Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. Hon sågs som stockholmare och fint folk, eftersom hon bland annat satt i Svenska Akademien. Men sanningen var den att hon hade rötter i bygden. Hennes morfar hade varit präst i grannbyn Tolg och hennes morbror Alfred Ekedahl var prost i Bergs församling. En ytterst konservativ herre vad det verkar, vars åsikter alltsomoftast krockade med Elins mer liberala övertygelser.

Elin i mitt liv: Om Elin Wägner och mitt unga jag är ingen regelrätt biografi. Huvudkaraktärerna är inte mindre än tre: Elin Wägner, Thage G. Peterson själv samt Bergs socken.

Thages första minne av sin stora idol och ledstjärna i livet och politiken är från september 1939. Han var sex år gammal och Elin Wägner besökte hans föräldrahem Hagtorpet för att få håret friserat. Thages far Edvin var kyrkvaktmästare, men extraknäckte som frisör. Tiderna var nattsvarta, då vid andra världskrigets utbrott. Inte minst Elin, som var grundmurad pacifist och fredsivrare, var dyster till sinnes och gav, enligt Thage, uttryck för detta i konversationen med fadern.

Boken bygger delvis på författarens egna minnen av sina möten med Elin, delvis på uppgifter han snappat upp på den så kallade ”tiggerirundan”, som Thage tog sig för efter Elins död. Då cyklade han bygden runt och besökte alla hushåll under förevändningen att han tiggde pengar till uppförandet av en scoutgård. Den egentliga anledningen var emellertid att han ville passa på att pumpa folk i bygden på deras åsikter om Elin.

Det är i mitt tycke intressant att läsa om det livliga föreningslivet i Berg på 1940- och 50-talen. Om de många föreläsningarna som anordnades, de fyra lånebiblioteken, husförhören med mera. Ibland blir det kanske lite för mycket av det goda, som när alltför många namn på Bergbor räknas upp. Då känns det mer som en hembygdsbok.

Elin engagerade sig i landsbygdens framtid. Hon varnade för storkommuner och centralisering. Men någon vidare framgång rönte hon inte på hemmaplan. Av kvinnorna möttes hon med skepsis, när hon kom med råd om sex eller delgav dem sin syn på rovdriften på naturen jämte konstgödselns långsiktiga skadliga inverkan på jorden.

Droppen blev romanen Åsa-Hanna, som en del av Bergborna uppfattade som rena rama smutskastningen av bygden. Thage jämför Elins personlighet med en annan kontroversiell persons, nämligen Olof Palme, som han lärt känna ingående. Även om Palme skiftade omdömena riktigt rejält!

Thage själv var en allvarsam, för att inte säga lillgammal, stammande pojke, som Elin gärna samtalade med. Man kunde se dem sitta och språka tillsammans på en bänk under lindarna på Bergs kyrkogård. (Elin upplevde en särskild samhörighet med träden.) Det är både fint och rörande att Thage i 70 år bevarat varje ord som kom ur Elins mun i sitt minne och i sitt hjärta.

Hon har på något märkligt sätt alltid varit närvarande i mitt huvud under hela mitt liv

Elin hade tre hjärtefrågor: freden, naturen och jämställdheten. Dessa kom också att bli Thages. I sina politiska tal, som blivit åtskilliga under årens lopp, citerar han inte sällan Elin. I boken kallar Thage henne för en tidlös sanningssägare, på många sätt långt före sin tid. Det är först i dag, som polletten trillat ned hos den breda allmänheten, när det gäller rovdriften på naturen och miljöförstörelsen. Dessvärre håller Elins profetior på att besannas.

Elin Wägner gick ur tiden 1949. När författaren säger sig vara en av de få nu levande, som har personliga minnen av henne, tänker jag att man nog får ta denna uppgift med en nypa salt. En av de få, nu levande, som skrivit om Elin Wägner måhända.

Ett parti, som jag tycker att Peterson gott kunde ha strukit är då han försöker ge prov på vad han själv betydde för Elin. Detta genom att hänvisa till vad namngivna personer hört henne yttra om den unge Thage i olika sammanhang. Det är överflödigt att försöka bevisa sanningshalten i det som författaren påstår, för att inte säga snudd på patetiskt. Läsaren litar ändå obetingat på honom!

