Modersrollen togs över av den äldsta dottern, Avery, som skötte den med den äran tills alla systrarna lämnat hemmet och hon flydde in i en dimma av alkohol och droger – under en begränsad tid, innan hon blev jurist. Men under den ordnade fasaden – välbetalt arbete som bolagsjurist, äktenskap med en fantastisk kvinna, bostad i ett av Londons lyxigaste områden – pyr och bubblar det.

Den näst äldsta, Bonnie, fann utlopp för sina känslor i boxningen och kom riktigt långt i karriären – tills hon gav sig in i en match när hon inte borde ha gjort det. Nu arbetar hon som dörrvakt på en bar i Los Angeles.

Nummer tre i skaran, Nicky, arbetade som lärare och kämpade med allvarlig endometrios – och sin längtan efter att bli mamma.

Minstingen Lucky – som nu är 26 år gammal – har arbetat som modell sedan femtonårsåldern och kuskat jorden runt. Hon är skapligt framgångsrik men vilsen och självmedicinerar med alkohol och partydroger – och hävdar att hon har kontroll över det.

För ett år sedan avled Nicky och kvar finns hennes tre systrar som alla har hanterat förlusten, sorgsen och sitt dåliga samvete på olika sätt – och i ärlighetens namn inte särskilt bra. Som en blixt från klar himmel kommer på årsdagen ett mail från modern om att det är dags att sälja lägenheten, systrarnas barndomshem, där Nicky bodde kvar och det blir en vändpunkt för dem alla.

Samlade i barndomens stad kommer minnen och hemligheter ikapp dem medan de försöker få ordning på sina liv och hitta sina platser i den nya syskondynamiken.

Det ett bra driv i berättandet och de tre systrarnas perspektiv fungerar väl för att belysa olika händelser. Det finns också många både fina och roliga scener men jag har lite svårt att verkligen engagera mig i deras liv och problem. Det är lite för många plattityder och systrarna och människorna omkring dem är lite för mycket av typer och för lite av hela människor, trots att de förändras och utvecklas.

Troligen beror det på att förändringen mestadels sker ganska förutsägbart där den som tycks vara på ett visst sätt visar sig vara annorlunda. Därtill är det lite för många halvkvädna visor och strösslade ledtrådar men utan någon riktig finess.

Similar Posts:

• Glittret som döljer tårarna
• Om en mamma, och ett samhälle
• Mörkret inombords
• Stolthet och fördom och hatsex
• Sött och salt om systrar

Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Det handlar om en död vän och älskare som har dött i cancer och det handlar om en ny kärlek som tar slut. I uppluckrade bilder går historien ihop: kropparna rör sig genom tiden, ut och in i varandra, den nya kärlekens födelsedag sammanfaller med den tidigares dödsdag. Och diktjaget tycks famla efter dem båda – och misslyckas, de är för evigt borta men på olika sätt.

Det är en vacker och sinnrik samling som rör sig i stråk av olika former, än staplas orden på varandra lodrätt och avstavade, än får de flyta ut över sidorna i sporadiska glimtar. Då och då kommer prosaliknande stycken, dessa sträcker ut handen till läsaren för en stund och låter henne stanna upp. Silkeberg skriver i färg och låter dikterna gå i olika auranyanser: grön, vit, svart, orange, de läggs som en färgad glasskiva över minnena som flimrar fram i brottsstycken. Här finns också musiken insprängd, bitar av låttexter som skruvar upp volymen på innebörden i dikterna.

Hjärta, jägare tar fasta på det famlande i sorg, lika mycket som det vackra: här finns frustande hästar som inger hopp, pärlemorskimrande ostronskal, bärnstensfärgade solnedgångar och samtidigt rader som dessa, som lyckas fånga mellanrummet som sorgen existerar i: ”Hur det känns att sakna?/Som frågor jag aldrig ställde min mamma”.

Sorgen, saknaden, döden och tiden – diktjaget sträcker sig in i dem, försöker förstå och beskriva, men erkänner sig likväl besegrad:

Hålet i universum. Efter B. Jag ser den, skillnaden/Men jag kan inte säga det. Som ett kommatecken, en syntax, mellan kärleken och döden, jag kan vara, men inte teckna.

