Det ska sägas med det samma, jag är en oerfaren skräckboksläsare. För mig hör skräck mer ihop med film och tonåren, när man om fredagkvällarna försvann bakom en kudde med en kompis och godis. För att skrämma liv i tillvaron. Bortsett från hajpen kring John Ajvide Lindqvists Låt den rätta komma in, för vad som […][...]

Stora, avlånga bokstäver på framsidan och rentav en romersk etta i undertiteln – den här boken är tänkt att inleda en serie, så mycket förstår läsaren av att bara se omslaget. Det är tänkt att bli en trilogi, avslöjar texten på insidan, om Vera som upptäcker en fasansfull sanning om sig själv. Det är en […][...]

Jag tycker mycket om när böcker skiljer sig från andra. När de gör saker lite annorlunda, men gärna så lite att det blir svårt att sätta fingret på. Det vill säga inte så att man slänger in så mycket våld och sex som möjligt, eller excellerar i groteskerier, utan att man kanske utelämnar en miljöbeskrivning […][...]

Jag läser på baksidan av boken om en kamp mellan människor och olika vampyrstammar och urgamla hemligheter och suckar lite. Med den pågående gigantiska vampyrboomen och den exploderande marknaden för mörka sagor och vuxenserier kommer det inte som någon överraskning att Guillermo Del Toro och Chuck Hogans skräcktrilogi som startades med Släktet blivit en bestseller. […][...]

Ah, Stephen King, skräckförfattaren som (sägs det) lugnat ner sig på gamla dar och försökt att bli en lite mer ”riktig” författare som inte behöver monster och spöken för att berätta en historia. Och jodå, av de fyra kortromanerna/långnovellerna i hans senaste bok är det egentligen bara en där det övernaturliga spelar någon större roll […][...]

Efter knappa trettio recensioner på dagensbok är det först med Chelsea Horror Hotel som jag känner lite av ett objektivitetsdilemma. För författaren här är ju ingen författare egentligen, utan basist och låtskrivare i världens om inte bästa, så i alla fall coolaste band: Ramones. Ja, Dee Dee är inte bara en gammal hjälte, utan sedan […][...]

För fem år sedan skrev John Ajvide Lindqvist en gästrecension på dagensbok och valde då Varulvarnas natt från Wahlströms sjuttiotals-skräckserie ”Kalla kårar”. Det är en grovt misshandlad version av Richard Mathesons klassiska I am legend. Jag har inte läst Varulvarnas natt och vill inte heller göra det. En bok som döps efter varulvar när den […][...]

Det är mycket möjligt att jag aldrig mer kommer att kunna se ett program av Allsång på Skansen utan att tänka på John Ajvide Lindqvist Lilla Stjärna. Till och med nu, drygt en vecka efter att jag har läst ut den är det något som hänger kvar. Som om jag hela tiden förväntade mig att […][...]

Vid Mardrömmens mål utgår från 23 skräckfilmer, av de mer kända kanske Psycho, Frankeinstein och Motorsågsmassakern. Någon massaker ägnar sig dock Holmstrand inte åt. Inga splatterscener, äckelvåld eller blodkaskader pumpar genom sidorna. Istället sipprar, kladdar och försvinner saker bort, bort från kroppen. Ett sakta, nötande av meningsfullheten, förståndet. På köksbordet sipprar nektar fram ur ett […][...]

9C är den stökigaste klassen i skolan, och än värre har det blivit sedan deras ordinarie klassföreståndare, Hanna, blivit sjukskriven. Klassen har gått igenom ett antal vikarier när Malin Lärka kliver in i bilden. Det är som att vända på en femöring, klassen blir ordningsam och börjar prestera långt över sin förmåga. Efter en tid […][...]