En bra roman ska helst vara väl sammanhållen till formen, är den inte det ska det finnas en tydlig idé till att motsatsen är det bästa. Den ska också vara välskriven, gärna med snygga formuleringar. I en bra skräckroman ska skräckelementen helst komma smygande och krypa in under huden på läsaren så att man inte […][...]

Jodå, jag har varit där. Flimriga kopierade VHS-band med censurerade slut, söndervikta pocketböcker och serietidningar, mytomspunna titlar som ingen faktiskt lyckats få tag på men alla vet är det värsta som någonsin gjort… det fanns en mystik i skräckfilmer på 80-talet, även efter att de värsta videovåldsdiskussionerna lagt sig, innan internet och DVD-import och Piratebay […][...]

Omslaget till Hungerhuset avslöjar inget alls om all den skräck boken gömmer i sig. I förgrunden står en flicka med ryggen mot läsaren, hon går mot ett idylliskt trähus med förstugetrapp och tegeltak. Det växer gräs och blommor. Flickan har något i handen, kanske en leksak, eller en matsäck eller något som hon har hittat […][...]

Stackars den generation som måste hitta ett sätt att förfasa föräldrar som växt upp med Motörhead, sades det en gång. Vad ska de stackarna göra i skräckfilmen? Inte nog med att genren någon gång i början på 90-talet (åtminstone i USA) spårade ur i att antingen bli den ena fantasilösa barntillåtna Jag vet vad du […][...]

Varje bra skräckhistoria sägs börja med ”Vore det inte kul om…” Vore det inte kul om någon murade in sin rival i källaren, vore det inte kul om det där motellet drevs av en galning med moderskomplex, vore det inte kul om det bodde en tolvårig vampyr i Blackeberg? Där börjar de; problemet är om […][...]

Någon gång i tonåren snokade jag runt bland bibliotekets skräckhylla – jag hade nämligen läst mig sömnlös och livrädd genom den hyllan tidigare och nu ville jag ha mer, av någon anledning – och där fann jag någon som hade det märkliga namnet Lovecraft. Han beskrev vår verklighet som en skuggridå, en plats där ingenting […][...]

Mitt första möte med Spökriddaren och hans väpnare var på releasefesten för den. Den tyska författaren Cornelia Funke och massor med barn var på plats på nyöppnade Palatset på Riddarholmen. Barnen hade satt ihop en pjäs baserad på inledningen av Spökriddaren och hans väpnare. Redan då reagerade jag på att berättelsen var så läskig. Det […][...]

Handlingen i Metro 2034 är baserad på samma postapokalyptiska scenario som i den tidigare boken, Metro 2033 som gavs ut för något år sedan. I korthet har världen gått under i ett förödande atomkrig och de sista mänskliga överlevarna klamrar sig fast nere i Moskvas tunnelbana för att undgå radioaktiviteten och vilddjuren som överlevt på […][...]

Ibland sägs det att Sigmund Freud var den förste som mer systematiskt ägnade sig åt människans ofrivilliga minnen och hur de styr våra vardagliga liv. Traumatiska minnen vi återupprepar fast vi inte vill och andra minnen som vi täcker över och förtränger. Samtidigt hade Freud, åtminstone i yngre år, gott hopp om att vi kan […][...]

Det är fyra demoner som härjar fritt i De inneboende: Perseus, Andromeda, Medusa och Cassiopeia. De har varsin måne, med varsin färg. Svart för döden, röd för svartsjukan, grön för högfärd och blå för makt. De drabbade av demonerna är Cela, Martin och Yvonne. Men vem som blir drabbad av Cassiopeia kan jag inte riktigt […][...]