Den 20 maj 2012 inträffade en jordbävning i en liten by utanför Modena i Norra Italien. Den skulle följas av flera efterskalv som varade under två månader. Ingen i trakten kunde känna sig säker. Ett trettiotal personer omkom. I svenska tidningar blev det få artiklar.

Hur kan vi hjälpa, vad kan vi bistå med, frågade man sig på en reklambyrå i Reggio Emilia. Man beslöt sig för att låta fotografen Anders Petersen göra en poetisk berättelse om människorna i det jordbävningsdrabbade området. Boken börjar med ett citat från fotografen:

I never been here

I`ve never met this people

I´ve never been driving into a milk bottle

like we were when it was fog.

Kanske hans bildspråk med ålderns rätt blivit mer avskalat, förenklat. På samma sätt som när man läste Ivar Lo-Johanssons senare romaner. Han hade ett enkelt, alldagligt språk, men ett som ändå var oerhört rikt på undertoner och känslor.

Blad de fyrtiotre bilderna finns inte många som visar katastrofens verkningar. Det är de nära ögonblicken, kontakten med människorna som intresserar Petersen. Det som slår mig när jag betraktar bilderna är vilket konsekvent bildspråk han använder. Någon bild påminner om en bild ur Ingen har sett allt, en påminner om en ur Sete, en är som tagen ur Venedigboken och där är ju hunden från Romaboken. Eller, dom är inte lika men dom fångar samma stämning.

Inte så att det på något sätt blir ointressant, det är på något sätt fullt ös in i dansens virvlar. Och den mannen har en nyfikenhet som bara blir större och större, och en dag skall någon skriva en akademisk uppsats om Anders Petersens intresse för plaströr.

Kommer boken att få människor i jordbävningsområdet att må bättre? Ja, kanske. För blir man sedd, och blir ens katastrofer uppmärksammade, så växer man nog som människa. Och boken förmedlar både en känsla av stor sorg men också en livsglädje som tränger fram trots att husen raserats och många omkommit.

Men det är bara att erkänna, vi som uppskattar Petersens bildvärld är nog de som mest kommer att gilla den här boken.