den bok jag nyss slagit igen pärmarna på är en antologi med berättelser av sverigefinska medborgare i Sverige. Redaktören Kristian Borg har samlat texter som skrivits av barn eller barnbarn till den generation som arbetskraftsinvandrade till Sverige under 1950-, 1960- och 1970-talet.

Skribenterna är alla unika och några skriver utifrån personliga erfarenheter medan andra återger sociologiska studier som de bedrivit. Det skulle kunna vara en bok som släpper in oss i hopplöshetens boning men jag upplever absolut ingen gnällig klagovisa. Tvärtom, här tas ett snyggt grepp om två ämnesområden: stereotyper och klassamhälle. Forskning och studier silas till knivskarpa sammanfattningar. Ofta glimmar det till av fighting spirit*. Tacksamhetskänslor liksom blandas med glödande motstånd. Även om det ibland handlar om fakta glider tankarna vidare i existentiella frågor som är universella. Därmed lyckas boken omvandla ordet arbetskraftsinvandring till något mer än en nationalekonomisk term. Iakttagelser, upplevelser är så levande att jag tror mig sitta och lyssna på goda vänner, som alla är värda att omnämnas: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson,  Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O’Yeah, Marja Ågren.

Många texter nästan andas en outsagd fråga. Varför glömmer majoritetsgruppen i ett samhälle bort att vara nyfiken? Den som har sluppit krig och har en obruten linje med föräldrar-mor-/farföräldrar tycks se livet med sommarstuga och båtsemestrar à la Saltkråkan som självklar. Eller fjällresan med skidåkning. Den som lämnat sitt hemland äger ibland enbart en resväska med ett fåtal kläder, möjligen något fotografi av en kär vän eller familjemedlem. Många gånger uppstår ett vakuum, ja närapå en existentiell tomhet när den som invandrat ALDRIG får en nyfiken fråga: ”Din dröm om frihet, hur ser den ut?”

Boken uppvisar många konkreta exempel på förluster som följer när en människa byter hemland. Redan tidigt förändras språket. I det nya landet kläs slang, samhällsnyheter och trender inte längre i förstaspråkets dräkt. Språket som talas av majoriteten tränger sig in och kommande generationer (barn, barnbarn) blir undervisade i majoritetsspråket. Vi möter här en skribent som inte fått finska språket som liten, men som med jävlar anamma** bestämt sig för att lära sig det som vuxen. För honom är språkresan en berikande erfarenhet.

Funderingar kommer i rullning i några skildringar av personer som är jämförbara med den mytiska, stereotypa bilden av en finsk arbetskraftsinvandrare. Det känns viktigt att påpeka att stereotypen är en uppfinning av majoritetsgruppen, vilket också analyseras grundligt i ett av bokens bidrag. Det är inte självklart att mottot ”det är viktigt att arbeta hårt och göra sitt bästa” har sitt ursprung i den individuella fria viljan. När jag personligen börjar kisa med mina ögon, kan jag föreställa mig att flera hårt arbetande finska invandrare hade andra världskriget i färskt minne. En stupad far vid fronten. Kvar i Finland fanns kanske en morbror som var krigsinvalid eller en faster som var änka med flera små barn att försörja. I en sådan backspegel är det nog svårt att ”klaga”. Hård och tung teknisk industri eller kvällstimmar med lågt betalda städuppdrag sliter likafullt enormt hårt på kroppen. Priset är högt i form av förslitningsskador, smärta och låg pension. Jag vill rekommendera dem som förespråkar ”enkla jobb” år 2016 att läsa flera av bokens texter just av denna anledning. Historielöshet är ingenting att sträva efter.

Som jag nämnde tidigare tycks byte av hemland alltid innebära en viss förlust. Men någonstans i mängden av sverigefinnar finns också människor som velat lämna bygden de vuxit upp i. I alla tider har människan önskat sig en bättre standard eller en bättre möjlighet att utveckla sina färdigheter. Någon kanske fylldes av drömmen om att hitta någon annan hjärtevän än grannfamiljens son? Litteraturen om sverigefinnar skulle kunna växa än mer och kanske nästa antologi fylls av historier med outsinlig upptäckarglädje, exempel på överraskande allianser och brobyggande? Den rika dynamik som uppstår mellan människor av olika härkomst, den finns nämligen omkring oss. Hela tiden.

*= sisu (som det heter på finska)
** = sisu (ja, det är ett fantastiskt finskt ord) 

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Jag tänker på Reijo
• Att dela ett odelat liv
• När är man hemma?
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”

Han hade inget barndomshem
att återvända till.
Fadern var inte längre bonde
och han själv var inte bondson.