I övrigt är det en förtjusande och mycket intressant bok, som Thage G. Peterson har skrivit. Språket flyter på bra och författaren visar att han är väl insatt i Wägnerforskningen.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• De långsammas lov
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

Den nyutgivna En jul i Småland för länge sen är från början en novell som först kom ut 1992 i antologin En jul när jag var liten. Den här gången handlar det om julfirande i Astrid Lindgrens egen barndom. Berättelsen är stilfullt illustrerad av Cecilia Heikkilä.

Det är julen 1913 och Astrid är bara sex år gammal. Storebror Gunnar är sju och tillsammans med honom får Astrid följa med pappa ut i skogen för att hugga en gran dan före julafton. De går och går och går på den snöiga vägen. Till slut börjar Astrid gråta av trötthet. När de kommer hem till det röda huset igen är köket alldeles julstökigt och Astrid börjar tvivla på att det blir någon jul alls.

Vilken sorglig jul det här såg ut att bli! Imorgon var det julafton! Och de skulle aldrig aldrig hinna få färdigt så att det liknade jul ett enda dugg.
“Tjuter du nu igen?”, sa Gunnar.
“Tänk för att jag inte gör det”, sa jag. “Men en sorglig julafton, det blir det.”

Den som kan sin Astrid Lindgren kommer att känna igen sig både i språket, miljöerna och det aldrig sviktande barnperspektivet. Här finns en del blinkningar till andra Lindgrenberättelser, så som en ärta som råkat pillas in i näsan och Astrid som utbrister “Hujedamej!” när hon ser det stökiga köket.

Cecilia Heikkiläs illustrationer går i en dov, brunblek ton som går fint ihop med den historiska berättelse som det här ändå är. På julaftons morgon får lilla Astrid, iklädd sina nya julklappsstövlar, följa med till julottan där prästen predikar på ett språk som ingen människa kan förstå. På annandagen går hästsläden till julkalaset hos Astrids mormor och alla kusinerna, och när de far hem lyser månen och flera tusen stjärnor på dem i julkvällen.

Som bilderbok är En jul i Småland för länge sen texttät och pratig på ett väldigt Lindgrenskt sätt, och den passar troligen bäst som högläsning med barn från ca 4-5 år.

Astrid Lindgren kan det där med att väcka barns (och vuxnas) intresse trots att handlingen i stort inte drivs av någon särskild intrig, som är fallet med den här berättelsen. I stället hänger det på stämningen, de hemliga önskningarna, farhågorna och fantasierna som barn bär med sig kring julen. Och det räcker långt.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Best of julen
• Harmlös julsaga
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• Lekfull ceremoni

Det är redan augusti och i Tosseboda, en på ytan idyllisk liten ort i mörkaste Småland, råder värmebölja (“sommarens sista dödsryck”). Hit anländer Alva Fagerström efter att ha fått bud om att hennes mor Lena hastigt avlidit. Kvar i lägenheten i Stockholms innerstad lämnar hon ett samboförhållande i kris, då hon just kommit på sin pojkvän Johan med att vara otrogen.

Det visar sig att Lena inte alls dött av en hjärtattack, som man först trott, utan blivit tagen av daga. Hon hittades i växthuset på tomten till sitt barndomshem, ett gammalt båtsmanstorp dekorerat med vitmålad snickarglädje.

I torpets gömmor upptäcker Alva en gulnad tidningsartikel daterad 1965 om den försvunna hemmafrun och småbarnsmamman Evy Johansson, som var Alvas mormor. En kryptisk lapp med orden “Tar det aldrig slut?” var det enda spår hon lämnade efter sig.

Allt tyder på att Lena hade börjat gräva i den mystiska händelsen innan hon dog och nu ställer sig Alva frågan huruvida hennes död är länkad till Evys försvinnande mer än ett halvsekel tidigare.

Far (som egentligen gått i pension) och son Mogren utgör den samlade polisstyrkan i bygden. Den yngre, Jonatan Mogren med skägget i behov av ansning, kepsen nedtryckt över hjässan och taxen Doris i släptåg gör ett uselt första intryck på Alva. Något som han i och för sig – med varierande framgång – bemödar sig om att revidera senare i boken.

Medan den utlovade förstärkningen från Rikskrim låter vänta på sig uppvisar lokalpolisen en amatörmässighet som för tankarna till gamla tiders pusseldeckare. Det är till exempel inte särdeles realistiskt att offrets dotter får ta del i mordutredningen. En utredning där kafferepen tycks utgöra en viktig informationskälla.

