Det är svårt att recensera en genrebesvikelse. ”Japansk skräck” står det på omslaget till Främlingar och omslagsbildens unga kvinna, helt nedsänkt i vatten som i dimma, med den skira vita klänningen och det svarta håret flytande bakom sig, för tankarna till ospecificerad japansk skräckfilm. Det är det här inte. Främlingar är däremot en spökhistoria. Spökhistorier […][...]

Fredrik Strage skrev i DN häromsistens om könsuppdelningen av monster. Vampyrer marknadsförs till damerna och zombier till herrarna. Mycket intressant fenomen, och mycket sant. Den smått obegripliga Twilighthysterin är det kvinnor som står för, en hysteri som inte vet några gränser och som har gett Robert Pattinson och hans otvättade hår en katapultskjuts upp på […][...]

Ett stort passagerarflygplan landar på JFK i New York. Efter landningen kan kontrolltornet inte längre få någon kontakt med cockpiten. Planet står stilla ute på landningsbanan, tyst, mörkt, låst. När man till slut får upp planet visar det sig att alla utom fyra passagerare har dött. Av vad vet man inte, men man misstänker att […][...]

Om jag vill påvisa bristerna i ett verktyg finns det i princip två sätt att göra det: a) Jag kan använda verktyget som det är tänkt, och peka på problemen som uppstår eftersom verktyget inte fungerar fullt ut. b) Jag kan använda verktyget felaktigt, och säga ”Hallå! Kolla, det funkar ju inte!” trots att det […][...]

Hur många historier det än berättas om dem – i böcker, på film och TV – verkar vi aldrig tröttna. Vampyrerna har länge varit en av populärkulturens främsta kelgrisar och på senare år har deras ställning stärkts ytterligare. Stephenie Meyers serie om tönttjejen och fangbangern Bella och hennes sexiga vamp-pojkvän Edward har orsakat internationell hysteri […][...]

Det är otroligt svårt, det att vilja vara annorlunda. Den goda intentionen kan lätt sluta med ett krystat och tillgjort resultat. Att medvetet bryta mot normer kan i bästa fall leda till någonting helt nytt och spännande, och i värsta fall kan man inge ett tafatt, osäkert och rätt så pinsamt intryck. Kim W Andersson […][...]

För all del, sett till ingredienserna har Lars Krantz förutsättningarna för en ordentlig skräckberättelse. Här har man matat ålarna med en gammal gumma. Här finns kackerlackor med ansikten som keruber. Här finns en vanskapt pojke som ser ut som en mutation av huvudpersonen i This is England. Allt i svart flödande tusch, lika mörk och […][...]

I bokens anda börjar vi med ett original och anpassar. ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man zombie som äger en stor förmögenhet hjärnor måste vara i behov av en hustru mer hjärnor.” Mer än många berömda inledningsrader slår den här fast ett antal av romanens viktiga teman. Det handlar om pengar […][...]

Anteckningar är samtidigt hundratals och ingen bok. 222 möjliga idéer för historier som i många fall aldrig blev nedskrivna. Några genomtänkta, andra till synes nedkastade i hast, kanske i de första vakna sekunderna innan skräckvisionerna från drömmen hinner blekna. Absolut inte noveller, knappt ens sammanfattningar, ofta inte mer än en enda mening eller enstaka stödord. […][...]

Så kom då äntligen Sveriges okrönta skräckkung ut med en ny roman, ivrigt emotsedd i bokbloggar och biblioteksreservationslistor (lagom långt ord?). John Ajvide Lindqvist kom som ett yrväder 2004 och har sedan fått även skräckovana romanläsare att svälja vampyrer, zombies, troll och Smiths-citat utan att blinka. Människohamn tar oss ut i Stockholms skärgård, någonstans utanför […][...]