Han hade blivit en del av staden.
Han var inte ens brevbärare längre.
Det var knappt Adrian visste vem han var.
En arbetslös arbetare, kanske?

Adrian kände sig i alla fall som en arbetare.

Så återberättar Johan Werkmäster historien om Adrian i Ivar Lo-Johanssons klassiker Kungsgatan.

Romanen, först utgiven 1935, är årets Stockholm läser-bok och kom tidigare i år ut på nytt – dels i vanlig pocket, dels i en kortare, lättläst version. Stockholm läser, som beskrivs som stadens största bokcirkel, startades 2002 av Helena Sigander och arrangeras idag av Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek. Här på dagensbok.com har vi läst och diskuterat flera av tidigare års böcker, som En dåres försvarstal och Nortullsligan.

De citerade raderna ur Kungsgatan ovan fångar helt kort den unga landsortsmänniskans längtan och flytt till Staden, den rot- och identitetslöshet den för med sig, liksom bondesamhällets upplösning och urbaniseringen. Adrian har inte längre något att återvända till i sin hemby Humla. Han är ensam i staden som varken tar emot eller stöter bort honom. Han är inte längre bondson, men har är inte heller en del av Stockholm och den skimrande trygghet som en yrkesidentitet och ett stadigt arbete kan innebära.

Kungsgatan som plats blir på många sätt en sinnebild för de många unga människor som befinner sig i samma glapp som Adrian. Idag skulle någon med högerspråk kanske kalla det ”utanförskapet”. Bara det att Martha och Adrian i Ivar Lo-Johanssons roman knappast är ensamma. De är inte heller några undantag som går på tvärs mot det konventionella urbana samhället, tvärtom när de, åtminstone mot bokens slut, en önskan om att få tillhöra det. Adrian och Martha är lika mycket del av ett oförsonligt system som dagens prekariat; som migrantarbetarna, som de timanställda, eller de som tvingas tigga.

Susanna Alakoski skriver i sitt förord till Kungsgatan:

Om Ivar Lo-Johansson levde idag skulle han nog skriva om
alla arbetare med låga löner som utför farliga arbeten.
Men framför allt tror jag att han skulle skriva
om Europas fattigaste, tiggarna.

Så är Kungsgatan en berättelse som i allra högsta grad berör även i samtiden. Förutom arbete och urbanisering, gestaltar den spänningsfält mellan ihållande kärlek och nyfikenhet, kollektiv och individualism, ursprung och utveckling. Därtill var den en av de första romanerna som berättade om prostitution och könssjukdomar på ett osentimentalt sätt.

Att omtolka Ivar Lo-Johanssons bitvis drömskt poetiska prosa till lättläst ter sig inte helt okomplicerat, men Johan Werkmäster lyckas. Texten har blivit rakare, meningarna har förkortats och blivit mer kärnfulla, men har kvar en hel del av originalets stämningar och känslighet. Kungsgatan är fortfarande en lika levande dröm som roman.

Similar Posts:

• Stadens lockelse och hot
• Problem med sanningen
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• Eisensteins pansarkryssare på grund i Hofors
• Poetiska bilder från katastrofens Italien

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant

Vilket sammanträffande. Eller la jag helt enkelt märke till rörelsen för att jag var mitt inne i en bok som synliggör beteenden som pekar mot fattigdom? Vilka klassperspektiv har jag missat innan jag läste boken undrar jag, både när det gäller böcker jag läst och människor jag träffat. Vad har jag INTE sett eller uppfattat? Vad ser jag nu som en följd av läsningen? Vad kommer jag nu kunna ta till mig i nästa bok jag läser?

Jag hoppas att någon av veckans böcker på dagensbok.com kan fungera som en ögonöppnare för dig.

På tisdag skriver Björn om Véronique Tadjos Långt från min far, en roman om återkomster till ett hem och ett hemland man trodde man visste allt om; en välgjord roman med många bottnar även om ytan blir lite enkel.

På onsdag skriver Ella om efterkrigstidens RUT: tyska kvinnor som kom till Sverige efter andra världskriget och var tvungna att arbeta som hembiträden i två år för att kunna få uppehållstillstånd. Så löste man behovet av billig arbetskraft då – och det är svårt att inte dra nutida paralleller. Boken heter Det städade folkhemmet och är genusvetaren Emma Strollos doktorsavhandling.

På torsdag skriver Christina om en fin ungdomsroman av Katarina Kieri som får högsta betyg.

På fredag skriver Håkan om diktsamlingarna Vägg i vägg och Landskap. En blir hyllad, en blir sågad.