Den trolska småländska naturen är starkt närvarande i romanen. Granskogen susar inpå knutarna. Inför tystnaden (“full av liv men också full av varsel”) och den mörka augustinatten känner Alva en icke-rationell, förlamande skräck. Någonstans i mörkret lurar en fara.

I takt med att gåtans upplösning kommer närmare drar det ihop sig till oväder, då stormen Gunvald är i antågande. Vädrets makter ackompanjerar den dramatiska slutstriden.

Författaren har lyckats skapa en hotfull stämning av det krypande slaget och bemödat sig med språket, som är njutbart, då och då med en poetisk anstrykning. Kompositionen är välgjord och personporträtten fint utformade. Jag hittar sannerligen inget att klanka på där. Min enda invändning består i att själva mordintrigen kunde varit mer originell. Det känns som om jag läst samma story dussintals med gånger förut.

Läs en lagom ruskig sommarrysare och få en kärlekshistoria på köpet.

Similar Posts:

• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Att vara ung och möta världen
• Puttrigt, pussligt och påträngande
• Det förflutnas långa skuggor
• Fascinerande ömystik

I just ”Septemberdagar” sker en sådan fin överlappning mellan då och nu, mellan platsen där och platsen här, extra tydligt:

Skälvande aspar tog vårens färger
en Septemberdag

[…]

el maté kallnar
elden slockanr
ponchon fladdrar
i den mörka natten

Fullmånen går upp
asparna lyser gult
ljungen tittar ut
ekarna rodnar
i Småland en septemberdag

Dikterna blandar ofta konkreta, symboliska ting – som ”skrovliga händer”, ”guldkantad ram” och ”citrusdalen” – med kortare skeenden. De senare kan till exempel vara kinder som smeks, en hand som doppas i havet eller ett barns barfotaspring. Trots att vi rör oss mellan två vitt skilda världsdelar håller sig tingen och skeendena till det förväntade – sådana ting och skeenden som vi redan mött många gånger tidigare i dikternas värld – snarare än att komma med nya överraskande föreningar.

Mellan raderna går det att ana längtan, sorg, lugn och hopp – men det är bara mellan raderna och sällan helt tydligt utskrivet så det är också upp till läsaren att läsa in det i dikterna. Dikterna själva uppehåller sig mest vid att fånga den där bilden med både symbolik och skeende, för att på det sättet väcka en känsla, snarare än att tala om för oss hur vi ska förstå dikterna. Det öppnar för en aktiv och engagerad läsning.

På några ställen finns det fotnoter för att förklara ord som kanske kan vara obekanta för en svensk läsare. Personligen tycker jag att det bryter upp både läsningen och det visuella intrycket av dikten helt i onödan. De här dikterna klarar att bära fram känslan ändå, även om några läsare skulle vara obekanta med Zondas, gaucho eller maté. Idag är det dessutom så enkelt att ta reda på vad ett obekant ord betyder att det knappast torde utgöra ett problem för någon läsare. Eventuella förklaringar eller kontextualiseringar hade i så fall med fördel kunnat presenteras i ett för- eller efterord.

Similar Posts:

• Berget, gruvan, människorna
• ”Det finns inga hejdade ögonblick”
• Om torget, med lätthet
• Minnas en älskad
• Vi ska alla en gång dö

Kerstin Bengtsson som vuxit upp i grannsamhället lockades redan år 1980 till sitt första besök vid bilskroten, bebodd av en man som valt att bo för sig själv. Hennes första besök följdes av några års uppehåll men ett intresse för fotografi gjorde att hon återvände till platsen. De rostiga bilarna var ett intressant motiv att fånga genom kameralinsen och alla bilder ställdes senare ut på fotoutställningar.

I centrum för fotoboken Åkes värld: Bilkyrkogården är skrotbilshandlaren Åke Danielsson. Han föddes år 1914 och blev en av de män som fick arbeta hårt som dräng på lantbruksgårdarna i södra Sverige. Det fysiska slitet pågick sju dagar i veckan från morgon till kväll. Hans längtan att vilja slita sig loss gjorde att han köpte en bit mark för torvbrytning som blev nästa levebröd. Men torvbrytningen var en lika slitsam syssla och på 50-talet övergick han till att driva skrotupplag.

I Åkes omhändertagande av bilarna fanns ett miljötänk eftersom han både tömde dem på motorolja och tog bort batterierna. Bildelar som kunde användas igen lockade bilentusiaster som sökte reservdelar till sina objekt. Affärerna gav honom tillräckligt att leva på. Att han inte hade höga krav visar det faktum att han nöjde sig med utedass, egen brunn och ett hus på 12 kvadratmeter.