I samlingens sista del finns bara frågor kvar: Vem hör sommaren komma? Gick åren fort? Varför strömmar viddernas ensamhet och alltets ofattbara storhet över oss?

Kanske är det det enda sättet att närma sig vad som är omöjligt att förstå.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• Dikter som växter, eller som barn
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Omtag om det komplexa och svåra
• Sprittande om kärlek och begär

Påskafton, eller snarare påskdagen, 1989 försvinner en femtonårig pojke. Efter midnattsmässan har Erik och hans kompisar cyklat till Sanningsberget men medan de andra kommit hem har han inte gjort det. Polisen hittar inte ett spår och förhören med kompisarna ger ingenting.

Kvar finns föräldrarna och den yngre systern Hanna. Hon saknar sin bror men hon avskyr att förlusten av honom är det som definierar henne i andras ögon och har svårt att hitta sin plats bland de jämnåriga, bortsett från Marcus, som hon lärde känna som femåring. Deras relation har alltid varit något särskilt men nu blir den alltmer symbiotisk.

Therese Bohman skriver återhållet om stora känslor men spänningen är en intensiv underström. Läsaren undrar nästan lika mycket som Hanna: vad var det egentligen som hände? Och jämte det mystiska och poetiska pågår det ytterst vardagliga, en sorts upprepningens tröst.

Det finns ett mysterium kring ett försvinnande men mest finns de som är kvar och deras sätt att hantera – eller inte hantera – sin förlust och sin sorg. För Hannas del blir konsten vägen framåt men det är inte någon enkel vandring hon har givit sig in på. Motgångar och omvägar travas innan hon ens kommer igenom konsthögskolans nålsöga och väl där får hon en handledare som stryker mothårs och ifrågasätter – en obekväm katalysator.

I Therese Bohmans förra roman, Andromeda, var det litteraturen som huvudpersonerna tog spjärn mot och levde delvis genom, här är det konsten som får inta en liknande position. Och i båda fallen slingrar sig ett idealiserande av konstformerna om en kritik av branscherna och de som verkar i dem.

Det är många år som passerar på relativt få sidor genom intensiva nedslag i de väsentliga händelserna och de olika decennierna känns väldigt väl fångade; 1980-talet är väldigt 1980-taligt och på samma sätt är det senare. Markörerna är tydliga men ändå smälter de väl in i helheten.

Stämningen stannar kvar hos mig länge efter läsningen. Sorgen och vemodet men också något vackert. Det var mycket som tog slut den där påsknatten men också mycket som inte gjorde det.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår
• Drömmen om det lite bättre
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Tula hem är märkt som en spänningsroman, och visst är det spännande med nystandet som Elin gör, den dolda historien som avtäcker sig bit för bit inför hennes och läsarens ögon. Men det känns också som en förminskade märkning, som om förlaget varit rädd att boken inte skulle sälja om den bara benämnts som ”roman”. Spänningen är nämligen möjligen vad som driver bokens yttre ramar, men mest av allt är Tula hem en bok om bearbetning av sorg och bilderna som målas upp är stillbilder av eftertänksamhet: det är känslan av en kattunges päls under fingrarna, vilan i att få sitta på en stubbe och låta tankarna flöda över en, stillheten i ett kök där två personer sitter tysta med varandra och bara existerar i läkande samvaro.

Det finns många troper här som känns igen: flykten från stan, den visa, gamla kvinnan som fungerar som vägvisare, den idylliska lilla byn med ett bibliotek och en hembygdsgård där all information som huvudkaraktären behöver finns att tillgå. Som läsare är man förpassad till blicken utifrån på Elin som gör precis vad en kvinna i sorg gör för att läka i en sådan här typ av berättelse: hon går i skogen och klappar djur och drar sig undan känslomässigt från den som står henne närmast. Det är dessutom berättat med ett språk som tyvärr känns lite för medvetet osentimentalt. Det hade varit spännande att ha fått tillgång till en annan, nyare blick in i den här berättelsen för att undvika en bismak av effektsökeri och känslan av att vad som berättas här redan har berättats på ungefär samma sätt, ganska många gånger innan – kanske en blick in i Elins inre värld och vad som måste rasa där.