Similar Posts:

• Oändliga litterära äventyr
• Et voit rien
• En brutal och verklig saga
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Poängen med kvinnor och barn

Caroline Nylander romandebuterar med en fiktiv historia, men där fiktionen är baserad på hennes egna upplevelser av uppväxten med en fader som är alkoholist. Född i början på åttiotalet är hon i det närmaste en generation yngre än Susanna Alakoski och Åsa Linderborg vilka båda i mitten av 00-talet debuterade med varsin uppmärksammad roman (Svinalängorna och
Mig äger ingen) om det svenska klassamhället, men där alkoholism inom familjen stod i centrum. Nylander kan utan tvekan sägas höra till dem; Du satt på Karlavagnen är nämligen lika personligt utelämnande och beskrivningarna av sveket från den alkoholiserade fadern är lika starka. Det är en personlig uppgörelse med det förflutna där romanskrivandet tveklöst även haft ett terapeutiskt syfte.

På ett plan skiljer sig emellertid Nylander från sina äldre kollegor genom att berättelsen här inte är lika politiskt uttalad. Fadern Harry är visserligen en riktig knegare och även om familjen har det knapert så är klassfrågan varken central eller utgör någon förklaringsmodell. Harry dricker och försummar familjens ekonomi just genom att han dricker. Eftersom alkoholism som sjukdom inte känner av några klasstillhörigheter så hade situationen inte varit särskilt annorlunda om Harry istället för det blå arbetarstället haft en vit skjorta på sig när han beger sig till jobbet. För det är sveket, att prioritera drickandet framför familjen och alla brutna löften om bättring, som är det som förstör.

Romanens upplägg i fyra delar, vilka löper parallellt genom hela texten, är lysande och ger förståelse för hur en destruktiv process kan pågå år efter år. I delen ”Du” och ”Ögonblick” är det flickan, Julia, som talar och det hon talar om är äcklet hon känner inför sin far som hon bara benämner som ”han”. Hur hon avskyr när han kommer så nära att hon kan känna hans spritdoftande andedräkt. Delen ”En sommar” utspelas under några dygn då den trasiga familjen beger sig på bilsemester till Skåne med löften om bot och bättring i bagaget men med en fader som efter en svettig nykter vecka är fylld av irritation och abstinens. I ”En kärlekshistoria”, den fjärde delen, får vi följa föräldrarna från att de som unga träffas till ett slut som ligger bakom romannuets Skånesemester. Här ges en mer nyanserad bild av Harry, att han är en person som egentligen vill sin familj väl men som redan tidigt i förhållandet prioriterar alkohol före det jobbiga småbarnslivet. Mamman Elisabeth får nästan lika stort utrymme och genom att få följa dem genom hela förhållandet ser man att det inte finns någon direkt punkt där han går från kärleksfull partner till alkoholiserat vrak, utan att det är en pågående process. Även de djupaste dalarna kan förklaras bort av den möjligen ofrivilligt manipulative Harry. Eller ja, att tjäna lite extra pengar genom att sticka iväg till Polen i ett halvår när det nyfödda barnet bara är ett par månader gammalt är väl tveklöst en sådan punkt. Tvivlar på att det var allmänt accepterat mellan nyblivna föräldrar för trettio år sedan, men antar att det kanske ändå var ”mer okej” då än nu.

Upplägget ger således både en bra helhetsbild och en ingående studie i den tragik som alkoholism skapar inom en familj. Hur den sakta smyger sig på och hur ett beteende som övriga familjemedlemmar avskyr ändå normaliseras. Som roman betraktat blir den tyvärr inte riktigt lika intressant som de ovan nämndas debuter, även om författarens språk är minst lika utvecklat och hennes ögonblicksscener sätter sig kvar på samma sätt. Tyvärr tror jag det beror på att det tydligaste offret, Julia, enbart blir en person som hatar sin alkoholiserade far, eller kanske egentligen att fadern är alkoholist. Där känner vi henne väl och kommer henne djupt under huden, men utöver den rollen finns hon inte riktigt. Vi vet nästan ingenting om henne, vad hon drömmer om att bli, vilka vänner hon har, vad hon tycker om att göra.

Att bredda synvinklarna till helheten inom familjen och den destruktiva processen istället för offerjaget är ett grepp som i romanformen ger en hel del fördelar, men som också tar bort lite av den direkta närvarokänslan. Kan man förklara ett så komplicerat men ändå så vanligt problem som alkoholism på det sätt Nylander gör är det dock ett pris som man som läsare kan leva med.

Similar Posts:

• En eländesroman
• En lägenhet att fylla
• Lyrisk stjärnkarta
• På verkstadsgolvet intet nytt
• Vecka 15 – boktipsandets ädla konst

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Den enes död, den andres bröd