Boken omfattar så mycket mer än temat fotografering. Även om Kerstin Bengtsson håller sig i bakgrunden förs jag in även i hennes tidsresa. Till den första utställningen tonade hon fotografierna i brunt och färgkolorerade karosserna med pastellfärger. Hennes liv pågår i Skåne men hon har föräldrarna kvar i småländska Ryd och besöken med kameran är återkommande.

Vad som drivit författarens lust att dokumentera är inte bilintresse. Att återvända till platsen har varit nog intressant. En gång lämnade hon några fotografier till Åke som betraktade dem i tystnad. Efter en stund gav han henne en skylt som bar namnet på hennes farfar, som en gång skrotade en spis på upplaget. Jag imponeras av den lugna tonen som författaren har i hela framställningen. Hennes fina respekt inför mannen och platsen med de förfallna bilarna tyder på att hon hyser stark känsla för det privata hos varje enskild människa.

Fotografer som återvänder till platser de besökt för trettio år sedan kan få fram många livsaspekter. Livet består av många ögonblick och rätt vad det är har vägen vuxit igen och naturen återtagit det som henne tillhör. Sommaren erbjuder tillfällen att göra en utflykt. Ibland behövs friluftsmuseer med sköna blomsterrabatter utanför de vitmålade husknutarna. Andra gånger behövs bilkyrkogårdar. Och uppstår förhinder att åka på utflykt är Kerstin Bengtssons bok ett utmärkt alternativ.

Similar Posts:

• För semesterns naturutflykter
• En hyllning till Elin Wägner
• Fika och fiktion
• Tråkiga bilder som inger hopp
• Säg omelett!

Lisa Gidlöf inleder antologin med dikter om havandeskap. Hon skriver på ett piggt och uppfriskande sätt: ”Springer på toa konstant/Jag läcker och flödar/är ett enda stort avgrundshål”. Men rent layout-mässigt hade jag velat ha varje vers på en ny sida för att kunna ta in alla bilder.

Kristoffer Ehrnström Lundqvist Bey har inte en lika tydlig linje i sin svit även om ensamheten upprepas gång på gång. Hans vackra formuleringar om moln och månar lyckas nästan gifta sig med den råare jargongen som ”pissluktande kvarterspubar” och ”pundar-argument”. Det finns något yrt och ivrigt i dikterna som för läsaren framåt.

Caroline Seung-Hwa Ljuus skriker fram sina dikter med stora bokstäver. ”SÅ LÄNGE RASERIET FINNS/FINNS DET HOPP”. På ett effektivt sätt fångar hon en adoptionshistoria i korta dikter som behandlar fördomar, tillhörighet och vilsenhet.

Joel Berglunds diktjag från Stockholm tilltalar en partner som har sin familj i Småland. Diktsviten har samma namn som landskapet och det finns starka inslag av tro och landsbygdsliv. ”och jag smygtittar på din pappa/på hans pensionerade/pastorshänder/som kvällen innan hade slagit vår klena fångst”. Diktjaget verkar aldrig riktigt nå fram till sin älskade, han förblir en observatör och texterna påminner om dagboksanteckningar.

Hanna Asp skriver på ett sjungande sätt, enkelt, men ändå drabbande om myndigheter och byråkrati. ”Han sa att du är PUT-benägen/alltså benägen att bevilja permanenta uppehållstillstånd/och det ska förstås som/motsatsen till beröm”. Dikten är egentligen ett enda långt brev som riktar sig till alla som behöver höra att ingen människa är illegal.

Yolanda Aurora Bohm Ramirez bryter av med språkstarka dikter där identitet, könsuttryck och kamp tar stor plats. ”Min kropp är exploderande plastik,/mina tankar är terrordåd,/min hudkostym är en molotov cocktail-klänning;/jag är urvärken i parlamentsbomber.” Här har vi den enda poeten som har titlar på sina dikter vilket behövs eftersom varenda dikt kan stå som en stark manifestation i sig självt.

Emma Rolén återknyter omedvetet till Lisa Gidlöf. Precis som Gidlöf skriver hon om kroppen utan att försöka försköna något. ”Jag försöker få på dig en ren blöja för att underlätta urinens/cementering i lägenheten”. Men här utspelar sig inte dikterna i en havande förälders kropp utan det handlar om andra äldre kroppar: kroppar inom vården. Det ofta otacksamma arbete, som utförs av diverse vårdbiträden och assistenter, doftar av politiska undertoner.

