Anders Petersen, en av våra få internationellt erkända fotografer, visar bilder från det sena sextiotalets Hamburg och Stockholm. Persongalleriet känner vi igen från boken om "Cafe Lehmitz" samt "Photographs 1966-1996". Men infallsvinkeln är nu annorlunda, mer eftertänksam, lite sorgsnare. Förfallet och den tröstlösa ensamheten poängteras skarpare.

Men det som alltid varit Petersens kännemärke, ömheten, solidariteten människor emellan, finns med här. Här finns också en stark närvarokänsla mellan avbildare och avbildad. Petersen har alltid betonat vikten av att utsätta sig, att övermanna sin rädsla och att visa upp sig själv som den man är inför de människor man fotograferar.

I Reeperbahns skuggvärld och i Stockholms rivningskvartar exponeras både grymheten och kärleken på ett mycket självutlämnande sätt. Men fotografens avsikt har aldrig varit att skapa sensation utan mer att visa upp att vi alla är människor. Kanske ibland tufsiga och skröpliga men ändå, människor lika mycket värda som någon annan. I vissa bilder glimmar livsglädjen till, mitt i misären. Det finns i alla dessa svartvita bilder en vibrerande livskänsla – jävlaranamma vi lever, även om livet ibland är svårt.