Trots detta lyckas Tula hem förmedla en berättelse som har något eget och som vågar röra sig bitvis utanför troperna: utan att avslöja för mycket vävs det övernaturliga fint ihop med det psykologiska. Dessutom är det något grundläggande behagligt att få befinna sig i en berättelse där läkningen och den mjuka tillvaron får stå i centrum – tropen med en sökande själ som försöker hitta tröst och stillhet i djur och natur finns till av en anledning. I anslaget till boken står en beskrivning av några olika innebörder av ordet ”tula” och en av innebörderna är att smeka eller kela. Lite så kan man förhålla sig till den här boken: det är att få försvinna in i något mjukt och smeksamt som inte kräver särskilt mycket men som lämnar en kvardröjande känsla av något mjukt när boken tagit slut, om så bara för en liten stund.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Vitt och kallt
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Rakt in i en bergvägg

Det är en ganska liten och tunn volym, bara 120 ganska glest tryckta sidor, och flera av uppslagen upptas av fotografier, men anspråken är höga.

Det är höst och en koreansk kvinna befinner sig i en europeisk huvudstad för att skriva. Hon har en plan; hon ska skriva om vita saker men än så länge har det inte blivit något mer än den ursprungliga listan hon sammanställde på våren.

Lindor
Spädbarnsskjorta
Salt
Snö
Is
Måne
Ris
[…]

Hon skriver om skrivandet, hon skriver om staden, som förstörts och återuppbyggts, hon skriver om det som varit – och om det som kunde ha varit.

Det var en gång ett barn som föddes för tidigt och för långt från stadens sjukhus, en flicka som inte överlevde mer än ett par timmar. Det som skulle vara en lycklig tilldragelse för ett ungt par blev till sorg och tomhet, samtidigt som de blev en familj blev de en familj som sargades.

Det var en gång en flicka som var den andra dottern i den sargade familjen, som växte upp i skuggan av barnet som dött, som fick höra sin mors ”om bara” och tog det till sig. Hur hade det blivit om bara, om bara inte?

I korta betraktelser utifrån de vita orden närmar hon sig och fjärmar sig, kan tiden någonsin vara den rätta att gestalta smärtpunkten som definierat en? Att vara den som kanske finns till för att en annan inte gör det. En systers död ledde till en annan systers liv.

Men det som borde brännas känns kallt och stannar på ytan för mig. Det är vackra formuleringar men jag blir inte berörd. Det finns något pretentiöst och överlastat i det sparsmakade och texterna utifrån de i förväg bestämda rubrikerna påminner mig ganska mycket om associativa skrivövningar.

En del konstigheter får mig till och med vanvördigt att tänka ”upp flyga orden, tanken stilla står”. För mig förstärker också fotografierna från Han Kangs performance Thread känslan av att det rör sig om något konstruerat och regisserat, en uppvisning.

Senare läser jag en text av en kvinna som mött sig själv och sitt öde i just Den vita boken, hur hennes liv speglats och hur saker och ting fallit på plats när hon läst den. Det här är en bok för henne, inte för mig.

Similar Posts:

• Snö ska falla över snö som fallit
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Icke-våldet som provocerar
• Vems tystnad räknas?
• Ett stycke koncentrerat liv

Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare på ett boende, rubriceras med ”Det vita rummet”. I slutet upphör den här kategoriseringen och jagberättaren med syskon och syskonbarn ordnar det sista i föräldrarnas liv.

Fadern går bort efter en månad. Modern lever längre och blir allt mera förvirrad. Miljöerna är Kanada och 1900-tal. Fadern, liksom alla hans släktingar, arbetade i skogen, vilket karakteriseras ”där uppe”. Männen är borta under veckorna och lever i skogskampar. Det är inget lätt liv att från unga år konfronteras med en manligt rå värld, ofta med sexuella inslag och våld. I faderns släkt finns en religiös ådra, en fromhet och ett biktbehov. Samtidigt finns det styrka, sammanhållning och glädje.

Modern kommer från en tragisk familj; mormodern anorektiker och har tydligen svultit ihjäl egna barn. Hennes far, en våldsam man, som går ut i skogen för att skjuta sig men kommer istället hem stupfull. Modern är deprimerad hela livet och det egna familjelivet blir ett enda långt övergrepp. De egna barnen skulle hon helst inte velat ha. Det äldsta barnet, bokens berättare, närmast hatas men i slutskedet av sitt liv verkar modern för första gången kunna dölja sina känslor. Eller så är det demensen som räddar henne (och barnen) från den hon tidigare varit.