Lisa Zetterdahl avslutar passande nog antologin med att skriva om döden. Stundtals blir det hjärtskärande och tårframkallande på ett bra sätt. Saknaden efter en nära anhörig som avlidit är lätt att identifiera sig med ”hur många samtal jag än ringer för att säga upp medlemskap/dyker det upp post från något nytt ställe”. Poeten försöker sig även på en metafor som involverar hästar och även om det är lovande i början kan jag sakna att det inte sker någon återknytning till djuret i fråga på slutet, speciellt eftersom hela sviten heter ”Hästar”, men det kan ju också ha varit ett redaktionellt önskemål att ha svittitlar.

Jag har försökt att inte läsa andra recensioner av Ingen rök utan mareld, men har inte undgått att skymta lovorden i sociala medier. Det är bara att gratulera de medverkande poeterna och tacka Brombergs för att de vågade ge dem en chans. Årets antologi har även öppnat dörren för poeter som kommer från scenpoetiska sammanhang och inte nödvändigtvis har studerat litteraturvetenskap.

Similar Posts:

• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Poesihistoria
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Jag vill ha mindre och mer!

Neonfärgerna längs taket, fönsterrutorna som blänker, människorna som fortsätter sitt cirklande. Allt snurrar och vindlar. Hon kan inte fästa blicken och allting omkring är ett roterande kaos.

Det är svenskt sjuttiotal i Lenhovda, Småland. Tidens vänsterrörelser präglar hela familjen, inte minst Trines konstnärspappa, en bohemisk kvinnokarl som ständigt mullrar och märks. Livet ska bestå av frihet. Trines mamma finns bara som små glimtar i tillvaron. Hon är försvunnen. Hon har lämnat. Trine kan inte förstå varför. Precis som så många andra tonåringar längtar Trine bort och in i något annat. Till en början är hon den där skötsamma hästtjejen, smått präktig. Ordentlig. Men allteftersom dras Trine in annat, allt det som finns utanför och bortanför. In i alkoholens rus. In på dansbanorna och i raggarbilarna. Där finns förälskelsen och i det också sexualiteten, något som Trine inte kan greppa. Där finns något som skaver, på riktigt. Ju mer världen växer desto mer tappar Trine fotfästet.

Det enda som existerar inne i bilen är hur Stefan håller om henne, hur hon lutar sitt ansikte mot hans hals. Timmar eller minuter förflyter. Världen om kring henne är prat och musik och motorljud, gungande rörelser. En ölburk som de öppnar tillsammans. Allt glider ihop till ett dämpat sorl medan hon sitter innesluten i Stefan och den mjuka oändligheten. Plötsligt stannar bilen.

Romanen är lättillgänglig, både i sitt språk och i sitt berättande. Trots att jag finner svårigheter i att relatera till sjuttiotalets gröna-vågen rörelser, dess miljö och företeelser, så finner jag mig ändå nära Trine, både inuti och utanpå. Andersen gör det lätt för läsaren att se in i familjen, även in i det som sårar och bränner. Hon lyckas också frambringa vissa mörkare undertoner i sin berättelse, något som gör Trines existentiella tonårssökande betydligt mer intressant.

Handlingen är inte det som driver den här berättelsen framåt, inte heller är det färgerna av feminism och uppror, eller den träffsäkerhet som finns i författarens berättande. Nej, det är snarare skildringen av de mänskliga relationer som figurerar i berättelsen och Trines inre värld som bara växer och växer. Andersen lyckas skapa ständigt pågående förändringar i och runtomkring Trine som gör att jag som läsare vill fortsätta upptäcka berättelsen och tränga djupare in i både den och dess gestalter.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Språket får dig att vilja virvla in i handlingen
• Road trip mot friheten

Fast platsen rymmer också andra, ljusare minnen. Midsommaren andas ännu tungt av forna fruktbarhetsriter och det händer att unga par rodnande drar sig undan bland ekarna. Här har också gamle Anders en gång i ungdomen haft sin första flicka, Ellen, hon som ville tvätta sig i källans svala vatten efteråt, det som sägs besitta en särskild magi just den här natten.

Finns det en huvudperson överordnad de andra i Brudarnas källa så är det nämligen ingen mänsklig sådan, utan just denna källa, den första att få komma till tals i romanen:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.

Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.