Ovannämnda verkar mörkt och tragiskt. Men jag läser inte alls boken så. Det hela är sakligt och jordnära framställt. Det finns istället en skönhet i många minnen, reflektioner och naturintryck. Ofta beskrivs miljöer, detaljer och dialogerna utförligt. Jagberättaren har ett gott förhållande till sin far och deras relation är stabil. Hon för hans talan inför sjukvårdspersonalen, lär sig sköta honom och håller kontakten till sina syskon. Fadern talar om sin bakgrund, om sin familj, om alla sina döda. Med modern är det annorlunda; efter ett komplicerat, ångestfyllt och förvirrat liv önskar de vuxna barnen att hon ska gå bort.

Boken, som ryms i handflatan, är lite under hundra sidor. Handlingen berättas ur ett jagperspektiv. Tiden är vår samtid i kanadensiska miljöer. Här spelar orten Saguenay med den vackra floden en avgörande roll. Det är där de hör hemma och dit de återvänder. Detta återfinns i många av Tremblays böcker; ett cirklande kring staden och floden Saguenay.

Här finns också exiltemat; jagberättaren gav sig av så fort hon kunde, bort från sin familj (modern) och levde länge långt borta. Skrivandet är också en sorts exil. Hon menar att exilen är botemedlet mot de flesta trauman i livet, även de som vi ärver av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vi borde ge oss iväg så fort vi kan från våra ursprungliga hem på Saint Pauls väg eller var de nu låg. Ligger …

Boken är en liten pärla om de ursprungligaste av relationer. Om födelsen, uppväxten, bortflyttande, återvändandet och döden. Om allt däremellan. Om allt som påverkar. Om allt som vi vill frigöra oss från.

Similar Posts:

• Att välja och skriva sitt liv
• En våldsam mor
• Livets vägar
• Brev och svek
• Mamma mia – att förstå en mor

Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Jag vet att nu har det hänt igen

Jag vet: det är alltid någons bror,

någons vän

“Om att vara barn och ha våldet helt nära. En bok att läsa tillsammans.” står det på baksidan av Någons bror. Boken är skriven av Viveka Sjögren i samarbete med klass 5A och 5B i Fittjaskolan under hösten 2022.

Nu skriver vi januari 2024. Det gånga året beskrivs som ett rekordår när det kommer till unga offer och förövare i den våldsvåg som slog mot Stockholm 2023. Det senaste året har jag, precis som många andra, haft våldet nära. I mitt jobb på biblioteket träffar jag också barn och unga som lever alldeles i närheten av det. Någon de känner är kanske död ute på torget, på stationen, bakom fritidsgården, i lägenheten bredvid. Då önskar jag en bok som Någons bror att ta fram. Och att barnen ska ha någon att läsa den tillsammans med.

Även om jag inser att alla inte har det, åtminstone inte rent fysiskt, blir det inte en ensam syssla att läsa den här boken. I Någons bror hörs ett kollektiv av barnröster i korta, rimmade textstycken. Den inleds med ett jag: “Jag vet det när jag hör helikoptern över taken/ Jag hade somnat men nu är jag vaken”. Men snart är alla där: mammorna, papporna, lärarna, en syster och en vän. Jaget växlar över till ett vi och det är många, många som sörjer någons bror.

En bror som var arg som var glad som var snäll

Som föddes och levde här tills i kväll

Han var någons bror, men nu är han död

Snart läggs den första blomman på marken,

en röd

Bilderna börjar i det blåljusblåa. Helikoptrar hovrar mellan höghusen och lyser ut i mörkret. Även här har barnen satt sin prägel på det berättade. Det är illstrationer i krita och blyerts och korta rader skrivna med barns handstil integrerade i bilden. På dödsplatserna trängs meddelandena och teckningar som lämnats där:

Högen blir ett berg säkert högre än husen

vi som sörjer någons bror är fler än flera tusen

Jag tänker på alla skratt han hade som aldrig kommer skrattas

och alla ord han skulle säga som liksom kommer fattas

Det finns mycket en kan vilja lämna åt den som är död. Som chipspåsar, regnbågar, sandslott, en fingervirkning eller en teckning av en sol. Jag tycker mycket om de textstycken där det blir synligt som en slags poesi genom fraser som “vingslag av änglar/och jätteledsen valsång”. Varje enskild sak fungerar som personlig kommunikation – ett hemligt språk mellan den levande och den döda – där barnperspektivet blir extra tydligt.

Jag lyssnar på ett samtal om Någons bror i P1:s Studio ett. Där intervjuas Tove Lundholm, förskolerektor i Huddinge, och hon säger såhär:

“Man pratar på det sättet att man lyfter det som barnen blir nyfikna på.”. Hon tar upp möjligheten att samtala med barn om svåra saker med hjälp av böcker. Det kan handla om ett barn som går förbi en hög med rosor på en dödsplats och behöver hjälp att förstå och prata om vad som har hänt. Då kan en bok vara en väg in i ett sådant samtal. En bok som fångar upp och sätter ord på, men som också, med hjälp av bild och text i kombination, ger ett sammanhang åt det upplevda. Det kan handla om en stämning, en känsla eller en märklig detalj som är svår att förstå.

Precis som Blå ugglan som jag skrev om för ett tag sen, är Någons bror i första hand en bok om sorg. Döden är synlig främst i det underliggande; i de tysta ansiktena, ljusen och blommorna, de sökande barnhänderna, det som fattas och saknas. I allt detta är böcker som Någons bror en plats för barn att vara på bortom tidningsrubriker, nyhetsfragment, vuxnas tystnad eller undvikande svar. Någonstans att ta vägen med sin sorg.

Similar Posts:

• Sorgen som en uggla
• Tillåtande vänskap och sorg
• Minnas en älskad
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Döden bor granne med livet

I Lotta Geffenblads Blå Ugglan handlar det delvis om döden och desto mer om sorgen. Det är Granlund och Stenberg, två figurer som bor i en liten stuga i en stor skog. Där plockar de kantareller och kokar kaffe, pratar och skrattar och tittar på solnedgången i skogsbrynet i varsin stol. Men så händer något:

Plötsligt en dag dör Stenberg.

Pang bom bara.

Hjärtat slutar slå.

Stenberg andas inte längre.

Det finns inget förskönande i Lotta Geffenblads skildring av Stenbergs död. Bilden i uppslaget går i mörkblå toner och visar en sjö med virvlar – Granlunds tårar – och löv som flyger runt. Pang bom! Döden händer snabbt och berättelsen dröjer sig inte kvar vid den. Fokus hamnar i stället på det som kommer sen. Mitt i Granlunds gråtande dyker det nämligen upp ett par stora uggleögon på andra sidan sjön. De tittar på Granlund uppifrån himlen och strax tar en blå uggla över i stort sett hela bilden. Granlund flyr.

Sorgen är till en början så enorm att den inte går att härbärgera. Granlund gömmer sig under täcket inne i stugan, men ugglan sitter ändå kvar därute. Med en fåordig, ofta poetisk text som samspelar fint med de ofta ganska realistiska bilderna visar Geffenblad hur den process som är ett sorgearbete kan fungera. Att sorgen får synas i form av en blå uggla – en av få saker som i bilderna lyser med en närmast neonartad ton – känns helt rimligt.

Granlund bjuder så småningom in ugglan i sitt hem. Tiden går och Granlund vänjer sig, hen blir kompis med Ugglan. Det är inte smärtfritt, men på något sätt kan det jobbiga få existera parallellt med det nya, roliga. Ugglan krymper men den försvinner aldrig helt. Tid passerar, något som Geffenblad visar genom att låta årstiderna växla i bilden. Efter ett tag får världen färg igen. Ljuset återvänder.

Mycket av de gestaltade känslorna, som sorg och förtvivlan, men också hoppet befinner sig i glappet mellan bild och text. I och kring de avskalade meningarna finns utrymme att känna efter, att vila och tänka. I Blå Ugglan har sorgen fått en konkret figur, som i slutändan går ganska bra att leva med. Det kan kännas skönt för både små och stora läsare.

Similar Posts:

• En bok för barnens sorg
• Sorg ur barnperspektiv
• Sorgen efter en katt
• Tillåtande vänskap och sorg
• Fest och vardag med djurfavoriter