Källan är också, på olika sätt, det sista hoppet för den pestsjuke Anders Eriks Son och för den medeltida suputen och spelaren Anders Pipare. Långt ner i bronsåldern, det fjärde och sista (och kanske faktiskt väl melodramatiska) romanavsnittet, får vi till slut veta hur källan fått sina magiska krafter. Där söker mannen som kallas Bockhorn rädda sin älskade som för att befria trakten från en mystisk farsot har utvalts att offras i källan.

Det är en lite knepig romankomposition, de fyra nedslagen i vitt skilda tider, men så kallar ju Vilhelm Moberg faktiskt inte Brudarnas källa för roman heller. Han ger den istället undertiteln ”En legend om de bofasta”, där ”bofasta” ges en både lockande och lite skrämmande dubbeltydighet. Bofasta är de fyra huvudpersonerna av samma släkt, bofasta från vaggan till graven och därbortom, men bofasta – hemma – är också de döda.

Det finns få författare som är så orädda för det storvulna som Moberg. Det passar säkert inte alla, men det passar nog faktiskt mig. Jag får gåshud. Inte minst som jag är uppvuxen i en 90-talskultur där det mest förbjudna eller åtminstone helt enormt pinsamma är att inte vara ironisk. Mobergs stora ord om livet, döden och det evigt mänskliga, inte minst om kärleken och lusten, känns ofta mer kittlande än någon ”mammapornografi” eller vad det nu ska vara som anses kittlande nu för tiden. Moberg står för någon sorts essentialism som inte är så där obehaglig som essentialism ofta blir, men ändå gör anspråk på något evigt, djupt mänskligt. Det är helt enkelt oerhört suggestivt.

Similar Posts:

• Fika och fiktion
• Kriget och de som får sitta emellan
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• Att ge de tystade röst
• Skärvor från olika platser

Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Det är synd om människorna

Strax är man i alla fall framme och kan andas in idyllen; skog, hagar, fågelsång, röda stugor. Här står hon staty redan på parkeringen, Kristina från Duvemåla. Det är här vi flockas, de litterära turisterna, och så förstås på fiket intill, där man kan få kaffe och småländsk ostkaka med sylt och grädde. Dessutom en nästintill ofrivillig introduktion till platsens historia av en av de rara och traditionellt klädda damerna som serverar i kaféet.

”Du har kanske sett musikalen?” utgår hon ifrån – möjligen för att jag verkar vara den enda besökaren under sextio – och jag sväljer ett helt irrationellt uns förtret. Fast jag verkligen älskar Vilhelm Mobergs romaner så var det ju faktiskt Benny Andersson, Björn Ulvaeus och inte minst Helen Sjöholm som först gjorde mig uppmärksam på dem.

På Rundqvistgården intill får jag vandra helt ostört. Bondgården har bevarats genom att de fyra ogifta syskon som föddes där alldeles i början av 1900-talet levde som om det ännu vore 1800-tal. Spartanskt. Old school. När de allesammans dött, utan arvtagare, visade de sig vara goda för sex miljoner och efter många turer har gården kunnat få stå, ett museum i sig självt.

Men mer än denna märkliga historia fascineras nog den Mobergintresserade av det som finns på andra sidan vägen. Det ser inte så mycket ut för världen, en sned gammal grindstolpe bara, med en informationsskylt bredvid. Där låg nämligen Vilhelm Mobergs mormors barndomshem. Grindstolpen är tyvärr allt som finns kvar av det.

För en ofrälst låter det kanske smått löjligt, men Mobergs mormor var ju både anledningen till att Kristinas barndomshem hamnade här och en inspiration till Utvandrarserien. Av Mobergs mormors (som man bara måste uttala som Moberg i gamla filmklipp, ”mårrmårr”, i alla fall jag) sju barn utvandrade sex till Amerika. Bara Mobergs mamma Ida blev kvar.

Det är inte bara i Duvemåla som Kristina står staty. I Karlshamn, därifrån de reste, finns Kristina och Karl Oskar, och återigen i landet de kom till, där de firas med festival och parad varje år. Det och mycket annat kan man för övrigt läsa mer om i Jens Liljestrands fina bok Mobergland.

”Reste” och ”kom till”, förresten – de fanns ju faktiskt inte på riktigt. Hur lite det verkar betyda funderar jag på över min småländska ostkaka, där, i solen, någonstans mitt emellan verklighet och dikt.

Similar Posts:

• Denne gigant
• Denne gigant
• Livet, döden, kärleken och musiken
• Vardagens elände och magi
• Kom lite närmare din inre bonde